Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgringar - Färgsinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGSINNE
i det genomgående ljuset, varvid centrum synes
ljust och alla färger bli komplementära till
motsvarande belägna i förra fallet, dock mindre
mättade. — N o b i 1 i s f. kunna iakttas på en
silver-pläterad kopparplatta, som gjorts till katod vid
elektrolys av en blyättiklösning med en
platina-tråd som anod. Man får då på plattan ett
genomskinligt, tunt blyoxidskikt av variabel tjocklek,
svarande mot luftlamellen vid de newtonska f.
— Likartade fenomen, ävenledes beroende på
interferens, äro de färgspel, som man kan se i
såpbubblor, tunna oljeskikt etc. F. kunna även
uppträda vid interferensförsök i polariserat ljus (se
Polarisation). Re.
Färgsinne, förmåga att uppfatta färger. Det
yttre retmedlet för färgförnimmelserna är
ljusstrålarna, vilka, när de träffa cellerna i ögats
näthinna, reta dessa och giva upphov till en nervimpuls,
som via synnerven når fram till hjärnbarken. Här
framkallar den en förnimmelse, som vi kalla
färg. Färgförnimmelse betingas alltså av
processer i vissa delar av vår storhjärnas bark.
Uppkomsten av olika färgförnimmelser är beroende
av ljusstrålarnas olika våglängd. Vitt ljus består,
som Newton visat, av en blandning av ljusstrålar
av olika våglängd. Om man låter vitt ljus passera
genom ett tresidigt glasprisma, brytas strålar av
skilda våglängder olika starkt, varigenom ljuset
uppdelas i sina enklare beståndsdelar. Det så
brutna ljuset synes ej mera vitt utan är fördelat i en
serie i varandra övergående färger, de s.k. s p e
k-tralf ärgerna. När föremålen kring oss te
sig färgade, beror detta därpå, att de till våra
ögon reflektera ljusstrålar av olika våglängd. Färg
är sålunda icke en egenskap hos föremålen i och
för sig. — De strålar, som av människan kunna
uppfattas som färger, ha en våglängd mellan 800
och 400 pp. Sambandet mellan våglängd och
färgförnimmelse framgår av följ, schema:
Rött .................... 800—600 HB (8,000—6,000 A)
Gult .................... 600—580 pp (6,000—-5,800 A)
Grönt ..................... 580—500 pp (5,800—5,000 Ä)
Blått ................... 500—430 pp (5,000—4,300 A)
Violett ................. 430—390 pp (4,300—3,900 Å)
Strålar av större våglängd än 800 yp och mindre
än 400 pp förekomma även i solspektret och ha
förmåga att kunna reta kroppens celler. De förra
ge emellertid ej ljusförnimmelse utan
värmeförnimmelse (värmestrålar). De senare, de s.k.
ultravioletta strålarna, äro kemiskt verksamma strålar,
som till största delen absorberas av ögats brytande
medier och ej nå fram till näthinnan. Detta enbart
kan dock icke förklara, att dessa strålar ej
framkalla färgförnimmelse, utan förklaringen
härtill är att söka i det förhållandet, att ögats
ljuskänsliga delar äro inställda endast för strålar av
viss bestämd våglängd. — Ljus av en och
samma våglängd (homogent, monokromatiskt el.
enfärgat ljus) kan ge upphov endast till en
och samma färgförnimmelse. Ljus, sammansatt
av flera olika våglängder (heterogent el.
blandat ljus), kan ge färgförnimmelser av olika
art, s.k. additionsfärger. Består det
heterogena ljuset av blott två olika våglängder och
dessa icke ligga i ytterkanterna av spektret,
fram
kalla de en färgförnimmelse, som även kan
åstadkommas av en enda spektralfärg med en våglängd
liggande någonstans mellan de två. Så giva t.ex.
strålar av våglängd 670 pp (rött) och 535 pp
(gulgrönt) förnimmelsen gult, som även kan
framkallas av våglängden 589 pp ensam. Härav
framgår, att en och samma subjektiva optiska
förnimmelse kan framkallas av objektivt helt skilda
retningar. Består det heterogena ljuset av
våglängder, som ligga i yttersta kanterna av spektrum,
d.v.s. av mycket lång-, resp, kortvågiga strålar,
erhålles en färg, som ej kan framkallas av en
enskild spektralfärg. Ex.: röda och violetta
strålar ge purpurfärg, vilken icke återfinnes bland
spektralfärgerna. En egendomlighet är, att vissa
spektralfärger — två tillsammans — kunna giva
förnimmelsen vitt. Sådana färger kallas k o
m-plementf ärger, t.ex. rött + grönblått, orange
Fcyanblått, gult + indigoblått, gulgrönt + violett.
Vitt kan även erhållas, om tre el. flera (alla)
spektralfärger blandas med varandra. Vårt öga
förmår emellertid ej analysera färgförnimmelsen; det
kan ej avgöra, om förnimmelsen vitt framkallats
av två el. flera spektralfärger. Består
heterogent ljus av minst tre olika våglängder, kunna
vid lämpligt val av dessa alla tänkbara färger
erhållas. Därest intet ljus infaller i ögat,
erhålles förnimmelsen svart. Se Färg.
Färgblandningmetoder.
Färgblandning kan ske förmedelst spektralfärger el. med
färgade skivor. Vid den förra metoden uppfångar
man spektralfärgerna från två el. flera
glasprismor på en skärm och blandar färgerna genom att
låta dem täcka varandra på skärmen. Vid den
andra metoden använder man färgade runda
skivor, färgskivor (färgcirklar), som på ett
ställe äro genomskurna från centrum och ut till
kanten. Genom den så erhållna springan kunna
två el. flera färgskivor inskjutas i varandra, så
att de delvis täcka varandra. Man erhåller
sålunda en rund färgskiva med intill varandra
liggande sektorer av olika färger. Skivan fästes på
mitten vid en axel, som kan bringas i snabb
rotation, den s.k. maxwellska färgsnurran.
Det betraktande ögat uppfattar under
rotationen ej de enskilda färgerna, utan dessa
”blandas” tack vare näthinnebildens tröghet, d.v.s. de
olika färgbilderna täcka varandra på näthinnan.
Färgblandning förmedelst pigmentfärger
(”målarfärger”, färgpulver) kan ej användas för
fysiologiska färgstudiqr, emedan pigmentkornen på
särsk. sätt absorbera
ljusstrålarna. Se även Färgfotografi.
Färgförnimmelsernas
klassificering. Vår
kännedom om färgförnimmelsernas
inbördes förhållande har på
överskådligt sätt framställts
i färgoktaedern, två
fyr-sidiga pyramider med baserna
mot varandra (se fig.).
Ok-taederns längdaxel återger de
indifferenta färgerna: vitt
(U), grått och svart (S).
Pyramidernas fyra hörn och
kantlinjer representera de
mätta
Färgoktaeder.
♦ — 985 —
— 986 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
