Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater (U.S.A., USA) - Historia - Frigörelsen och unionen 1763—89 - Federalister, republikaner och whigs. Västerns ökade betydelse 1789—1850
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
Befolkningens fördelning i USA 1790.
väsentligt var den för sina beslut hänvisad till
staternas goda vilja.
Delvis på gr. av de statsrättsliga förhållandenas
oordnade läge, delvis oberoende därav uppstodo
under åren närmast efter fredsslutet så många
orosmoment, att tiden benämnes the critical period.
Utrikespolitiska vanskligheter uppstodo med
England och Spanien, krigsskulderna erbjödo många
svårlösta problem, skilsmässan från England
nödvändiggjorde en näringspolitisk nyorientering. En
ekonomisk kris hemsökte näringslivet, inflation
ägde rum. Sociala revolter kröntes för en tid med
framgång. Så drevos staternas burgna element
att lyssna till det krav på en fastare union, som
federalisterna och främst A. Hamilton* uppställde
samt med kraft agiterade för. 1787 nådde man så
långt, att ett författningskonvent samlades i
Phi-ladelphia. Under ständigt kompromissande
mellan nord och söder, stora stater och små o.s.v.
enades man s.å. om ett förslag till en
unionsför-fattning, som skulle underställas de olika
staternas sanktion. Förslaget var starkt märkt av detta
kompromissande men bar spår av sina
upphovsmän även däri, att det tillgodosåg de förmögnare
befolkningslagrens intressen: de önskade en fast
exekutiv- och centralmakt, som kunde garantera
de hos dem placerade krigsskuldernas betalning
och en fast valuta. Agitationen för och emot var
stark; motstånd väntade från flera håll, från
nordstater och sydstater, från stora och små stater,
men främst från demokratiska, till stor del agrara
element överallt, vilka hade mycket att vinna men
litet att förlora på skuldavskrivning och inflation.
Särsk. i New York pågick striden länge mellan
federalister och anti-federalister. Slutl. avgingo
dock de förra med segern även här, och 1789
träd
de den författning, som ännu utgör grunden för
F:s politiska liv, i kraft. Eluvudstad blev t.v.
New York. Till unionens förste president valdes
George Washington.
Federalister, republikaner och
whigs. Västerns ökade betydelse
1 7 8-9—1 850. I Washingtons första kabinett fingo
sida vid sida plats två män, vilka nästan
förkroppsligade de två olika riktningar, som gjorde
sig gällande i tidens politiska liv: finansministern
A. Hamilton och utrikesministern T. Jefferson.
Hamilton var federalist och representant för
Nordstaternas kapitalistiska och merkantila intressen.
Han såg i unionsförfattningen utgångspunkten för
en utveckling i än mer centralistisk anda — tanken
på en monarki har kanske ej varit honom
främmande. F:s utveckling borde vila på handel
och industri; genom hans initiativ skapades en
unionell bank för att stabilisera de ekonomiska
förhållandena, och ett tullsystem genomfördes för
att uppamma industrien. Jefferson var de agrara
sydstaternas man, därjämte en övertygad
frihetsen-tusiast. Han var motståndare till Hamiltons
bankpolitik, bakom vilken han endast såg de
merkantila Nordstaternas egoistiska beräkningar. Han var
mot det tullsystem, som skulle gynna Nordstaternas
kapital på bekostnad av Sydstaternas jord. Och när
unionsförfattningen enl. hans mening brukades som
ett instrument för att minska friheten, blev han
motståndare till ytterligare centralisation: staternas
rätt inom unionen måste skyddas. Till dessa
motsättningar kom en, som för samtiden tedde sig
mest betydande: Hamilton sympatiserade i de
europeiska revolutionskrigen med England, han
önskade samgående mellan F. och denna makt,
under det att Jefferson var en ivrig vän av det
revolutionära Frankrike, som han ville understödja i
de pågående krigen.
När Washington 1793 utfärdade en
neutralitets-förklaring i kriget mellan de två makterna, avgick
Jefferson. Den avgångne utrikesministern blev
oppositionsledare. Kring hans person slöto först och
främst de agrara Sydstaterna upp. I Nordstaterna
saknades ej med Hamiltons planer missnöjda,
demokratiska element: särsk. stark var kring
Tam-many Hall* oppositionen i New York, ledd av
Clinton och Burr. Genom en allians mellan dessa två
grupper bildades kring Jefferson det
republikanska partiet med spets mot de federalistiska
motståndarnas föregivna monarkiska aspirationer.
Striden mellan republikanerna och
federalisterna, Hamiltons anhängare, blev förbittrad och
koncentrerade sig särsk. kring vissa utrikespolitiska
frågor. När 1794 ett fördrag med England slöts
(se Jay, J.), som reglerade ett antal tvistepunkter
med denna makt, riktade republikanerna häremot
våldsamma angrepp. Men federalisterna höllo sin
maktställning vid 1796 års val, då John Adams
blev president. Även kongressen kontrollerades
av dem. Förhållandet till Frankrike, som ansåg
sig ha anspråk på F:s hjälp i
överensstämmelse med det under nordamerikanska frihetskriget
ingångna fördraget, blev kritiskt. En F:s
ambassad till Paris mottogs 1798 på ett sådant sätt,
att folkstämningen i F. blev högst uppretad mot
Frankrike (se XYZ-episoden). Kriget mot
Frankrike utbröt de facto, men någon formell
krigs
— 1127 —
— 1128 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
