Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galvanomagnetiska effekter - Galvanometer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALVANOMETER
Galvanomagnetiska effekter, fys., kallas vissa
fenomen, som uppträda i av elektriska strömmar
genomflutna ledare, då dessa utsättas för inverkan
av magnetiska fält.
Vid studium av g.
använder man vanl.
tunna plattor av det
ledande materialet (se
fig.), i vilka den
elektriska strömmen ledes
in och ut vinkelrätt
mot två parallella
änd-ytor, medan den
magnetiska fältstyrkan är
riktad vinkelrätt mot
plattan. På gr. av det
magnetiska fältets
närvaro uppkomma
potential- och temp.-fall dels vinkelrätt mot
strömriktningen (transversaleffekt), dels
parallellt med denna (longitudinaleffekt). Man
kan sålunda särskilja 4 olika effekter:
A) Transversaleffekter:
1) potentialdifferens mellan A och B
(Halleffekt, upptäckt av E. H. Hall, 1879),
2) temp.-differens mellan A och B
(Ettings-hausenef f ek t, funnen av A. v.
Ettingshau-sen, 1887).
B) L o n g i t u d i n a 1 e f f e k t e r:
3) sekundär potentialdifferens mellan C och D,
vilken gör sig gällande som en motståndsändring
hos plattan (W. Thomson, 1856),
4) sekundär temp.-differens mellan C och D
(W. Nernst, 1887).
Fenomenen bero på det magnetiska fältets
förmåga att vrida linjerna för lika potential
(ekvi-potentiallinjerna), resp, linjerna för lika temp.
(isotermallinjerna). De olika effekterna
karakteriseras genom angivande av koefficienter, vilka
utgöra mått på effekternas storlek. Dessa
koefficienter äro för materialet i fråga karakteristiska
konstanter, som starkt bero av temp. och i
materialet närvarande föroreningar. Vid metallisk
vismut äro alla effekterna utpräglat kraftiga.
Ersättes den elektriska strömmen med en
värmeström, uppträda 4 analoga, s.k.
termomagnetiska effekter*. Kännedomen om g. har
väsentligen bidragit till uppställandet av
elektronteorien för metallernas ledningsförmåga, men
denna teori har dock ej förmått tillfredsställande
förklara alla fenomenen, och dessas natur är i
mångt och mycket ännu okänd. Re.
Galvanome’ter (till grek. metrein, mäta),
instrument för mätning av svaga elektriska
strömmar. Redan 1820, s.å. som
elektromagnetis-men upptäcktes,
konstruerades det
första galvanoskopet*
(Schweigger).
Konstruktionen vilade på
örsteds försök (se
Elektromagnetism).
De följ, åren förde
med sig nya typer
med högt uppdriven
känslighet tack
vare framkomsten av
Pilarna J och H angiva den
elektriska strömmens, resp,
den magnetiska fältkraftens
riktning.
Fig. 1. Astatiskt nålsystem
med strömbana lindad enl.
Nobili (t.v.) och enl. Lord
Kelvin.
mul tiplikatorprincipen (Poggendorff
och Schweigger 1821) och det astatiska
nålsystemet, fig. 1 (Nobili 1826). G. av detta slag
kallas nålgalvanometer. Två möjligast lika
magnetnålar el. system av inbördes parallella
magnetnålar upphängas i samma tråd, parallellt med
varandra men med sina poler åt motsatt håll.
Kring den ena nålen lindas strömbanan i ett stort
antal varv, i vissa typer upp till 25,000.
Samtidigt som strömmens vridande verkan
mångdubblas, förminskas den återhållande verkan, som
jordmagnetismen utövar på nålsystemet, vilket
samverkar till att öka instrumentets känslighet.
Nålens utslagsvinkel växer givetvis, då
strömstyrkan ökas, men icke proportionellt mot denna.
Sambandet dem emellan är mycket komplicerat,
och graderingen sker empiriskt. Det rörliga
systemet är upphängt i en möjligast torsionsfri
tråd, och som motkraft mot rörelsen tjänar den
jordmagnetiska kraften.
Instrumentets känslighet är därför
beroende av dess placering i
det jordmagnetiska fältet. Vid
tangentbussolen, fig. 2
(Pouillet 1837), som en lång
följd av år var det viktigaste
och mest använda
mätinstrumentet för elektrisk ström, är
relationen enkel, i=k-tgv.
Med kännedom om k
(re-duktionsfaktorn) beräknas lätt
strömstyrkan i ur den
observerade utslagsvinkeln v. Tangent-
bussolen har numera ingen användning som
strömmätningsinstrument. — Många olika g.-typer
ha under senare delen av 1800-talet sett dagen,
och känsligheten har blivit ytterligt uppdriven.
Magneten är av skiftande form, klockform
(Siemens’ klockmagnet), en vertikalt hängande ring
(Wiedemann) el. flera parallellt med varandra
anbragta, korta, lätta nålar, ofta uppklistrade på
en tunn glimmer- el. stålskiva (Lord Kelvin, Du
Bois, Rubens, Paschen). Den är lätt vridbar,
upphängd i en kvartstråd el. fosforbronstråd, på
vilken även anbringas en spegel, som möjliggör
SU ii.
8 — Red. avsl. 28/» 49.
Fig. 3. Paschens pansargalvanometer. 1 mm utslag =
5 • 10 ~10 A vid 1 m skalavstånd.
— 226 —
Fig. 2.
Tangent-bussol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
