Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gasturbin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GASTURBIN
Fig. 1. Principiell anordning av gasturbin i enklaste
utförande.
är idén till g. av ännu äldre datum och kan
återföras till 1700-talet och engelsmannen John
Barber. Denne beskrev i ett patent av 1791 en
turbinanordning, avsedd att drivas av en exploder,
intermittent matad med gas från en retortugn.
Vad som senare gav denna idé nytt liv, var den
framgång, som följde engelsmannen C. A.
Parsons’ och svensken G. de Lavals
ångturbinupp-finningar vid slutet av 1800-talet — båda dessa
uppfinnare voro i själva verket inne på tanken att
eliminera ångpannan genom att låta
förbränningsgaserna direkt driva en turbin. Bland den stora
mängd uppfinnare, som härefter sysslat med g:s
problem, intar tysken H. Holzwarth en
pionjärställning, i det att han var den förste, som
i praktiken lyckades realisera g:s idé. Hans
experiment påbörjades redan 1903 och ledde till
en rad konstruktioner, bl.a. ett 1914 fullbordat
aggregat om 1,000 hk. Kännetecknande för denna
maskins arbetssätt är, att luft och finfördelad
olja blandas i ett antal med in- och utloppsventiler
försedda explosionskammare, från vilka
förbränningsgaserna intermittent utsläppas mot ett
turbinhjul. Maskinen uppges ha gett en högsta
termisk verkningsgrad av 13 °/o. Senare ha enl.
Holzwarths system enheter på upp till 5,000 hk
byggts. ’
Moderna g. arbeta icke med explosionskammare
utan kontinuerligt. Ett starkt förenklat schema
över deras verkningssätt visas i fig. 1, av vilket
framgår, att förbränningsluften först komprime-
Fig. 2. Förenklat kopplingsschema till sluten gasturbin
enl. Escher Wyss.
ras i en roterande kompressor, varifrån den ledes
till en förbränningskammare, där den underhåller
förbränningen av kontinuerligt insprutad olja.
Förbränningsgaserna driva en turbin, som dels
utgör drivkraft för kompressorn, dels levererar
nyttig effekt utåt. Att något kraftöverskott
verkligen kan uppstå, beror på att gasmängden sväller
i desto högre grad, ju högre temp. man kan hålla
i förbränningskammaren. Det kan här anmärkas,
att g. till sin princip närmar sig en
ångturbin-anläggning, i det att kompressorn motsvarar
kon-densorn, medan förbränningskammaren gör
samma tjänst som ångpannan. — De svårigheter
konstruktörerna av g. ha att kämpa med äro av
mångahanda slag. I första hand måste såväl
kompressorn som turbinen arbeta med mycket
hög verkningsgrad, för att någon nettoeffekt
skall erhållas. Under normala tekniska
förutsättningar måste produkten av de båda
verknings-gradssiffrorna överstiga 0,50—0,55, för att maskinen
över huvud taget skall kunna hålla sig själv i
gång. Antas båda verkningsgraderna vara lika,
utgör deras minimivärde sålunda c:a 72%; nyttig
effekt erhålles endast i den mån siffrorna i fråga
kunna höjas härutöver. I samma mån som arbets-
Fig. 3. Förenklat schema till gasturbin för höga
effekter enl. Westinghouse.
tryck och temp. kunna höjas, sjunka dock nämnda
fordringar något. I praktiken har det visat sig
svårast att bibringa kompressorn önskad
verkningsgrad, medan turbinen något lättare kunnat
bemästras härvidlag. F.n. (1949) synes en maximal
turbinverkningsgrad av 89 å 90 % kunna
upprätthållas, medan kompressorverkningsgraden
stannar vid 83 å 86 °/o. Väsentliga framsteg har
det härvid ur konstruktiv synpunkt inneburit, att
kompressorn kunnat utföras av axialtyp (i
st.f. seriekopplade centrifugalkompressorer) el. av
skruvkompressortyp (enl. A. Lysholm). Vad
som härutöver begränsar möjligheterna att med g.
uppnå de eljest teoretiskt möjliga, extremt höga
termiska verkningsgraderna, är hänsynen till
tur-binskovlarnas bestånd. Dessa ha näml, att
uthärda icke blott de stora påkänningar, som
uppstå genom centrifugalkraften, utan måste
dessutom hålla för en temp., som (vid utförda
anläggningar) kan uppgå till 750° och därutöver,
motsv. ljus rödvärme. Förbränningstemp., som
normalt skulle uppgå till 1,700° el. mera, hållas
avsiktligt nere genom användning av ett stort
luftöverskott. Som material till turbinskovlar
användas höglegerade stål, legeringar av typen
— 347 —
— 348 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
