Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater (U.S.A., USA) - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
att fullgöra sina funktioner. Ehuru förstn. fall
inträffat upprepade gånger och senast 1945.
väcker nomineringen av v. president ringa intresse.
— Presidenten och v. presidenten liksom varje
annan civil befattningshavare i F:s tjänst skall
avsättas från sin befattning, då han, ställd
under ämbetsåtal för förräderi, bestickning el.
annat grovt brott, därtill förklarats skyldig.
Rät-tegångsförfarandet kallas impeachment och består
däri, att representanthuset beslutar åtal och
senaten dömer, varvid fordras 2/s majoritet för
fällande utslag.
I den verkställande makt, som
tillkommer presidenten, ingår högsta befälsmakt
över F:s försvarsväsen, rätt att sluta fördrag
och rätt att utse ämbetsmän. De två sistn.
funktionerna utövar han dock endast med
senatens samtycke, som, när det gäller
fördragsrät-ten, måste ges med 2/s majoritet. Som fördrag
(treaties) räknas dock icke överenskommelser
(agreements), som presidenten avslutar med
främmande makter med stöd av i lag givna
bestämmelser el. i kraft av sin allmänna konstitutionella
ställning. Tillsättningen av lägre
befattningshavare kan kongressen genom lag överlåta åt
presidenten allena el. åt domstolarna el.
departementscheferna. Sin största effektivitet har
presidentens utnämningsrätt, när det gäller sådana
ämbeten, för vilka fortfarande spoils-systemet*
har giltighet och vilka därför växla innehavare vid
presidentskiftena. Dock är presidentens verkliga
makt olika stor alltefter det skikt ämbetet
tillhör. Departementschefer och högre domare
utser presidenten faktiskt på egen hand. Senatens
bifall därtill är en tom formalitet. Vissa andra
ämbetsmän, ss. lägre domare och postmästare i
större städer, utses faktiskt av senatorerna från
vederbörande stat, om de tillhöra presidentens
parti, och i motsatt fall efter deras hörande,
över ett tredje skikt åter ha representanterna,
om de tillhöra presidentens parti, faktisk
förfoganderätt, i den mån ämbetena äro lokaliserade
till deras valkrets. Alla presidentiella
ämbetsmän, utom domare, anses presidenten kunna
avskeda. Utan egentligt stöd i författningen
har presidenten också en vidsträckt
förordningsmakt. Sin makt utövar han över lag på ett
mycket personligt sätt. Någon rådkammare
omnämner ej författningen. Detta hindrar ej, att
presidenten regelbundet samlar
departementscheferna kring sig för rådplägning i ett kabinett,
men avgöranderätten tillkommer både faktiskt
och rättsligt honom allena. Någon
parlamentarism kan redan av det skälet icke utveckla sig,
att kabinettets medl. icke ha tillträde till vare
sig senatens el. representanthusets förhandlingar.
Dock är det vanligt, att utskotten ha
under-handsförhandlingar med regeringens led. och att
dessa lämna dem upplysningar, som äro av
betydelse för antagandet av sådana förslag, som
på ett el. annat sätt härröra från densamma.
Den dömande makten skall tillkomma
en högsta domstol och de lägre domstolar, som
kongressen tid efter annan må anordna och
upprätta. Domare kunna blott avsättas genom
impeachment. Även betr, deras kompetens i
detalj, särsk. med hänsyn till F:s karaktär av
förbundsstat, träffar författningen bestämmelser.
Däremot omnämner den ej högsta domstolens
befogenhet att annullera lagar, som kongressen
stiftat i strid med grundlagen, varemot den
klart säger ifrån, att domare i varje stat skola
vara bundna av F:s författning och enl. denna
stiftade lagar och avslutna fördrag, oavsett
huruvida något i någon stats författning el. lagar
finnes stridande däremot. F.g. den togs i
anspråk var 1804. Sin yttersta grund har den i
gamla engelska föreställningar om en lam
fundamental, bindande för både kung och
parlament, som England själv övergivit till förmån
för föreställningen om parlamentets fullständiga
suveränitet. Sin största betydelse har rätten med
hänsyn till de inskränkningar, som författningen
själv gör i lagstiftarens kompetens, dels
omedelbart efter det den uppräknat kongressens
befogenheter — i detta sammanhang förbjudes
bl.a. att ge strafflagar tillbakaverkande kraft och
att förläna adlig värdighet —, dels i de 1791
som ett slags rättighetsförklaring formulerade
10 första tilläggsartiklarna. Det har dock ej
stannat vid att grundlagsstiftaren däri stadgat
religions-, yttrande-, tryck- och församlingsfrihet,
vissa garantier i avseende på husvisitationer,
åtal m.m. och att ingen medborgare får berövas
liv, frihet och egendom utan due process of law,
varmed torde förstås iakttagande icke blott av
behörigt rättegångsförfarande utan också av
vissa för den amerikanska författningen
fundamentala principer om frihet och rättvisa. Efter
inbördeskrigets slut utsträcktes genom art. 14
sistn. förbud till delstaternas lagstiftande
församlingar. Från början avsedd att skydda
negrerna har denna bestämmelse i våra dagar
utnyttjats av högsta domstolen framför allt för
annullerandet av socialpolitiskt inriktade lagar,
som inskränka individernas rörelsefrihet.
Kongressen äger förfoganderätt över det
territorium el. annan besittning, som tillhör F.,
liksom rätt att i unionen upptaga nya stater. Av
den senare rätten har kongressen i sådan
utsträckning använt sig, att staternas antal vuxit
från 13 till 48. Somliga ha förut varit territorier,
andra icke. F. garantera samtliga stater inom
unionen republikansk styrelseform samt skydd
mot yttre anfall och, om så begäres, inre våld.
Det som nu räknas som territorium har ej någon
geografisk kontinuitet med F:s gamla område,
men i kraft av särskilda beslut av kongressen
gälla såväl författningen som i enlighet därmed
stiftade lagar i tillämpliga delar för två av dem,
de s.k. inkorporerade territorierna Alaska och
Hawaii. En egendomlig särställning intar District
of Columbia, som efter anvisning av George
Washington 1791 förvärvats från staten Maryland
i akt och mening att bli säte för de unionella
organen och inom vars område staden
Washington byggts. Författningen själv tar sikte på ett
sådant förvärv och ger kongressen makt att
däröver ensam utöva lagstiftande befogenheter. Det
har drag både av en stat, ett grevskap och en
stad men är intetdera helt. Det är ej
representerat i kongressen och åtnjuter ej ens lokal
självstyrelse. Kongressen lagstiftar för det, som om
den vore en statslegislatur, men många av dess
— 1155 —
— 1156 —-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
