Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försumpning - Försutten tid - Försvagning - Försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSUTTEN TID
pressas upp i markytan (kantdämning) el. att
ne-derbördsvattnets nedträngande i djupare jordlager
förhindras (ytdämning). Alla de nu nämnda
orsakerna till f. kunna naturligtvis vara kombinerade
på olika sätt. —Intensiteten av f. påverkas av
många faktorer. Ju större nederbörd och ju
svagare avdunstning, desto kraftigare f.
Klimatväxlingar ha därför helt naturligt spelat stor roll för
f:s förlopp under olika geologiska perioder. Den
olikformiga landhöjningen kan också i många fall
öka el. minska f:s intensitet. F. kan förebyggas
el. motverkas genom att vattnet på ett el. annat
sätt (dikning, sjösänkning) beredes bättre avlopp.
Frågan om skogsmarkens f. i Sverige, särsk. i
Norrland, har länge varit ett livligt diskuterat
problem. I allm. hade man förr den uppfattningen, att
f. var en raskt fortskridande företeelse, som
innebar en allvarlig fara för våra skogars framtid;
därför företogos också en mängd åtgärder för att
förebygga denna fara. Genom noggranna
undersökningar över myrarnas uppkomst har man
emellertid kommit till insikt om att f. väsentligen ägt
rum under tidigare geologiska perioder och att
den nu går betydligt långsammare och på många
håll helt avstannat. Därmed har också behovet av
förebyggande åtgärder minskats, och i stället
inriktas arbetet nu på att för skogs- el.
jordbruksproduktion återerövra redan försumpade områden.
— Litt.: C. Malmström i ”Meddelanden från
Statens skogsförsöksanstalt”, 26: 1 (1931; med
litt-hänv.). Od.
Försutten tid, jur., se Fatalier.
Försvagning, fotogr., metod att på kemisk väg
förbättra ett negativ, som genom felaktig
behandling, t.ex. överframkallning, överexponering,
fått för stora kontraster el. för kraftig svärtning.
Även för mörka positiva bilder försvagas. Vid
f., som är en oxidationsprocess, upplöses en del
av silvret i den svarta silverbilden. Negativet
badas i en försvagare, en vattenlösning av ämnen,
som omvandlar metalliskt silver i en
silverförening, som är löslig i vatten, en syra el. något
annat lösningsmedel. När negativet, särsk. på
gr. av överexponering, fått för kraftig svärtning
i både dagrar och skuggor men f.ö. har normal
kontrast, användes subtraktiv f. Denna
minskar alla svärtningar lika mycket, varigenom
negativet blir tunnare, medan kontrasten blir
oförändrad. Den vanligaste försvagaren av denna
typ, Farmers försvagare, innehåller
kaliumferri-cyanid och natriumtiosulfat. Den omvandlar
silvret till silverferrocyanid, vilket sedan upplöses av
natriumtiosulfatet. — Om negativet genom för
långt driven framkallning el. annan felaktig
behandling fått för stora kontraster, användes en
proportionell f. Denna minskar
svärtning-arna i varje del av negativet i proportion till
de ursprungliga svärtningarna. De kraftigt täckta
dagrarna försvagas således mera än de tunnare
skuggpartierna. Denna försvagare medför
således en minskning av den ursprungliga kontrasten,
så att negativet blir mjukare. F. utföres i regel
med en lösning av ammoniumpersulfat, som
omvandlar silvret i vattenlösligt silversulfat. Den
proportionella verkan antas bero på att
silverjonerna genom katalys påskynda processen. Där
negativet är mycket tätt, ökas jonernas
koncen
tration, varigenom processen här blir betydligt
snabbare. F. kan även göras genom att negativet
först blekes ut som vid förstärkning och sedan
återframkallas, varvid framkallningen avbrytes,
innan negativets dagrar återfått sin fulla svärtning.
Därefter följer fixering. Jfr Förstärkning. KS.
Försvar. 1) Jur. Urspr. det skydd mot utskrivning,
som adelns tjänstefolk åtnjöt, senare lagligt skydd
mot att behandlas som lösdrivare. Försvar
s-1 ö s var den, som icke ägde ett ärligt levebröd
el. tillräcklig förmögenhet. Laga f. ägde enl. en
stadga 1833 envar med bestämd och stadig
sysselsättning, vare sig i enskild el. allmän tjänst el. i
eget näringsfång (jordbruk, handel, hantverk m.m.)
el. som eljest var känd för ordentlig vandel med
förmåga att ärligen försörja sig. Den, som icke
ägde laga f., måste alltsedan äldre rätt taga
anställning som tjänstehjon. Bestämmelsen om laga
f. kom med tiden ur bruk och bortföll formellt med
1885 års lag om lösdrivares behandling. — Litt.:
P. E. Bergfalk, ”Om försvarslösa personers
behandling” (1833); A. O. Winroth, ”Om
tjenste-hjonsförhållandet” (1878). K.
2) Krigsv. a) Dets. som försvarsväsen*. — b)
Avvaktandets form för mötande av anfall. Vid
det strategiska f. tillämpas denna metod
betr, krigföringen i stort, vilket oftast blir
liktydigt med att fienden mötes vid el. innanför
den egna gränsen. Det strategiska f.
(f.-opera-tionen) bör om möjligt utföras så, att fiendens
anfall ant. avvisas el. fördröjes med sådan kraft,
att han tillfogas förluster, så att
styrkeförhållandena utjämnas och förutsättningar skapas för
egna trupper att övergå till anfallsoperationer.
F.-operationen föres genom en kombination av
anfall, avvärjande f. och uppehållande f.
I det taktiska f. särskiljas två stridssätt:
avvärjande f. och uppehållande f. Det
avvärjande f. avser att hindra fienden att tränga
fram genom ett av högre chef angivet område.
Inom detta ordnas f. i f.-ställning, som bör ligga
så i förh. till fiendens framryckningsriktning,
att denne icke kan omfatta el. kringgå den
(t.ex. i ett pass mellan två sjöar). F.-ställningen
ges så stort djup som möjligt samt väljes
företrädesvis i sådan terräng (skog, orter), där
fiendens art., flyg och pansar ha svårt att verka.
Strid inom f.-ställning föres med eld från de
olika stridsställningarna* samt genom motanfall.
I det fall, att den försvarandes styrkor icke
räcka till för att få en sammanhängande
f.-ställning med erforderligt djup, koncentreras f.
på djupet utefter de vägar och stråk, där
fiendens anfall kan väntas. Utanför flyglarna och
i mellanliggande terräng ordnas uppehållande f.,
spärrområden* el. endast bevakning.
Förhållandevis stora styrkor avses för anfall mot fiende,
som anfaller el. tränger fram vid sidan om f.
På de ställen, där striden skall föras
försvarsvis, ordnas, där så bedömes lämpligt, liksom i
pass, sammanhängande, främst frontalt riktade
stridsställningar. Där det är lätt för fienden att
gå runt f., ordnas detta för att avvärja anfall
från alla håll (”cirkelförsvar”). Större sådant
benämnes oftast motståndsområde och
mindre stödjepunkt. F. av fästningar är
grundad på speciella metoder (se Fästningsstrid).
— 51 —
— 52 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
