Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater (U.S.A., USA) - Historia - Republikaner och demokrater. Samhällets omdaning. 1864—1901 - Progressismens skede. Presidentmaktens renässans 1901—1921 - Tiden efter 1921
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
ö. Samoaöarna 1900. Det republikanska partiets
maktställning stärktes genom det lyckliga kriget,
och det tryggade 1900 lätt MacKinleys omval
gentemot Bryan, som gick till kamp för
silverutmynt-ningen samt mot tullar och imperialism. Den
reformatoriska rörelsen tycktes sakna förmåga att
peka på de centrala problemen. Sedan den
ekonomiska situationen ljusnat, såg det ut, som om
den merkantila, konservativa flygeln av
republikanerna, ledd av McHanna och den s.k.
Ohio-dy-nastien, skulle bli kvar vid makten. Mordet på
MacKinley 1901, varigenom Theodore
Roo-s e v e 11 blev president, förändrade med ens
situationen.
Progressismens skede.
Presidentmaktens renässans 1901—1921.
Roose-velt hade blivit uppställd som kandidat till den
skäligen obetydliga v. presidentposten för att tjäna
såsom lockbete för republikanernas progressister;
med honom togo de makten i en utsträckning, som
man knappast drömt om. Initiativ i olika
riktningar utgingo från Roosevelt. Under hans tid
höjdes presidentmakten ur den misär, vari den råkat
under Grant och som den sedan ej helt kunnat
övervinna. Congressional Government följdes av en
presidentmaktens renässans. I det yttre fullföljdes
den imperialistiska politiken: Panamåkanalen
påbörjades, vilket föranledde en ganska brysk politik
mot Colombia, Cuba ställdes under F:s
militärförvaltning, Dominikanska republiken indrogs i
F:s maktsfär m.m. Krigsmakten, särsk.
flottan, förstärktes. I det inre slog Roosevelt in på
nya vägar; trusterna bekämpades och
kontrollerades, bestämmelser mot icke önskvärd
invandring antogos, tulltariffen sänktes, en livlig
sociallagstiftning vidtog såväl inom unionen som inom
staterna; i arbetskonflikter ingrep presidenten själv
medlande och ledande. Lika litet här som eljest
var han ett finansens verktyg. Denna utpräglade
personliga och progressistiska politik förmådde ej
bryta Roosevelts maktställning inom det
republikanska partiet; han återvaldes 1904 och kunde 1908
formligen utse sin egen efterträdare, William
H. Taft. Denne fortsatte först traditionerna från
Roosevelts tid men råkade småningom under
inflytande av Ohio-dynastien. Bland de republikanska
progressisterna framkallade Tafts politik starkt
missnöje, och Roosevelt beslöt att 1912 åter
kandidera. Majoriteten inom partiet var för honom, men
reglerna för partikonventets nominering av kandidat
voro sådana, att Taft säkert skulle koras;
Roosevelts anhängare bröto sig ut och bildade ett nytt
parti, Progressive Party. Som en följd av
republikanernas splittring segrade 1912 demokraterna;
W o o d r o w Wilson blev president. Liksom
Roosevelt och i ännu högre grad än denne regerade
Wilson personligt, och — själv en progressist —
förde han sin politik i progressistisk anda;
ytterligare tullsänkningar företogos, det unionella
bankväsendet reglerades, trust- och sociallagstiftning
fortsatte. 1917 genomfördes en författningsändring,
varigenom totalt rusdrycksförbud etablerades inom
unionen, sedan agitationen härför redan satt frukt
i förbud i flertalet delstater. En viktig utveckling
under det progressistiska skedet var det politiska
livets fortskridande demokratisering: folkinitiativ
och referendum fick ökad betydelse i delstaterna,
kampen för kvinnlig rösträtt kröntes med
fullständig framgång, då den 1920 infördes även för
de unionella valen.
På det utrikespolitiska området fick Wilsons
presidenttid sin största betydelse. Visserligen var
presidenten som demokrat — i motsats till
Roosevelt — principiellt motståndare till imperialismen,
men förhållandena tvungo honom att gå vidare
på den en gång utstakade vägen. Sålunda
intervenerade han 1914 i oredan i Mexico*, och under de
närmast följande åren indrogos republikerna Haiti
och Nicaragua i F:s politiska maktsfär. 1916
inköptes Danska Västindien. Vid i:a världskrigets
utbrott proklamerade F. först neutralitet och
hade diplomatiska mellanhavanden med båda de
krigförande parterna. När Wilson 1916 omvaldes
till president, berodde detta i icke ringa mån på
folkets önskan, att F. skulle hålla sig utanför
kriget — republikanen Roosevelt propagerade för
deras ingripande. I verkligheten intensifierade
kriget de ekonomiska förbindelserna mellan F. och
Västmakterna. Den amerikanska industrien
arbetade för att täcka de sistnämndas krigsbehov, den
amerikanska storfinansen gav väldiga krediter till
England och Frankrike. Däremot avbrötos genom
den engelska blockaden av Tyskland
handelsförbindelserna mellan denna makt och F., och en stark
spänning mellan dem framträdde som en följd av
det tyska ubåtskriget. Sedan Tyskland
proklamerat, att det skulle föras oinskränkt, inträdde F. i
april 1917 i världskriget, vid vars slut det hade en
armé på nära 2 mill. man i Europa. Det
amerikanska ingripandet torde definitivt ha avgjort
kriget, och Wilson, som av kongressen utrustats med
utomordentliga fullmakter, intog 1918 både inåt
och utåt en maktställning som ingen tidigare
president. Det var hans avsikt att vid fredsverket
utnyttja den till att skapa en världsomfattande
fredsorganisation. Versailleskongressen beslöt också
på hans förslag upprätta Nat. förb. Emellertid
väckte Wilsons utrikespolitik efter freden starkt
missnöje i F.; man ansåg den alltför
riskfylld, då den skulle förplikta F. att ingripa även
i sådana konflikter, som icke direkt berörde
unionens intressen. Mot slutet av sin presidenttid
råkade Wilson av denna och andra anledningar i
ständig konflikt med kongressen, som numer
behärskades av republikanerna. Särsk. hård stod
striden om F:s inträde i Nat. förb. När detta
förföll på gr. av senatens hållning, hade Wilsons
politik lidit bankrutt. Både in- och utrikespolitiskt
begynte i F:s historia ett nytt skede.
Tiden efter 1921. 1920 erövrade
republikanerna åter presidentposten och ökade
väsentligt sin majoritet inom kongressen. Dock kunde
icke de republikanska presidenterna W a r r e n
Har din g (1921—23), Calvin Coolidge
(1923—29) och Herbert Hoover (1929—33)
hävda den maktställning, som Th. Roosevelt
och Wilson intagit. Harding, Coolidge och
Hoover voro alla representanter för den
konservativt inriktade flygel inom republikanska
partiet, vilken ansågs gå storfinansens ärenden och
hade goda relationer till denna. I isolationismens
anda drogo sig F. undan samarbetet med de
europeiska makterna och anslöto sig sålunda
icke till Nat. förb. Förhållandet till
Sovjet
— 1141 —
— 1142 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
