Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gasurladdningslampor - Gasvatten - Gasverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GASVERK
Fig. 2. Lysämnesrör med
upphettade oxi-elektroder.
L lysrör, D
förkopplingsdros-sel, GT bimetallisk
glimtän-dare, C avstörningskondensator.
Under tändningsperioden
värmas katoderna snabbt genom
att glimtändaren då håller
själva lysröret kortslutet.
glödkatoderna värmas
upp och glimtändaren
arbetar (se fig. 2).
Likväl synes man
vara på väg att lösa även
detta problem genom
att återgå till rör med
kalla elektroder,
varvid dessa få göras med
stor yta och vara så
preparerade, att den
erforderliga
elektronemissionen ändock kan
äga rum. F.n. utföras
i USA sådana rör i
längder om 2,4 m och
med ett ljusutbyte av
70 Im/W.
Driftsspänningen är alltjämt
täml. hög, c:a 750 V, vilket dock ej bereder
väsentliga svårigheter, då alla lysrör fordra ant. en
förkopplingsdrossel el. en s.k. läcktransformator
för att — med hänsyn till sin negativa
mot-ståndskarakteristik — kunna arbeta stabilt. För
lysämnesrör av konventionell typ, avgivande vitt
ljus, ligger ljusutbytet vid 35 å 45 Im/W mot
c:a 11 Im/W för en modern gasfylld
metalltråds-lampa av medelstorlek (40 W). — En
särställning bland g. intas av den på kvicksilver
baserade högtryckslampan, resp, superhö
g-tryckslampan, vid vilken senare man håller
ett drifttryck av c:a 100 atm. Som framgår av
fig. 3, visar kurvan för ljusutbytet som funktion
av arbetstrycket ett max. vid c:a o,is atm,
härefter ett min., varefter den vid högre tryck
återigen stiger. Vid 100 atm kan man uppnå
ett ljusutbyte av c:a 90 Im/W och samtidigt en
ljustäthet av intill 100,000 stilb. Dyl. lampor
måste för temp:s skull utföras av kvarts och
vara vattenkylda. Rören bli av mycket små
dimensioner och ha fördenskull fått vidsträckt
användning som ersättning för bågljus vid
filmprojektorer. Att denna användning är möjlig ur
ljusfärgsynpunkt sammanhänger med att
kvicksilverångan vid högre tryck avger ett
kontinuerligt spektrum, varvid dess normala bandspektrum
ej gör sig gällande i nämnvärd grad. — Jfr
Elektrisk belysning. A-Lg.
Gasutbyte. Såväl inom växt- som djurriket är
Fig. 3. Utbyte av synligt ljus vid kvicksilverlampor.
SU ii.
12 — Red. avsl. 8/a 49.
cellens liv knutet vid en serie fortlöpande kemiska
processer (se Ämnesomsättning). Vid dessa
förbrukas syrgas, samtidigt med att kolsyra bildas.
En normal ämnesomsättning fordrar ständig
tillförsel av syre från den omgivande atmosfären och
avgivande till denna av kolsyra — sålunda ett g.
Hos lägre stående djur kan detta ske genom
gasernas diffusion från luftatmosfären genom
cellväggen till cellens inre. Hos högre stående djur
med blodkretslopp och lungor (resp, gälar) sker
g. i två faser: 1) utb.yte av gaser i lungorna mellan
blod och luft — yttre g. el. andning; 2)
utbyte av gaser mellan blod och celler — inre g.
el. andning. Syrgasens och kolsyrans passage
från det ena mediet till det andra sker i båda fallen
tack vare gasernas olika partialtryck i de två
medierna (t.ex. luft och blod). En gas eftersträvar
näml, alltid en tryckutjämning, vandrar el.
”diffun-derar” från stället för det högre trycket till stället
för det lägre. Den drivande kraften för g. är
sålunda en rent fysikalisk process, en
diffusionspro-cess. Att syrgasen diffunderar från luft till
blod och från blod till celler, beror alltså på att
syrgasens partialtryck i luften är större än i
blodet och i blodet större än i cellerna, där den
förbrukas. Att kolsyran vandrar i motsatt
riktning, beror på att dess partialtryck är störst i
cellerna, där den bildas, och minst i den atmosfäriska
luften, där den blott förekommer i 0,03 volym-%.
Jfr Andning och Andningsorgan. J.E.L.
Gasvatten, se Ammoniakvatten.
Gasverk i modern mening är en industriell
anläggning för kemisk förädling av stenkol
genom torrdestillation (upphettning utan
lufttillträde) och tillvaratagande samt i vissa fall
bearbetning av de därvid uppkommande
produkterna. Dessa äro stenkolsgas (förr i renat skick
kallad lysgas, numera, sedan den vanl. endast
användes för uppvärmningsändamål i städer,
stadsgas), koks, stenkolstjära och gasvatten. Jfr
Acetylengasverk.
Det första kända försöket att torrdestillera
stenkol och förbränna den därvid bildade gasen
publicerades 1682 av den tyske kemisten J. J.
Becher. I Sverige gjorde bergsrådet baron Funck
liknande experiment, för vilka redogöres i
arbetet ”Beskrifning om tjäru- och kol-ugnars
inrättande” (1748). Praktisk utformning fick saken
först genom holländaren J. P. Minckelers (1785)
och den engelske ingenjören William Murdoch
(Watts lärjunge); den senare inrättade 1792 ett
privat g. för upplysning av sitt eget hus. Gasen
framställdes genom upphettning av stenkol i en
järnretort. Ett första försök att använda gas till
gatubelysning i London gjordes 1807, vilket 1813
följdes av en större försöksanläggning i
West-minsterkvarteren, utförd av Murdochs
medarbetare S. Clegg. — De arbeten dessa båda
pionjärer utförde inspirerade en mångfald andra
konstruktörer att bearbeta det nya området;
bland föregångsmännen märkas ingenjörerna
Win-sor och Fr. Accum i England, M. Poncelet i
Liége samt Prechtl i Wien, vilken senare 1817 där
byggde det första g. på den europeiska
kontinenten. Till pionjärer kunna även räknas de
svenska uppfinnarna C. Reutercrona och G. M.
Schwartz. — De första g. i Sverige voro ett
— 353 —
— 354 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
