Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gasverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GASVERK
par mindre anläggningar i Karlslund, nära Örebro,
resp, i Jonsered. Det första större svenska g.
anlades i Göteborg av engelsmannen James
Ma-lam 1846; Norrköpings g. följde 1851 och
Stockholms g. 1853; 1949 funnos g. i 37 svenska städer.
Råmaterial vid g. är under normala
förhållanden vissa bestämda typer av stenkol, vilka skola
uppfylla följ, villkor: de måste ge gas, som vid
förbränning i gaskök och gasspisar ger normal
mängd värme (c:a 4,500 kcal/m3), samtidigt skola
de ge en hållfast och god koks med
möjligast låga askhalt och tillräckligt hög smältpunkt
på askan för att förhindra slaggbildning i
värmeledningspannor. Vidare få kolen ej innehålla
större mängder svavelföreningar, vilka vålla
besvär och kostnader därigenom, att de måste
borttagas från produkterna. Vattenhalt och halt
av syre måste också ligga inom vissa gränser,
liksom halten flyktiga ämnen, d.v.s. de
ämnen, som vid destillationen avgå i gasform. —
För g. med kammarugnar (se nedan) äro
kokskol med c:a 250/0 flyktiga ämnen ett utmärkt
avgasningsmaterial. Då emellertid världens
förråd av prima kokskol är i avtagande, reservera
de kolexporterande länderna dessa i första hand
för sina egna koksverk. Resultatet blir, att de
större g. redan nu och ännu mer i framtiden
få använda blandningar av 2—3 typer kol med
olika halt flyktiga ämnen och olika
koksnings-förmåga samt kombinera dessa så, att bästa
möjliga koks erhålles. Beräkningen av dyl.
blandningar fordrar exakt kännedom om vissa
karakteristiska data hos de ingående kolen, varför
laboratorieanalyser utföras, omfattande
vattenhalt, halt flyktiga ämnen, askhalt, svavelhalt,
värmevärde, askans smältpunkt samt bestämning av
koksningsförmågan (koksningsindex, coke button),
vilken uttryckes i skalan 0—9. Prima kokskol
ha 8 V2—9 i koksningsindex.
Avgasningen av stenkolen skedde förr allmänt
i järnretorter vid en temp. av högst 800°. Större
gasutbyte erhölls genom övergång till retorter av
chamotte, vilka tillåta en temp. av c:a i,ioo°.
Ju högre temp. drives, desto mindre blir gasens
halt av tunga kolväten och desto mindre dess
lys-kraft. Då man numera ej längre har något
intresse av att erhålla lysande låga, har utvecklingen
medfört en ytterligare höjning av
avdrivnings-temp., upp till 1,200 å 1,350°, som ekonomiskt
lämnar det bästa utbytet.
Självbärande retorter komma vid nämnda
höga temp. ej längre i fråga, helst som de ej
lämpa sig för större beskickningsmängd än c:a
350 kg. Sedan början av 1920-talet byggas
hu-vudsakl. kammarugnar, utförda av
silika-tegel. En kammarugn kan i korthet karakteriseras
som en ugnsbyggnad, försedd med långsmala
avgasningsfack, varvid väggarna till dessa äro
genomdragna av eldningskanaler. Mindre
kammarugnar kunna anordnas horisontellt el.
vertikalt; i senare fallet kommer tyngdkraften till
hjälp vid koksuttömningen. Större kammarugnar
anordnas med hänsyn till de mekaniska
påkän-ningarna i murverk och luckor företrädesvis
horisontellt. Fig. 1 visar en typisk sektion genom
en kammarugn. Upphettningen sker med
”halvgas” från en central koksgasgenerator, undan-
Fig. 1. Sektion av
kammarugn med
eldningskanaler
och
förvärmnings-anordningar för
gasbränsle och luft.
a eldningskanal, b
kammare, c
regenerator.
tagsvis med ”starkgas”, varvid
såväl bränngasen som
förbrän-ningsluften kraftigt förvärmas
medelst regeneratorer, fyllda
med löst staplat, eldfast tegel.
Påfyllningen av kol sker genom
ett antal luckor upptill. Då
avgasningen är avslutad, öppnas
luckor i kammarens bägge
ändar, och koksmassan utskjutes
medelst en ”stämpel” ned i en
förbiglidande släckningsvagn.
Häri transporteras koksen till
ett avkylningstorn, där den
be-gjutes med en avpassad mängd
vatten. Sedan den helt svalnat,
ske krossning och sortering. —
De senast byggda
ugnskamrar-na vid Värtaverket i
Stockholm ha en längd av c:a n m,
höjd 3,5 m och en bredd, som
ökar från 0,35 till 0,45 m mot
ut-tagningsänden; beskicknings-mängden är 11 t,
avgasnings-tiden 12 tim och
nettogasmäng-den pr beskickning c:a 6,000 m3.
Från avgasningskamrarna
su-ges gasen till ett som gaslås
tjänande förlag, där tyngre tjärbe-
ståndsdelar avskiljas (fig. 2), passerar härefter
en kylare, där fortsatt avskiljning av tjära,
gasvatten m.m. sker, och går härefter vidare till en
stoftavskiljare. Denna avskiljning kan ske ant.
i en s.k. p e 1 o u z e (se fig. 3) el., som vid
Stockholms g., i ett e 1 e k t r o f i 11 e r (se
Elektrisk gasrening). Gasen måste i själva ugnen
hållas vid ett tryck, som med endast 1 ä 2 mm v.p.
överstiger atmosfärtrycket, och måste därför
befordras från ugnen medelst en pump (vanl. av
kapseltyp), försedd med en automatiskt verkande
”omloppsregulator”. Pumpen driver härefter
gasen genom en ammoniaktvättare (jfr bild 1 å pl.),
vidare genom ett system av reningskistor och
slutl. via en stationsgasmätare till den som
ut-jämningsbehållare tjänande gasklockan*. Vid
större gas- och koksverk ingår i reningskedjan även
en bensoltvätt, vanl. i form av ett tvätt-torn, på
vars träbottnar rågasens innehåll av bensol- och
bensolliknande ämnen (toluol, xylol, pyridin etc.)
uppsuges medelst lämplig tvättolja, som
kontinuerligt destilleras
i bensolkolonner.
[-Reningskistor-]
{+Reningskis-
tor+} n a ha till
uppgift att befria
gasen från dess
halt av svavelväte
(H,S) o.a.
gasformiga svavelföreningar, vilka eljest
vid gasens
användning skulle alstra
svaveldioxid (SO2).
Reningsmassan
består av järnhydrat
(Fe(OH)3) i form
av myrmalm el. av
Fig. 2. Förlag av torr typ,
försett med
ammoniakvattenin-sprutning och
avstängningsan-ordning.
— 355 —
— 356 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
