Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galvani, Luigi (Aloisi) - Galvanisera - Galvaniska element
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALVANISKA ELEMENT
genom upptäckten av s.k. galvanisk
elektricitet. Av en tillfällighet gjorde G. (enl. en
annan version hans hustru) den iakttagelsen, att
nypreparerade grodben utförde
muskelkontraktio-ner, så snart urladdningar ägde rum i deras
närhet. Vid studiet av dessa fenomen upptäckte G.,
att dylika muskelkontraktioner även inträffade, då
en muskel förbands med en metall och en nerv,
som gick till densamma, med en annan metall,
medan metallerna sinsemellan bragtes i kontakt
med varandra. G. förklarade detta på så sätt, att
muskeln vore att jämföra med en leidnerflaska,
vars inre beläggning utgjordes av nervsubstansen;
genom metallerna
ägde en elektrisk
urladdning rum.
Elektricitetens uppkomst tyddes
av G. som beroende
på den hos djuret
inneboende livskraften.
Sina undersökningar
över detta s.k.
galva-niska försök
sammanfattade han i ”De
viri-bus electricitatis in
motu musculari
com-mentarius” (1791), som
väckte stort
uppseende. Den av G. givna
förklaringen till fenomenet fick snart många
motståndare, bland dem Volta, som ansåg
elektricitetskällan vara att söka vid kontaktstället mellan
metallerna (jfr Elektricitet, sp. 318). Det
galva-niska försöket gav upphov till studiet av de senare
så betydelsefulla galvaniska strömmarna. — G:s
samlade arbeten utgåvos i 5 bd 1841—42. Re.
Galvanise’ra (fr a. galvaniser, efter Galvani*),
överdra metallföremål med en beläggning av
annan metall på elektrolytisk väg
(galvanoste-gi; se Galvanoteknik). I dagligt tal användes
ordet även för att beteckna överdragning av
järnföremål med zink genom neddoppning i smält
zink (se Förzinkning).
Galva’niska element (efter Galvani*), källa för
elektrisk ström, där den elektriska energien
er-hålles genom kemiska reaktioner el. genom vissa
fysikaliska processer, framför allt diffusion. G.
måste bestå av en kedja av minst tre olika
ledare, i enklaste fall av två olika ledare av
första klassen (se Elektriska ledare), t.ex. två
olika metaller, och en ledare av andra klassen
(elektrolyt) el. också av två lika ledare av första
klassen, i beröring med var sin elektrolyt, el. av
tre olika elektrolyter. Vanl. utgöras ledarna i
kedjans ändar av metaller, elementets poler.
Urtypen för g. är det 1800 konstruerade
Voltas element, bestående av en koppar- och
en zinkskiva, nedsänkta i utspädd svavelsyra.
Elementet kallas öppet, om ingen yttre
ledning finnes, slutet, om polerna äro förenade
med en ledningstråd. Mellan polerna utbildar
sig en potentialdifferens, kopparn erhåller den
högre potentialen (positiv pol), zinken den lägre
(negativ pol). Potentialdifferensen mellan det
öppna elementets poler kallas elementets e 1 e k
t-romotoriska kraft (emk). — Volta ansåg
beröringsytan mellan de olika ledarna vara sätet
för ett elements emk; de kemiska reaktionerna
i elektrolyten voro för honom betydelselösa.
Denna uppfattning (kontaktteorien) rönte tidigt
kritik. Från flera håll (de La Rive, Faraday)
hävdades, att de kemiska omsättningarna i
elektrolyten voro av väsentlig betydelse för
förståelsen av g., men först genom senare arbeten
(Helmholtz och framför allt Nernst) har denna
teori (kemiska teorien) blivit den allmänt
omfattade. Enl. denna antar man, att varje metall,
som står i beröring med en elektrolyt, har en
strävan att i vätskan utsända positivt laddade
metalljoner och därvid själv anta negativ
laddning i förh. till elektrolyten. Den joniserande
kraften kallas joniseringstendens el.
lösnings-tryck. De i vätskan befintliga metalljonerna
ha emellertid en motsatt strävan. Till följd av
det osmotiska trycket och den elektrostatiska
attraktionen till metallen ha metalljonerna en
tendens att åter utfalla och urladda sig på
metallplattan. På gr. av den ömsesidiga storleken
av dessa mot varandra verkande krafter kunna
tre möjligheter tänkas. Lösningstrycket kan
vara större än avjoniseringstendensen. Metallen
utsänder då joner i vätskan, dess negativa
laddning växer, tills attraktionen mellan platta och
jon blir tillräckligt stor för att hindra en vidare
utströmning. Det utbildas en potentialdifferens
mellan metall och vätska, allt större ju högre
metallens lösningstryck är. Zink har större
lös-ningstryck än koppar. Detta förklarar, varför
zink i Voltas element blir negativ pol. — Äro
lösningstryck och avjoniseringstendens lika stora,
uppkommer icke någon potentialdifferens mellan
metall och elektrolyt. — Är slutl. lösningstrycket
mindre än avjoniseringstendensen, utfaller
vätskans positiva joner på metallen, som blir
positivt laddad i förh. till vätskan. Så är fallet vid
Daniells element (se sp. 220), där koppar är
nedsänkt i en mättad lösning av kopparsulfat.
Den matematiska behandlingen ger för
potentialdifferensen i gränsytan mellan metall och
elektrolyt vid rumstemp. uttrycket
0,05776 P
E = –––-log — V,
n–––––P
där n är jonens valens, P metallens
lösningstryck, p jonens osmotiska tryck i vätskan.
Slutes elementet med en yttre ledning, öppnas
en möjlighet för potentialdifferensens utjämning.
En elektrisk ström uppkommer i ledningen från
koppar till zink (d.v.s. zinkens överskott på
elektroner strömmar över till kopparn).
Därigenom minskas zinkens negativa laddning och
dess attraktion av de positiva metalljonerna.
Lösningstrycket får överhand och driver nya
metalljoner ut i lösningen. Elementet reglerar
automatiskt sin potentialdifferens, och strömmen
blir varaktig. För Voltas element blir den dock
icke konstant utan sjunker efter en stund till
ett mycket litet värde. Detta är en följd av
polarisation vid kopparskivan. Syrans
positiva vätejoner urladdas vid kopparskivan, och
de därvid bildade vätgasmolekylerna bortgå icke
helt och hållet i gasform. En del stannar kvar
som ett ytterst tunt gasskikt och sänker
kopparns potential, då vätets lösningstryck är större
än kopparns. För att ett g. skall ge konstant
— 217 —
— 218 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
