Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallehus - Gallein - Gallen-Kallela (Gallén), Akseli (Axel) - Galler (folkstammar) - Galler (biologi) - Galler (fysik, mineralogi) - Galler, Leo Michailovitj - Gallerbalk, gallerverk - Galleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLERI
A. Gallen-Kallela:
Självporträtt.
det ena hornet fanns dessutom en kortare
runinskrift med mästarens namn. Av flertalet forskare,
som studerat hornen, ha de betraktats som ett
offerfynd, och i överensstämmelse härmed ha
bilderna hänförts till det religiösa området. — Litt.:
M. B. Mackeprang i ”Aarbøger for nordisk
Old-kyndighed”, 1936; G. Skjerne i ”Musikhistorisk
Arkiv”, 1:4 (1939); J. Bröndsted, ”Danmarks
Old-tid”, 3 (1940). G.Em.
Gallei’n, ett trifenylmetanfärgämne, tillhörande
gruppen ftaleiner. G. är dioxifluorescein och
tillverkas genom kondensation av ftalsyra med
pyrogallol. Färgar krombetad ull violettblå och
mycket äkta.
Gall’en-Kall’ela (före 1905 G a 11 é n), Akseli
(Axel) Valdemar, finländsk målare och grafiker
(1865—1931),
titulär-prof., ledare för den
nationella riktningen.
Obändig naturdyrkan
och dramatiskt patos
förenades hos G. med
dekorativa tendenser.
Han började på
1880-talet med en långt
gående naturalism,
utbildad dels i
hemlandet, dels under
upprepade vistelser i
Paris från hösten 1884
med impulser från
Bastien-Lepage. G:s
första betydande
målning, ”Gumma med
katt” (Åbo
konstmu
seum), utförd 1885 i den sydfinska kustbyn Salo,
väckte genom sin fräna realism opposition hos
samtiden. Den bygger på en liknande kontakt
mellan människa och djur i landskap som en
tidigare, strax före första Paris-resan i mera
edel-feltsk finteknik utförd friluftsbild, ”Gosse och
kråka”, men avslöjar på ett helt annat, hänsynslöst
sätt figurens fulhet och raskaraktär samt hela
miljöns grå tristess. Höjdpunkten av naturalistisk
folkskildring i interiör nådde G. med en rad bilder
från 1880-talets slut, ss. ”Allmogeliv”, ”1
badstugan”, ”Sårfeber” och den atmosfäriskt betonade
”Middagsvila” (Göteborgs konstmuseum). Vid
samma tid började emellertid romantiska
tendenser skymta, förebådande en stilförändring. —
Under 1890-talet drogs G. alltmera mot symbolismen,
vars mystiska, stiliserade ingredienser döko upp
särsk. i fonderna av hans porträtt. Redan tidigare
hade han börjat syssla med Kalevala-motiven, som
skulle bli hans mest personliga och betydelsefulla
insats. Aino-triptyken, målad i två varianter o.
1890 — den sista över direkta studier från
ödsligaste Karelen, där de gamla runorna ännu sjöngos
—, höll sig liksom den mera fantastiska ”Sampo
smides” helt inom naturalismens teknik. Efter en
vistelse i Berlin, där G. utställt samman med
Munch i febr. 1894, återvände han till hemlandet
för att bosätta sig i det ödsliga Ruovesi, där han
byggde en kyrkliknande ateljé i en sorts
modifierad allmogestil, som blev förebild för den
na-tionalromantiska arkitekturriktningen i Finland
omkr. sekelskiftet. I kärv och dekorativ stilisering
började han tolka Kalevalas primitiva dramatik
med temperafärg på grov säckväv. Karakteristiskt
är, att seriens inledningsbild, ”Sampos försvarare”
(1896, Åbo konstmuseum), först utfördes som
träsnitt. Sedan följde ”Lemminkäinens moder”
(Ateneum) och ”Joukahainens hämnd” (Åbo
konstmuseum). Efter fullbordandet av dessa storliniga
kompositioner vistades G. någon tid i Italien. För
den finska paviljongen på Parisutställningen 1900
utförde han kupolmålningar med
Kalevala-mo-tiv, ytterligare stiliserade, som väckte
internationell uppmärksamhet men som tyvärr voro
omöjliga att bevara. Den enda oförstörda
väggmålningen av G. är den av ungrenässansfresker
influerade ”Kullervo på krigsstråt” (Gamla
studenthuset, Helsingfors), där ryttaren är
monumentalt framställd mot en arktisk vinternattshimmel
med norrsken. Bland G:s grafiska arbeten
(träsnitt och raderingar) märkas originella ex
libris-blad. — Litt.: Monogr. av W. Hagelstam (1904)
och O. Okkonen (1947); L. Wennervirta,
”Finlands konst” (1926). Ett bildverk med inledande
text av O. Okkonen utg. 1949. H.Ge.
Galler (lat. galit), gemensamt namn på de keltiska
folkstammar, som bebodde Gallien, d.v.s. nuv.
Frankrike samt n. Italien på båda sidor om Po.
G. uppträda första gången i Italiens historia 387
f.Kr., då de plundrade Rom. Se f.ö. Kelter.
Galler, biol., se Gall, sp. 184.
Galler, fys., miner., se Gitter.
Galler, Leo M i c h a i 1 o v i t j, rysk
sjömili-tär (f. 1883). G. blev officer 1905 och deltog s.å.
i Tsushima-slaget. Under i:a världskriget
tjänstgjorde G. först som jagarchef och senare som
sekond på slagskeppet ”Slava”, som under strid
mot tyska flottan sänktes i Moonsundet i okt.
1917. Vid revolutionen övergick G. till
bolsjevi-kerna och var 1918—19 chef på kryssare och
slagskepp, 1920 stabschef på östersjöflottan samt,
efter befordran till konteramiral, chef för samma
flotta 1932—36. G. var chef för marinstaben 1938
—41 och blev sistn. år v. marinkommissarie och
viceamiral. 1944 blev han åter för en kort tid
marinstabschef. C.Sn.
Gallerbalk, gallerverk, tekn., se Fackverk.
Galleri’ (fra. galerie, av f.ö. ovisst ursprung). 1)
Långt och smalt rum el. gång, på ena långsidan
vilande på pelare; högst (el. högt) belägen
åskådar- el. åhörarplats på teater o.d.; tavel- el.
skulptursamling.
2) Krigsv. En övervälvd gång med valvet vilande
på två jämnlöpande murar. G. brukas särsk. vid
gravförsvar, gravgalleri, varvid de göras
bombsäkra samt benämnas alltefter sitt läge längs
med inre el. yttre gravsidan e s k a r p- el. k o
n-tereskarpgalleri och, om de äro försedda
med skottgluggar för frontalt inf.-försvar, g
e-v ä r s g a 11 e r i. I fortgravens ingående vinklar
för flankering liggande kontereskarpkasematter
kallas även, ehuru oegentligt,
kontereskarp-galleri. — Vid äldre fästningar förekomma
stundom mingallerier, från kontereskarpen i
fredstid utbyggda gångar av olika storlek,
avsedda för minförsvar (se Minkrjg). A.W.G.
3) Skeppsb., under 1600—1800-talen använd
bal-kongartad utbyggnad på stora fartygs akterparti
SU n.
7 — Red. avsl. 28/s 49.
— 193 —
— 194 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
