Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galla - Galla (veterinärmedicin) - Galla (folk) - Gallahäst - Gallait, Louis - Gallaminblått - Galland, Antoine - Galla Placidia - Gallarate - Gallarati-Scotti, Tommaso - Gallas, Matthias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLA
fettämnen, lider vid dylika tillstånd kroppens
vitaminförsörjning svårt avbräck (brist på t.ex.
K.-vitamin ger sålunda en svår blödningstendens). G.
motverkar även förruttnelsen i tarmen samt
stimulerar tarmrörelserna. Wk.
Galla, veter., kronisk utgjutning i senskidor och
ledgångar med åtföljande blåsformig utbuktning
på ställen, där de yttre beteckningarna tillåta det.
Innehållet i en g. utgöres av vanlig led- el.
sen-skidevätska. G. uppkomma dels av
överansträngning, dels som följd av en akut led- el.
senskide-inflammation. När g. bli äldre, uppstå
bindvävs-avsättningar i deras väggar; de ge då vanl.
anledning till hälta.
Galla (egen benämning oromo), ett större,
öst-hamitiskt folk i Etiopien och Somalilands inre
delar samt i n. Kenya, omfattande ett flertal
stammar (ala, arussi, borana m.fl.); inemot 8 mill. G.
äro de renaste representanterna för den s.k.
etio-pida rasen och, liksom deras grannar och
rasfrän-der somalerna, ett välvuxet och vackert folk,
delvis dock uppblandade med negrer och täml.
mörkhyade. Deras språk räknas till den kuschitiska
gruppen av den östhamitiska språkstammen. Till
större delen äro g. nomadiserande herdar med
hjordar av nötboskap och får; norrut ha de dock
under påverkan av den abessinska kulturen mer
och mer bosatt sig som jordbrukare. Deras
hustyp är rundhyddan med kägeltak, deras klädedräkt
bomullsmantlar och (kvinnorna) hudskört, deras
huvudvapen lansar, svärd och runda lädersköldar.
Deras samhällsskick är bland nomaderna starkt
patriarkaliskt, bland de bofasta mer demokratiskt,
med ett valt råd som styrelse. De flesta g. hålla
fortfarande fast vid sin egen gamla religion, som
utmärkes av tron på ett högsta väsen, Wak, och
en mängd riter, bl.a. ett slags gräskult, till
boskapens fromma; till Wak offras under ett heligt
träd (Ficus Sycomo’rus). G:s religion är viktig för
forskningen, därför att de äro de enda östhamiter,
som bevarat sin gamla hedniska religion. Bland de
östliga g. har islam gjort betydande framsteg, och
i n. härskar den etiopiska kyrkan. G:s område
var det ursprungliga målet för Evang.
fosterlandsstiftelsens 1866 upptagna östafrikanska mission.
Men försöken att komma dit misslyckades länge:
först 1904 kunde den kristnade gallaern Onesimus,
som verkställt en övers, av Bibeln till g.-språket,
uppta missionsverksamheten. Arbetet bedrives nu
med betydande framgång och med stöd av kejsar
Haile Selassie, som själv lovat svara för
byggnads- och driftskostnaderna för
missionsstatio-nerna. — G. hade på 1500-talet en storhetstid, då
de behärskade större delen av Etiopien. — Litt.’
P. Paulitschke, ”Ethnographie Nordost-Afrikas”
(1893); Martial de Salviac, ”Les G.” (1901); N.
Hy-lander, ”Om g.-folket” (1907); E. Littmann,
”G.-Verskunst” (1925); M. Nordfelt, ”Med
vägrö-jare i Gallaland” (1934). [E.Mr;G.W.L.]G.Lm;K.Gw.
Gallahäst, hästras, se Hästar.
Gallait [galä’], Louis, belgisk målare (1810—
87), den främste representanten för 1800-talets
De-laroche-inspirerade historiemåleri i Belgien. I
väldiga format framställde han teatraliskt uppfattade
historiska händelser. Hans utpräglat koloristiska
begåvning kommer till sin rätt i hans mest kända
tavlor, ”Karl V:s tronavsägelse” samt
”Skyttegillet i Bryssel inför Egmonts och Hoorns lik”.
Gallami’nblått, ett oxazinfärgämne*.
Galland [galan’], Jean A n t o i n e, fransk
orientalist (1646—1715), 1709 prof, i arabiska vid
Col-lège de France. G. bereste på 1670-talet Orienten
och blev en av sin tids främste kännare av
orientalisk kultur. Av hans stora, delvis ännu otryckta
produktion märkas ”Paroles, bons mots et maximes
des peuples orientaux” (1694), ”Les contes
indien-nes de Bidpai et de Lokman” (1724) samt hans av
J. Schéfer (2 bd, 1881) utgivna dagbok från
Kon-stantinopel 1672—73. G. har, delvis efter sedan ej
återfunna manuskript, verkställt den första
europeiska övers, av ”Tusen och en natt” (12 bd, 1704
—17), innehållande en del sagor, ss. Aladdin och
Ali Baba, som ej finnas i någon arabisk textuppl.
I sin övers, strävade G. att behaga sina europeiska
läsare och omskriver ofta i st.f. att
översätta. C.F.;O.
Galla Placid’ia (388—450), dotter till kejsar
Teo-dosius I, halvsyster till Arcadius och Honorius.
G. blev Alariks fånge, då han stormade Rom
(410), därpå gemål till dennes svåger Ataulf.
Fri-köpt efter Ataulfs död gifte hon sig med
fältherren Constantius, med vilken hon hade sonen
Valentinianus (HI), under vilkens regeringstid hon
utövade stort inflytande. — I Ravenna står ännu
hennes gravmonument, ett av den gammalkristna
konstens skönaste verk.
Gallara’te, stad i Lombardiet 1 n. Italien, 40 km
n.v. om Milanos centrum; 12,546 inv. (1936).
Järnvägsknut och ett av Italiens största
bomullsindustricentra.
Gallara’ti-Scotti [-skått’i], T o m m a s o,
italiensk författare (f. 1878). Under en ungdomsperiod
som modernist grundade G. tidskr. ”11
Rinnova-mento” (1907), som han första utgivningsåret
redigerade. G. har sedan publicerat romaner och
dramer utan större intresse men däremot gjort en
betydande insats genom sin på mångårig vänskap
vilande biogr. över Fogazzaro: ”La vita di Ant.
Fogazzaro” (1920, 2 ed. 1936). Han har även utg.
en värdefull Dante-biogr. (1922). Efter 2:a
världskriget var G. italiensk ambassadör i Madrid 1945
—47, sedan sistn. år innehar han samma post i
London. [G.Bgh]E.
Gallas, M a 11 h i a s, greve av Campo, hertig av
Lucera, tysk krigare (1584—1647), gick först i
spansk tjänst, därpå i ligans och utmärkte sig bl.a.
vid Stadtlohn så, att han 1627 blev friherre. 1629
trädde G. som generalmajor i kejserlig tjänst och
tog därpå en berömlig del i mantuanska
tronföljds-kriget. 1631 utnämndes G. på Wallensteins
begäran till generalfälttygmästare, blev 1632 riksgreve,
deltog s.å. i striderna vid Nürnberg och blev
fältmarskalk. Vintern 1632—33 kommenderade G. i
Schlesien. Han åtnjöt fortfarande Wallensteins
synnerliga förtroende och blev 1633
generallöjtnant, fältherrens närmaste man. Vid konflikten
med kejsaren svek dock G. sin fältherre och erhöll
till belöning bl.a. Friedland. Sin plats i armén
bibehöll han och hade stor del i segern vid
Nördling-en 1634. Men efter en del framgångar i början
misslyckades hans fälttåg i Frankrike, och mot
Banérs fältherreskicklighet kom G:s rutin till
korta, varpå han 1639 fick nedlägga befälet. 1643
- 187 —
— 188 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
