Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gall, Franz Joseph - Gall (Pizi) - Gall, Jan - Galla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLA
Wien för att i skilda länder framföra och försvara
sin lära. I sitt huvudarbete ”Anatomie et
physio-logie du système nerveux” (4 bd, 1810—20)
framlade G. resultaten av sina undersökningar över
nervsystemet. Här påvisade han nervtrådarnas
förlopp mellan hjärna
ryggmärg samt
försökte fixera de olika
nervbanornas
lokalisa-tion i hjärnan.
Nervsystemets grå
substans var för honom
modersubstansen till
den vita, såväl i hjärna
som i ryggmärg.
Dessa undersökningar voro
för sin tid
utomordentligt förtjänstfulla och
betydde ett stort
framsteg. Dessutom trodde
sig emellertid G.
kun
na påvisa ett noggrant sammanhang mellan de
olika själsfunktionernas säte i hjärnan och den
yttre skallformen. Utgående från den senare
tänkte han sig möjligheten av att sluta sig till en
människas anlag, färdigheter och
själsegenskaper. Denna del av hans lära är en direkt parallell
till Lavaters fysionomik. Vad denne slöt sig till
av ansiktets minspel, trodde sig G. finna av
skallens form. Att en lära, som faktiskt förutsade
människornas öden, skulle vinna anklang hos en
stor publik, är icke att förvåna sig över. Den
råkade emellertid, liksom Lavaters, i händerna på
skojare och charlataner, som väl utnyttjade men ej
trodde på densamma. Själv var G. under hela
sin livstid fast övertygad om sin läras riktighet.
Den mängd av skallar m.m., som han använt,
finnas jämte hans egen i Jardin des Plantes i
Paris. A.Ch.
Gall (P i z i, ”buffelgalla”), amerikansk
indianhövding av hunkpapasiouxernas stam (1840—94).
Jämte den unge Sitting Bull stred G. redan 1863
mot de trupper, som jagat siouxerna ur Minnesota.
Atletiskt byggd, djärv och tapper, blev G. en av
Sitting Bulls främsta krigarhövdingar i kampen
mot den avtalsstridiga Northern Pacific-banan.
Hans insats blev betydelsefull för siouxernas
seger över general Custer vid Little Bighorn 1876.
Han följde därpå Sitting Bull i den sega reträtten
till Canada och stannade där till slutet av 1880,
då han med större delen av de landsflyktiga
siouxerna återvände till USA och kapitulerade.
G., som nu av myndigheterna spelades ut mot den
konservative Sitting Bull, tillbragte sina sista år
som föga framgångsrik farmare i Standing Rocks
indianreservat. ErM.
Gall, Jan, polsk tonsättare (1856—1912),
dirigent för musikföreningen i Lwöw 1880, sånglärare
vid konservatoriet i Kraköw 1886, sedermera
körledare i Lwöw; komponerade kör- och solosånger
och arrangerade talrika polska folkvisor för
manskör.
Galla (besläktat med sv. gul samt med lat. fel’ och
grek. chol’os, chole’, galla, eg. den gula el. gröngula;
i lat. även bilis}, avsöndras kontinuerligt av
levercellerna och bevaras i gallblåsan under de tider, då
matsmältning ej pågår. G:s mängd varierar i
hög grad och kan uppskattas hos människan till
mellan V2 och något mer än 1 1 pr dygn. G. är
vanl. gul, gulbrun el. grönaktig till färgen, har en
intensivt besk smak samt en alkalisk reaktion. De
viktigaste beståndsdelarna i g. äro gallsyrade
salter, gallfärgämnen* och kolesterin. Dessutom
finnas neutralfett, fettsyror, lecitin och oorganiska
salter. Bland dessa senare märkas natrium- och
kaliumklorid, kalcium-, magnesium- och
järnfosfater samt spår av koppar- och möjl. zinksalter.
Den g., som kommer direkt från levern, innehåller
betydligt mera vatten än den, som erhålles från
gallblåsan, beroende på att i denna en
koncentration under vattenupptagande äger rum. Dessutom
tillblandas i gallblåsan slem och möjl. andra
beståndsdelar, vilka avsöndras från dess väggar.
De i g. förekommande sammansatta
gallsyror-na kunna fördelas på två grupper: glykokol- och
taurokolsyror. De giva vid sönderdelning i första
hand glykokoll*, resp, taurin* samt enkla
gallsy-ror, cholalsyror. De viktigaste enkla syrorna äro
chollsyran, som är en enbasisk oxisyra, och
des-oxichollsyran, vilken utmärker sig därigenom, att
den ingår föreningar med fettsyror och en mängd
andra ämnen, ss. fenol, naftalin, kamfer och
kolesterin, varigenom dessa bli lösliga i g., en för
dessa ämnens passage genom tarmväggen mycket
viktig omständighet. Gallsyrorna äro till sin
kemiska konstitution närbesläktade med kolesterinet,
vilket visas därav, att detta senare kan överföras
i gallsyra. De återresorberas i nedre delen av
tarmen och undergå sålunda en ständig cirkulation.
Kolesterin förekommer i g. i en mängd av över
0,1 ”/o och ger ofta anledning till stenbildning
(gallstenar). — Genom g. avsöndrar levern ej
blott ämnen, vilka stå i digestionens tjänst, utan
även sådana, vilka äro avsedda att avlägsnas från
blodet. G. är sålunda samtidigt ett sekret och ett
exkret. Till sekretionsprodukterna höra i första
hand gallsyrorna och alkalierna. De förra
utmärka sig genom sin utomordentliga förmåga att
minska ytspänningen mellan fett och vatten.
Härigenom underlättas i hög grad verksamheten av det
fettklyvande enzymet i tunntarmen. Detta enzym
anses näml, verka på fettdropparnas yta. En
sänkning av ytspänningen gör, att fettet lättare
sönderdelas i fina droppar och bildar en emulsion,
varigenom givetvis fettets sammanlagda yta ökas
och härmed betingelserna för enzymets
verksamhet. Betydelse för fettdigestionen har även det
alkali, som tillföres tarmen genom g. och dessutom
genom bukspotten. Härmed bilda de vid fettets
klyvning frigjorda fettsyrorna alkalisalter, vilka
äro lösliga i vatten, under det att de fria syrorna
själva ej äro lösliga häri. Till lösligheten bidraga
även de ovan omnämnda additionsföreningarna
med desoxicholsyran. — G:s viktigaste
exkre-tionsprodukt är gallfärgämnena, vilka härstamma
från det blodfärgämne, som vid blodkropparnas
sönderfall frigöres. Om g. avstänges från tarmen,
lider matsmältningen svårt avbräck. I första hand
träffar detta fettets digestion. Vid bristande
gall-flöde till tarmen blir avföringen lergul, beroende
delvis därpå, att g.-färgämnena i densamma saknas
men även därpå, att den innehåller en betydande
mängd fett och fettsyrade salter (såpor). Eftersom
åtskilliga vitaminer tillföras organismen lösta i
- ^85 -
— 186 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
