Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvarsdepartementet - Försvarsfientlig propaganda - Försvarsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSVARSFIENTLIG PROPAGANDA
Sjökarteverket,
[-Fartygsutta,gningskommissio-nen.-]
{+Fartygsutta,gningskommissio-
nen.+}
Centralförbundet för
befäls-utbildning med anslutna
förbund,
Styrelsen för Frivilliga
motorcykelkåren,
Skytteförbundens
överstyrelse,
överstyrelsen för
Riksförbundet Sveriges lottakårer,
överstyrelsen för Svenska
Röda korset.
Centralstyrelsen för Svenska
Blå stjärnan,
Sjövärnskåren,
Krigsvetenskapsakad.,
örlogsmannasällskapet.
Anslagen till F. äro i riksstaten uppförda under
4:e huvudtiteln. F.Lth;S.E.B.
Försvarsfientlig propaganda, vanligt uttryck för
agitation mot försvarsviljan i allm. Uttrycket
kan även sägas innefatta sådan propaganda mot
försvaret, som avser att minska dettas
motståndskraft mot såväl yttre som inre fiender. F. kan
komma från rent antimilitaristiskt håll men
be-drives främst av ytterlighetsparti, ofta understött
av främmande makt. I den mån f. icke kan
föras fram öppet i pressen, begagnar den sig av
småskrifter, flygblad, personlig påverkan, främst
av värnpliktiga, samt rykteskampanjer. F. kan
i vissa fall beläggas med straff. Se härom
Sam-hällsfarlig ryktesspridning och Uppvigling. Om
f. äger rum, då riket är i krig, kan den beläggas
med stränga straff, se härom Förräderi
(krigs-förräderi), Undergrävande av stridsviljan och
Försvarsskadlig ryktesspridning. F., som sker
genom tryckt skrift, kan bestraffas som
tryckfri-hetsbrott. Skrifter med försvarsfientligt syfte,
som anträffas vid avd. av krigsmakten, kunna, i
avbidan på förordnande om beslag, tagas’ i
förvar av bestraffningsberättigad befattningshavare
vid avd. S.E.B.;Bz.
Försvarsfrågan, spörsmålet om att anpassa
landets försvar efter föreliggande behov och
möjligheter, är en av de längst och oftast omstridda
frågorna i svensk politik. — Sedan den långa
fredsperioden i Europa efter Napoleonkrigen
avbrutits under 1850-talet, blev frågan om förbättrat
och mera tidsenligt försvar brännande i åtskilliga
länder, ej minst Sverige. Här var flottan
föråldrad, den indelta armén numerärt svag och
bristfälligt utrustad; det tillskott den fått genom
beväringsinrättningen 1812 var av föga värde.
Under 1850-talets slut började man diskutera
flottans modernisering men utan positivt resultat.
Riksdagen 1856/58 beslöt utsträcka övningstiden
för beväringen från 15 till 30 dagar. Full
aktualitet fick frågan 1860. Då uppstod efter mönster
av den frivilliga försvarsrörelsen i England
skarp-skytterörelsen*, som under ledning av tongivande
liberala kretsar snabbt vann ofantlig anslutning.
Karl XV, livligt intresserad för försvarets
stärkande, lät i juli 1861 tillsätta en kommitté för
att förbereda en reform. Därmed uppstod f. som
politisk fråga. Den s.k. lantförsvarskommittén,
under ordf.-skap av G. Bildt, framlade 1865 ett
betänkande, som i huvudsak ligger till grund för
proposition till 1865/66 års riksdag. Enl. denna
skulle armén bestå av en fast ”stam” — de indelta
trupperna jämte vissa värvade — samt av
beväring. En del av beväringen, uttagen vid behov
genom lottning, skulle vapenövas i 3 V2 mån.
Sammanlagda styrkan av armén på ”mindre
krigsfot” skulle vara 50,000 man. Den övriga delen av
beväringen skulle icke övas utan ersättas med
det tillskott skarpskytterörelsen ansågs kunna ge.
Förslaget försågs av konungen med beteckningen
”litet men gott”, men trots livlig agitation från
högsta ort föll det vid den sista ståndsriksdagen
i så måtto, att denna sköt avgörandet över till
den nya folkrepresentationen. Redan nu visade
det sig, att bondeklassens önskan att bli kvitt
indelningsverkets börda skulle bli ett hinder för
frågans lösning. Därtill kom ovilja mot
lottnings-metoden.
Till den första tvåkammarriksdagen 1867
framlades regeringsförslag blott om anslag till bättre
beväpning, vilket något nedprutat antogs. Hur
brännande försvarsfrågan nu efter polska upproret,
inbördeskriget i USA, dansk-tyska kriget och 1866
års tyska krig var, framgår av att den likväl i
sin helhet på gr. av en rad motioner blev föremål
för riksdagens behandling. Ett särskilt utskott
föreslog härordning med modifierat indelningsverk.
Riksdagen beslöt emellertid blott skrivelse med
begäran om nytt härordningsförslag, som borde
bygga på stam och beväring; för den senare
förutsågs väsentligt utsträckt allmän värnplikt.
Fördenskull förutsattes, att regeringen borde
överväga indelningsbördornas lindring el. avlösning
och fördelning jämväl på övriga samhällsklasser.
Till krigsminister utnämndes nu R. Abelin, som
1869 framlade ett förslag, utarbetat med hänsyn
till både försvarets krav och böndernas önskemål
om lindring. Principerna voro en här på 100,000
man, bestående av stam samt beväring, övad i
60 dagar. Förslaget framlades blott i sina
huvudpunkter för riksdagen, men kamrarna stannade i
olika beslut. Inom Lantmannapartiet, som fr.o.m.
denna riksdag till 1887 helt behärskade A.k., rådde
den fasta övertygelsen, att de ”knektekontrakt”,
på vilka indelningsverket vilade, befriade rust- och
rotehållarna från varje ökad värnpliktsbörda.
Partiet motsatte sig därför bestämt varje
försvars-reform utan indelningsbördans lättande. Efter
fransk-tyska krigets utbrott blev f. i hela sin vidd
återupptagen till prövning. Till 1871 års riksdag
framlades Abelins andra förslag, vilket byggde på
det föregående men krävde större övningstid och
icke bjöd några lindringar. Förslaget föll. För
att under intryck av krigets lärorika händelser om
möjligt nå resultat framtvang Abelin, att en
urtima riksdag sammankallades i sept. 1871 och
framlade här ett tredje förslag, i vilket avsevärda
lindringar av indelningsverket ställdes i utsikt.
Lantmannapartiet hade emellertid på förhand
beslutat avslå förslaget, vilket skedde utan mycken
omgång men under starka meningsbrytningar. 1873
ingicks den s.k. kompromissen* mellan F.k:s och
A.k:s majoriteter: ehuru i svävande ordalag
fastslogs, att försvars- och grundskattefrågorna skulle
lösas genom ömsesidiga eftergifter och samtidigt.
Hur mycket motstånd och ovilja kompromissen än
mötte inom F.k:s och A.k:s minoriteter, där den
betraktades som en ovärdig köpslagan om
försvaret, blev den för två årtionden utgångspunkten
för alla försök att lösa f. Olyckan var blott, att
försvarsvännerna tolkade den så, att
Lantmannapartiet utlovat en försvarsreform, medan inom
detta parti flera framträdande representanter i det
längsta sökte förhindra en sådan. F.
komplicerades ytterligare genom att försvarsvännerna icke
— 67 —
— 68 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
