Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galvanisk elektricitet, kontakt- el. beröringselektricitet - Galvanisk stapel, Galvanisk ström - Galvaniskt batteri - Galvaniskt element - Galvano - Galvanokaustik, galvanopunktur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALVANISK STAPEL
emot zinken med någon av de föregående
metallerna, t.ex. kalium, blir zinken negativ i förh. till
denna. Ju längre två metaller stå från varandra
i kedjan, desto större blir potentialdifferensen
efter beröring. Kraftigast elektrisk verkan, d.v.s.
störst potentialdifferens, uppnådde Volta genom
att stapla upp en mängd koppar—zinkpar, åtskilda
genom tyglappar, indränkta i koksaltlösning el.
utspädd svavelsyra (Voltas stapel, 1799). Med
denna kunde Pfaff 1801 uppladda en leidenflaska
och därmed visa, att g. och den förut kända
friktionselektriciteten icke voro två skilda
fenomen. 1800 konstruerade Volta det första
galva-niska elementet (se Galvaniska element), skivor
av zink och koppar, nedsatta i utspädd svavelsyra.
Kopparn erhöll den högre potentialen; förenades
skivorna med en metalltråd, erhölls i denna en
”galvanisk ström”.
Volta tolkade det ovan omtalade
fundamentalförsöket genom att anta, att det uppträder en
potentialdifferens mellan de varandra berörande
metallerna. Senare har man sökt förklara
fenomenet som huvudsaki. förorsakat av ett tunt
vattenskikt, varmed metallytorna överdragas i
luft. Att bestämma de, enskilda
kontaktpotentialer, som uppkomma i beröringsytan mellan
metaller, är förenat med stora svårigheter, och detta
problem kan ej sägas vara slutgiltigt löst. Flera
forskare ha förnekat dessa kontaktpotentialers
existens el. ansett dem vara mycket små, jämförda
med dem, som uppträda vid beröring mellan en
metall och en vätska. För existensen av
kontaktpotentialer mellan varandra berörande metaller
talar det förhållandet, att det arbete, som åtgår
för att avlägsna en elektron från en metall, är
olika för olika metaller.
Kontaktpotentialer mellan metaller och vätskor
spela en viktig roll vid de galvaniska elementen.
Även här uppträda stora svårigheter, då det gäller
att bestämma de enskilda potentialerna. I allm.
fordras för en sådan bestämning två elektroder,
och man mäter därför alltid minst två
elektro-motoriska krafter. Försök att framställa
elektroder, vid vilka sådana kontaktpotentialer ej
förefinnas, ha ej givit resultat, som äro fria från
invändningar. Man har därför i stället valt en
standardelektrod och refererar alla andra
elektrodpotentialer till denna. Vanl. användes den s.k.
väteelektroden, som består av ett
platinableck, överdraget med platinasvart, vilket
ocklu-derar väte. Elektroden mättas med väte av
atmosfärtryck och nedsänkes i en lösning, innehållande
Nörmal potentialer vid 25° C.
{e representerar en elektron)
Elektrodreaktion Potential i volt
Li — e = Li’ — 2,96
K — e = K’ — 2,98
Na — e = Na’ —2,72
Mg — 20= Mg" —1,55
Zn — 2e = Zn ’’ — 0,79
Fe — ze = Fe ’’ — 0,44
Cd — 20 = Cd’’ — o,4o
Co — 20 = Co ’’ — 0,29
Ni —20 =Ni" —o,2s
Sn —20 = Sn-’ —0,14
Pb — 20 = Pb ’’ — 0,12
Fe — 30 = Fe ’’ — 0,04
Cu " + 20 = Cu + 0,34
I2 T 20 = 2U 4* 0,54
Ag ’ + 0 = Ag + o,Bo
Au"’ + 30 = Au + 1,36
en syra, som är i-normal med avseende på fria
vätejoner. Kontaktpotentialen vid
normalvätgas-elektroden sättes lika med noll, och andra
kontaktpotentialer bestämmas genom mätning gentemot
denna elektrod. Ett antal så bestämda
potentialer äro angivna i tab. sp. 223, varvid
metallerna varit nedsänkta i vattenlösningar,
innehållande metallens joner i en koncentration av
1 gramjon/liter. Sålunda bestämda potentialer
kallas normalpotentialer.
Denna tab. kan t.ex. användas för beräkning
av den elektromotoriska kraften hos en given
elektrodkombination, ett galvaniskt element. För
att beräkna den elektromotoriska kraften för ett
galvaniskt element, bestående av zink, nedsänkt
i i-normal zinksulfatlösning, och koppar, nedsänkt
i i-normal kopparsulfatlösning, med en porös
skiljevägg mellan lösningarna, bildas differensen
mellan resp, normalpotentialer 0,34—(—o,76)= 1,10 V.
Dessa data motsvara ung. förhållandena vid
Da-niells element (se Galvaniska element). W.
Nernst har, för teoretisk beräkning av
potentialdifferensen för en metallelektrod i
beröring med en lösning av ett salt av samma metall,
under förenklande antaganden härlett formeln
£ = —,00<)1985 10log — V, där T är den absoluta
n c
temp., n jonens valens, c metalljonernas
koncentration i lösningen och C en för metallen i fråga
karakteristisk konstant. Den numeriska
konstanten beräknas av universella konstanter. [A.B.L.]Re.
Galva’nisk stapel, Galvanisk ström, se Galvanisk
elektricitet.
Galva’niskt batteri, kombination av två el. flera
galvaniska element. Elementen kunna kopplas
efter varandra (seriekoppling), då det första
elementets positiva pol sammankopplas med det
andras negativa, dettas positiva pol med det
tredjes negativa o.s.v. Batteriets elektromotoriska
kraft och inre motstånd bli lika med summan
av de olika elementens resp, elektromotoriska
krafter och inre motstånd. De kunna vidare
kopplas bredvid varandra (parallellkoppling), då
alla positiva poler förenas med varandra och de
negativa med varandra. Denna koppling lämpar
sig endast för lika element. Batteriets
elektromotoriska kraft blir då samma som för ett element,
inverterade värdet av batteriets inre motstånd
är = summan av inverterade värdena av de olika
elementens inre motstånd. Slutl. kunna båda
kopplingssätten kombineras, grupper av
serie-kopplade element kunna parallellkopplas och vice
versa. [A.B.L.JRe.
Galvaniskt element, se Galvaniska element.
Galva’no (efter Galvani*’), genom galvanoplastik
(se Galvanoteknik och Kopparfällning) framställd
avgjutning av en kliché.
Galvanokaustik, med., galvanopunktur
(elektropunktur), kirurgisk operationsmetod, varvid
användes en platinatråd, av en galvanisk ström
upphettad till glödning, så att man med densamma kan
förstöra och koagulera vävnad. Metoden infördes
på 1850-talet av Middeldorff i Breslau och har
fortfarande en viss betydelse för att bränna bort
tumörer, stilla blödning m.m. Det moderna
förfarandet med högfrekventa strömmar (se Diatermi) har
många fördelar och håller på att uttränga g.
— 223 —
— 224 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
