Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater (U.S.A., USA) - Historia - Kolonisationen och kolonialkrigen 1500-talet—1763 - Frigörelsen och unionen 1763—89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
ka dessa under ett visst antal år mot kost och
kläder fingo rätt att disponera över deras
arbetskraft; efter framkomsten till Amerika överläto så
skepparna invandrarna på de nämnda villkoren
som servants åt någon kolonist. Detta var ett slags
vitt slaveri, men efter tjänstetiden kunde servants
disponera över sig själva; de billiga jordpriserna
gåvo dem ofta möjlighet att etablera sig som
far-mare. 1748 bildade ett antal inflytelserika
kolonister Ohio Land Company med syfte att kolonisera
Ohiodalen. Då samtidigt franska nybyggen under
skydd av franska befästningar här växte upp,
kom-mo tvistigheter mellan de två nationaliteterna, vari
indianstammar inblandade sig, att höra till
ordningen för dagen. 1754 kan kriget anses ha börjat.
Tidigare engelsk-franska konflikter i Europa hade
väl även i Amerika tagit sig uttryck i fientligheter
— så ”kung Vilhelms krig” (pfalziska
tronföljds-kriget), ”drottning Annas krig” (spanska
tron-följdskriget) och ”kung Georgs krig” (österrikiska
tronföljdskriget) — och lett till smärre
territoriella förskjutningar. De stridigheter mellan de två
makterna, som mynnade ut i sjuårskriget, hade
däremot sin upprinnelse i Amerika, föranledde där
stora krigsföretag och mynnade genom freden i
Paris 1763 ut i en total förändring av världsdelens
politiska karta: Frankrike avträdde till Spanien
Louisiana v. om Mississippi och till England, som
av Spanien förvärvade Florida, sina övriga
amerikanska besittningar. Med Mississippi som gräns
sönderföllo nuv. F. i ett västligt spanskt och ett
östligt engelskt välde.
Frigörelsen och unionen 176 3—8 9.
Förhållandet mellan England och dess
amerikanska kolonier hade intill denna tid ej utmärkts av
några större slitningar. Under sin första tillvaro
hade kolonierna för hela sin existens varit
hänvisade till moderlandets skydd; endast detta hade
möjliggjort deras glänsande utveckling. Deras
andel i handel och skeppsfart var betydande. Olika
univ. hade grundats och givit upphov till en egen
amerikansk bildning. Särsk. efter det franska
koloniväldets fall begynte bland de engelska
kolonisterna en stark självkänsla att utbreda sig. De
förordningar ang. handeln med kolonierna, som
England alltifrån navigationsakten utfärdat främst med
hänsyn till eget bästa men jämväl till fromma för
kolonierna, begynte att kännas såsom tryckande
band, samtidigt med att England i och med
koloniernas växt och ökade betydelse utfärdade nya
restriktioner. I främsta rummet irriterades
stämningen i Amerika därav, att de engelska
myndigheterna, som tidigare sett genom fingrarna med de
otaliga överträdelserna av förordningarna, började
att vaka över dessas efterlevnad och inskrida mot
det särsk. i New England våldsamt florerande
smuggleriet. Härtill kom moderlandets försök
att få kolonierna att mer än dittills deltaga i rikets
utgifter; man menade i London icke utan skäl, att
kolonisterna borde bidraga till att täcka
kostnaderna för kriget 1754—63, vilket till stor del förts
för deras skull och gett dem stora fördelar.
Vidare ville den engelska regeringen, att kolonierna
skulle på egen bekostnad organisera en
militärmakt. Då de emellertid vägrade detta, beslöt
parlamentet i London 1765 att i kolonierna införa
en stämpelskatt (se Stamp Act). Åtgärden
fram
kallade emellertid så våldsamt motstånd i Amerika,
att den måste tagas tillbaka. De växlande
ministärerna i England slogo in på skilda vägar och
sökte i olika riktningar lösa frågan om koloniernas
beskattning; dessa omkastningar i den engelska
politiken blevo ej till fördel för utvecklingen i
Amerika. Över huvud karakteriseras tiden
närmast efter 1763 av ständiga och alltmera
förbittrade strider om parlamentets beskattningsrätt och
om de engelska åtgärderna mot smuggleriets
bekämpande. Den positiva rättens och naturrättens
alla argument drogos in i diskussionen, som ofta
fördes med hårfina distinktioner; en våldsam
agitation bedrevs i Amerika i tal och skrift;
koloniernas representanter gjorde sig till talesmän för
den amerikanska uppfattningen; hemliga
interko-loniala samfund bildades; man beslöt bojkott mot
engelska varor; slutl. övergick man till öppet våld.
Mest bekanta äro Boston-massakern 1770 och
Boston Tea Party 1773 (se Boston); sistn. övergrepp
besvarades från England med hamnen Bostons
stängning och inskränkningar i Massachusetts’
självstyrelse. En interkolonial kongress samlades
1774 i Philadelphia och antog den berömda
De-claration of Rights, vari koloniernas uppfattning av
läget preciserades. En fredlig uppgörelse
omöjliggjordes genom sammanstötningen vid Lexington
1775, varmed nordamerikanska frihetskriget*
inleddes.
Den statsrättsliga diskussionen hade dittills förts
utan tanke på koloniernas frigörelse. Endast ett
ringa fåtal med S. Adams i spetsen torde ha tänkt
sig ett sådant mål. Den stegrade spänningen
gjorde emellertid folkstämningen mottaglig för deras
agitation, och när England efter slaget vid
Lexington skred till kraftåtgärder, var
självständighets-förklaringen en given följd; den antogs V7 1776
av en ny interkolonial kongress i Philadelphia,
vilken samlats 1775 och blev permanent under
kriget. Ett stort antal kolonister vägrade att bryta
med England: tories el. lojalisterna*. De utsattes
för allehanda förföljelser; när freden i Versailles
1783 gjorde kolonierha självständiga, inrycktes till
lojalisternas förmån vissa bestämmelser, men de
blevo ineffektiva. Utvandringen av lojalister
fortsatte och kom Canada tillgodo, vilket i freden
förblev engelskt. Däremot avstod England till
Spanien Florida samt till kolonierna Louisiana ö. om
Mississippi.
De 13 kolonier, vilka 1776 proklamerat sig som
och 1783 av England erkänts som självständiga
stater, stodo gent emot varandra urspr. fullt
självständiga. Dock hade en beständig förening slutits
mellan dem genom de 1777 av
Philadelphiakon-gressen antagna och 1781 av samtliga stater
ratificerade konfederationsartiklarna. Den union, som
häri fastslogs mellan staterna, hade gemensamt
myntväsen och försvar och gemensam
utrikespolitik; genom den viktiga Ohio-ordinansen 1787
ställdes Ohioområdet såsom ett ”Nordvästterritorium”,
varur senare nya territorier och nya stater skulle
framgå, under unionens vård; det fastställdes, att
slaveri aldrig fick införas dit. Något gemensamt
organ utöver kongressen, som bestod av ett
ombud för varje stat, ägde unionen ej, och
kongressen saknade ordnade befogenheter samt framför
allt maktmedel och ekonomiska tillgångar. I allt
— 1125 —
— 1126 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
