Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgsinne - Färg-skiva, -snurra - Färgspektrum - Färgspridning el. dispersion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGSKIVA
de färgerna (spektralfärgerna). Hörnen intagas
av huvudfärgerna rött (R), gult (G), grönt
(Gr) och blått (B), kanterna av m e 11 a n
färger n a, orange (O), gulgröna (GGr), blågröna
(BGr) och violetta (W). De övriga delarna av
oktaedern utgöras av omättade färger, d.v.s.
de mättade färgerna, blandade med vitt, grått el.
svart. Huvudfärgerna äro placerade så i hörnen,
att gult står mittemot blått, rött mitt emot grönt
— detta för att antyda, att vårt öga ej kan
uppfatta mellanfärger mellan dessa ”motfärger” (t.ex.
rödgröna, resp, gulblå färgförnimmelser finnas
icke).
Färgsinnesteorier. Försök att förklara
färgförnimmelserna ha givit upphov till ett
flertal teorier. Enl. Y o u n g-H e 1 m h o 11 z’ t r
e-komponentteori utlöses färgförnimmelsen av
tre i näthinnan befintliga element el. processer.
Dessa retas företrädesvis av röda
(rödkomponenten), gröna (grönkomponenten) och violetta
(violettkomponenten) strålar. Young hade näml, gjort
den upptäckten, att man vid blandning av dessa
tre färger kunde erhålla alla andra
färgförnimmelser. Retas de tre komponenterna lika starkt,
erhålles förnimmelsen vitt. Retas de olika starkt,
kunna alla de övriga färgförnimmelserna erhållas.
Förnimmelsen vitt—svart skulle vara bunden vid
stavarna (se öga), de spec. färgerna vid tapparna.
Herings assimilation s-—d i s s i m i 1 a-
tionsteori antager förekomsten i näthinnan av
en röd-grönsubstans, en gul-blåsubstans och en
vit-svartsubstans. Dessa substanser skulle
karakteriseras därav, att de lätt sönderfalla
(dissimile-ras) och då giva förnimmelsen rött, resp, gult
och vitt samt lätt återuppbyggas (assimileras) och
då giva förnimmelsen av ”motfärgen”: grönt,
resp, blått och svart. Denna teori förklarar lätt,
varför vissa färgförnimmelser utesluta varandra
(t.ex. rött-grönt). Assimilation och dissimilation
kunna näml, icke samtidigt försiggå inom samma
färgsubstans. Varje färgförnimmelse skulle vara
resultatet av assimilations-, resp,
dissimilations-tillståndet i de tre substanserna. Vitt skulle
motsvara ett jämviktstillstånd hos de tre
substanserna. En fyrfärgs- och
komplementfä r gs t eor i har framställts av svensken
Grönberg, som antager förefintligheten av fyra olika
slags tappar, inställda för röd, gul-, grön- och
blåförnimmelse. Ett flertal andra f.-teorier ha
uppställts. Dessa anknyta dock mer el. mindre till
Young-Helmholtz’ el. Herings teorier. Även
Goethe var intresserad av läran om f. och
upptog och bearbetade Aristoteles’ gamla och
felaktiga teori om alla färgers uppkomst ur vitt
och svart; han fäste uppmärksamheten på att ljusa
föremål, sedda genom opakt medium, ge intryck
av rött (t.ex. en solnedgång), medan mörka
föremål ge intryck av blått (blå berg i fjärran etc.):
kromatikens s.k. urfenomen. — Av
färgsinnes-teorierna kommer enl. den moderna
experimentella forskningens rön Young-Helmholtz’ teori
trol. sanningen närmast. Den i Stockholm
verksamme finländaren Ragnar Granit har undersökt
impulserna i smärre näthinneelement och enskilda
synnervstrådar och har därvid i huvudsak funnit
tre typer av nervtrådar, känsliga för resp, blått,
grönt och rött. Jfr Färgfysiologi. [J.E.L.]A.G.
Färgspridning.
b—d strålknippe av vitt ljus,
g glasprisma, r röda, u violetta
strålar.
Färg-skiva, -snurra, se Färgsinne, sp. 986.
Färgspektrum, fys., se Spektrum.
Färgspridning el. d i s p e r s i o n, ljusets
uppdelning i färger vid dess genomgång av ett
genomskinligt prisma e.d., beroende på
ljusstrålarnas olika brytbarhet. F. upptäcktes av Newton
1666, vilken begagnade sig av den
försöksan-ordning, som fig. schematiskt framställer. Vitt
ljus (solljus) fick genom ett hål infalla i ett
mörkt rum, där i
strålknippets väg var
anbragt ett
glasprisma. Knippet, som vid
frånvaro av prisma
gav upphov till en vit
fläck vid d på
skärmen, avlänkades
genom brytningen i
prismat, varvid de
olika färgerna
deviera-des olika mycket,
violett mest, rött minst.
Man erhöll därför på
skärmen ett s p e k t r u m*, s.k.
prisma-tiskt spektrum el. r e f r a k t i o n
s-spektrum. Newton visade även, att ett
annat prisma av samma slag, som samtidigt
anbringades med den brytande kanten (se
Ljusbrytning) åt motsatt håll, har förmågan att
ånyo sammanbryta strålarna till en vit fläck.
Detsamma kan åstadkommas med en
samlings-lins. Genom kombination av olika
genomskinliga medier kunna brytande system konstrueras,
som ändra de infallande strålarnas riktning utan
att någon f. nästan alls inträffar. Ett dyl.
system kallas akromatiskt (akromatiskt
prisma, akromatisk lins). Newton, som trodde,
att f. var proportionell mot brytbarheten, drog
härav den slutsatsen, att en dyl. konstruktion
var omöjlig, men svensken S. Klingenstierna
bevisade (1754) oriktigheten härav, och året därpå
konstruerade J. Dollond enl. hans anvisningar
den första akromatiska linsen. Sambandet
mellan f. och brytbarheten är i själva verket
mycket komplicerat och olika för olika brytande
substanser. Som mått på f. tjänar differensen
mellan brytningsindex (se Ljusbrytning) för två
bestämda färger, vanl. de, som svara mot de
fraunhoferska linjerna C och F. Denna
differens np—np kallas medeldispersionen.
Förhållandet (np—hq) : (np—1), där »p är
brytningsindex, svarande mot fraunhoferska D-linjen,
benämnes relativ d i s p e r s i o n; denna
storhet spelar i den praktiska optiken en viktig roll.
Om brytningsindex minskas med växande
våglängd, säges f. vara normal, i motsatt fall
a n o m a 1. Den senare iakttogs först av Le
Roux (1862) och Christiansen (1870) samt
studerades framför allt av Kundt, vilken upptäckte,
att den anomala f. stod i intimt samband med
den brytande substansens absorptionsförmåga.
Dispersionsfenomenet är ej inskränkt endast
till den synliga strålningen; det förekommer
säkerligen vid all elektromagnetisk strålning och
har observerats från den kortvågiga
röntgenstrålningen till de långvågiga hertzska strålarna.
Inom fysiken spelar det en viktig roll, och un-
— 987 —
— 988 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
