Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvarsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSVARSFRÅGAN
voro ense. Några ville fota deh nya organisationen
uteslutande på värnpliktens grund (härför verkade
från 1875 föreningen ”Värnpliktens vänner”), andra
ville’ behålla indelningsverket, om ock
moderniserat. Oskar II sökte på allt sätt framdriva
för-svarsreformen. Till 1875 års riksdag framlades
ett vidlyftigt förslag till ren värnpliktsarmé med
starkt ökad övningstid (10 V2 mån.). Ej ens inom
regeringen rådde enighet om propositionen. Denna
hade inga utsikter, och utgången blev fullkomligt
negativ. 1877 framlade regeringen förslag till
partiell lösning av försvars- och grundskattefrågorna
var för sig, innefattande bl.a. övningstidens ökning
till 62 dagar mot 10 °/o nedsättning av
roterings-och grundskattebördorna. Efter en het inbördes
strid inom Lantmannapartiet avslog A.k. förslaget
men beslöt i stället skrivelse till regeringen med
anhållan om proposition till härordning, byggd på
värvad stam och beväring, övad i högst 90 dagar.
Då man beskyllde Lantmannapartiet att ej ha
menat allvar med denna utfästelse, framlade det
1878 i 7 massmotioner ett fullständigt förslag, byggt
på föreg. års riksdagsskrivelse, till försvars- och
grundskattefrågornas lösning. Regeringen ställde
sig formellt avvaktande men i realiteten avvisande;
följden blev, att förslaget fälldes i F.k.
1880 framlade regeringen förslag till ny värn-,
pliktslag, innefattande ökning av värnplikts- men
ej övningstiden. Detta skedde på konungens
enträgna begäran och då enl. hans mening en dyl.
reform ej fölle under kompromissen. Men
Lantmannapartiet ansåg, att så var fallet, och när
ingen lindring samtidigt erbjöds, avslogs förslaget.
Statsminister De Geer avgick då och efterträddes
av Posse. Meningen var nu att enl. planen från
1878 lösa ”de stora frågorna”. Tre kommittéer (för
resp, skatte-, lantförsvars- och sjöförsvarsfrågan)
tillsattes för att förbereda ärendena. Redan på
detta stadium visade det sig, att inflytelserika medl.
av Lantmannapartiet motsatte sig den förstärkning
av försvaret, som ansågs nödvändig, och vid
avgörandet 1883 vann försvarspropositionen
anslutning i A.k. endast med så avsevärda nedprutningar,
att det hela fullkomligt förrycktes, varpå F.k.
förkastade alltsammans. 1885 kunde äntligen den
första frukten av kompromissen bärgas.
Regeringen Themptander föreslog, mot ett vederlag av
30 % avskrivning av grundskatterna och lika stor
lindring av indelningsverkets tunga, en ny
värnpliktslag, med övningstiden utsträckt till 48 dagar.
Kamrarna lyckades efter olika beslut ena sig om
42 dagars övningstid.
Sedan den huvudsakliga tullstriden utkämpats,
partikonstellationen i riksdagen förändrats och en
folkrörelse för förbättrat försvar uppstått
(organiserad i ”Allmänna försvarsföreningen” från 1890),
upptogs f. ånyo. Krigsminister Palmstierna lät till
1891 års riksdag utarbeta ett förslag, grundat på
ren värnpliktsorganisation. Riksdagen fick
emellertid endast motta propositioner om
värnplikts-tidens bestämmande till 20 år samt övningstidens
ökning till 90 dagar; som vederlag härför skulle
grundskatterna helt avskrivas och rust- och
rote-hållare få full ersättning av statsmedel. F.k. biföll
förslaget och uppgav därmed sitt motstånd mot
grundskatternas slopande, varemot A.k:s majoritet,
sammansatt av olika partier och av olika motiv,
avslog det. Sedan E. G. Boström blivit
statsminister, framlades 1892 ånyo föreg. års förslag med
vissa militära förbättringar. Nya lantmannapartiet
var nu att påräkna för en reform, men Gamla
lantmannapartiet stod emot, och Centern var icke
helt att lita på. Förslaget föll också i A.k.,
tör-hända mest på gr. av ett olyckligt yttrande av
krigsministern och med mycket liten majoritet. Då
prövade regeringen utvägen med en urtima
riksdag på hösten s.å. Förslaget gick ut på
bibehållande av indelt stam, värnpliktsskyldighet för män
från 21 till 40 års ålder samt 90 dagars övningstid
för beväringen. Därjämte innehöll det betydande
organisatoriska förbättringar, bl.a. arméns
indelning i 6 arméfördelningar. Som vederlag härför
skulle de återstående grundskatterna på en tid av
12 år fullst. avskrivas och ersättningen från
statsverket till rust- och rotehållare i lika mån
ökas. 21/u—23/ii 1892 antogs detta av riksdagen.
Härtill bidrog en bl.a. på gr. av det alltmer spända
förhållandet till Norge uppkommen omsvängning
i folkmeningen samt statsminister Boströms och
krigsminister A. Rappes kraft och skicklighet.
Under 1800-talet hade sjöförsvaret blivit
tillgodosett, så att 3 pansarbåtar kunnat byggas. 1896
och 1899 beviljades betydande nybyggnadsanslag.
Samtidigt förökades och förbättrades väsentligen
arméns beväpning, och 1900 genomdrevs anslag
till byggande av Bodens fästning. Den raska
utvecklingen av försvaret vid denna tid möjliggjordes
politiskt genom gemensamma voteringar, varvid
F.k:s kompakta majoritet i förening med en
betydande försvarsvänlig minoritet i A.k. kunde
genomdriva sin mening, och har sin bakgrund dels
i förhållandet till Norge, där militära anordningar
med udd mot Sverige började vidtas, dels farhågor
för Rysslands politik, som i Finland antog
alltmer aggressiva former. Strävan att få till stånd en
modern, uteslutande på värnpliktens grund
organiserad armé blev därför allt starkare.
Krigsminister Crusebjörn lät utarbeta ett förslag härom,
vilket 1901 framlades, och verkade med stor
skicklighet för detsamma. Stämningen i riksdagen var
ganska gynnsam; inom Lantmannapartiet voro
försvarsvännerna avgjort i överhand, även om
vissa prutningstendenser gjorde sig gällande, och
trots att Liberala samlingspartiet beslutat gå på
avslag, verkade åtskilliga av dess medl. för
förslaget. Detta blev i huvudsak bifallet, ehuru i
den avgörande voteringen i A.k. blott med 119
röster mot 108. Enl. 1901 års härordning skulle
armén bestå av fast anställda (värvade) för
underbefälets rekrytering men f.ö. av värnpliktiga,
övningstiden vid infanteriet bestämdes till 240 dagar
(regeringen hade föreslagit 365), högre vid de
flesta specialvapen.
Den nya försvarsreformen var sålunda åtskilligt
mindre effektiv, än regeringen föreslagit, och då
Sveriges utrikespolitiska läge efter
unionsupplös-ningen samt på gr. av oron i Europa uppenbart
försämrades, restes ånyo ett starkt krav på
förbättrat försvar. Men detta krav var så långt från
enhälligt, att det tvärtom skärpte motsatta
tendenser i vida kretsar av folket. Försvarsväsendet
och särsk. värnplikten voro av olika anledningar
i stort sett impopulära inom de bredare lagren, dock
med vissa betydande undantag, som skarpskytte-
— 69 —
— 70 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
