Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försträckning - Förstuga - Förstygn - Förstånd - Förstång - Förställare - Förstämning el. förstäm, scordatur (stränginstrument) - Förstämning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTÄMNING
en penningsumma (el. någon gång en kvantitet
varor) till annans fria förfogande mot förbindelse av
denne att återbetala lika stor summa (resp,
återlämna samma varumängd). Tiden för
återbetalningen kan bestämmas vid avtalet, utan el. (oftare)
med viss uppsägningstid: har ingen
återbetalnings-tid bestämts, äger borgenären
(försträckningsgiva-ren) kräva betalning ”vid anfordran”, hur snart
som helst, och å andra sidan gäldenären
(försträck-ningstagaren) fullgöra betalningen, så snart det
passar honom. Vanl. — emellanåt även i lagar
och författningar — benämnes f. lån* (”banklån”,
”inlåning”, ”upplåning”, ”utlåning”; se Bank). Att
vid f. utfärdas skuldebrev (revers) och
betalas ränta förekommer synnerligen ofta men
är ej i och för sig nödvändigt. C.G.Bj.
2) Med., dets. som ledvrickning*.
Förstuga, ett utrymme i bostaden, som synes
ha nordiskt ursprung. F. saknades i de utländska
borgbostäder, vilka infördes i Norden under äldre
medeltid, medan den däremot hörde intimt samman
med tidigt engelskt bostadsskick. F. förekommer
i Skandinavien dels i form av en inklädd svale
el. förstukvist (särsk. i Norges timmerbyggda
boningshus av medeltida typ), dels som
sammanbindande utrymme mellan stuga och bod i längor av
s.k. sydgötisk typ. Det var denna sistn. form,
som uppträdde även i England. I morastugans och
parstugans hustyper var f. avdelad inom en
fyr-sidigt sluten huskropp. Det utvecklingsförlopp,
vari dessa sistn. f. framträdde, tillhör medeltiden.
F. i parstugan (som var en senmedeltida, allmänt
västerländsk byggnadsform) utbildades under
renässansen i anknytning till romerska
byggnadsformer till mer el. mindre arkitektonisk vestibul.
Som vestibul fick sedan f. även hos oss en
särskild utvecklingsbana. EkL.
Förstygn, sömnadsart, brukad vid handsömnad
av finare underkläder, vid pikésöm, tyllträdning,
underfyllnad för vissa reliefbroderier o.s.v. Man
syr ”åt sig” med mycket korta jämna stygn,
varvid man kan ta många stygn på nålen, innan man
drar igenom tråden. Varje stygn kommer att ligga
en liten bit framför det föregående.
Förstånd (lat. rafio), inom filosofien förmågan
att bilda och tillämpa begrepp, fälla omdömen och
ur givna förutsättningar utdraga riktiga slutsatser.
I motsats till associationslagarna, vilka behärska
föreställningslivet i hela dess vidd, bli därför också
tankelagarna, fattade som normer el. rättesnören,
förståndslivets egentliga lagar. (Jfr Th. Thorilds
sats: att tänka fritt är stort, att tänka rätt är
större.) Aristoteles skilde det passiva f. från det
aktiva och bestämde det förra som diskursivt el.
gående från led till led, det senare som tidlöst
skådande el. intuitivt. Vanl. har inom filosofien f.
motsatts å ena sidan förnuftet*, å andra
sinnligheten; så t.ex. hos Kant. I vår tid har det av
H. Bergson framför allt ställts i motsats till
instinkten och intuitionen. Jfr Förnuft och
Intelligens. N.
Fö’rstång, på segelfartyg övre delen av förligaste
masten (fockmasten). På större fartyg kan f. vara
uppdelad i förmärsstång och förbramstång. Jfr
Förstäng.
Fö’rställare, på äldre sånings- och
skördemaskiner och på en del plogar ett hjul, som ant. skall
Förstukvist på en bondgård i Hälsingland.
avlasta dragaren el. reglera plogdjupet; som
artilleriterm se Föreställare.
Fö’rstämning el. f ö’ r s t ä m (jfr följ, art.), s c o
r-d a t u r (ital. scordatura), en tillfällig omstämning
av strängarna på stråk- (el. andra sträng-)
instrument för att uppnå vissa klangliga el.
tekniska fördelar. F. var vanlig hos
barockens violinkomponister (t.ex. Biber) men
förekommer ännu allmänt inom den folkliga
spelmans-musiken. Inom klassisk och romantisk konstmusik
förekommer f. endast sporadiskt, ss. i Paganinis
Ess-dur-konsert, Schumanns pianokvartett
(violon-cellstämman i andra satsen), Saint-Saèns’ ”Dance
macabre” (soloviolinstämman) och ytterligare ett
fåtal fall. S.E.S.
Förstäm’ning. i) Mus. (jfr föreg. art.). F. av
trummor innebär, att spänningen på trumskinnen
avslappas, varigenom klangen blir dov. På trumma
med snarrsträng över nedre trumskinnet sättes
strängen ur funktion genom ett anbringat mjukt
mellanlägg. På puka dämmes ljudet genom att
skinnet täckes med en duk el. beröres med handen.
Sålunda förstämda slaginstrument förekomma vid
begravningar el. för att i opera- el. symfoniorkester
uppnå en luguber effekt. S.E.S.
2) Psykol. Medan f. i vardagligt talspråk ofta
används som synonym till nedstämdhet, har
termen inom vetenskaplig psykologi och psykiatri
kommit att avse både positiva och negativa
förskjutningar från stämningens naturliga grundläge.
I H. Sjöbrings individualpsykologi används
begreppet f. för att beteckna graden av samhörighet
vid nervprocesserna och därmed också en höjning
el. sänkning av den psykiska verksamhetens nivå.
Vid stark samhörighet inträder
lustförstämning (positivt känsloläge med upprymdhet) och
— 45 —
— 46 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
