Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gaudry, Albert - Gauffin, 1. Axel - Gauffin, 2. Einar - Gauffrering - Gaugamela - Gauguin, 1. Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAUFFIN
(1827—1908), 1872 prof, vid Muséum d’histoire
na-turelle i Paris. G:s arbeten behandla huvudsaki.
de fossila däggdjuren; särsk. märkes hans
behandling av den pliocena faunan från Pikermi i Ättika
(”Animaux fossiles et géologie d’Attique”, 2 bd,
1862—67). G. ägnade också sitt arbete åt lösning
av allmänna paleontologiska spörsmål, sambandet
mellan de olika faunorna och i sht
ryggradsdjurs-faunornas sammanhang och utveckling (”Les
en-chainements du monde animal dans les temps
géo-logiques”, 3 bd, 1878—90). K.A.G.
Gauffin [gåfäu’]. 1) Axel Wilhelm Reinhold
G., konsthistoriker, museiman (f. V7 1877),
inträdde, efter studier vid Lunds univ., där han
disputerade, 1908 vid
Nationalmuseum,
Stockholm, där han
blev intendent 1916 och
var överintendent och
chef 1925—42. G. har
nedlagt nitiskt arbete
för allmänhetens
konst-tillägnelse med
utgångspunkt från
Nationalmuseum genom
växlande
utställningar, föredrag av olika
slag,
vandringsutställningar m.m. Som
förf, har G.
fram
trätt med monogr. ”Simon Marcus Larsson”
(gradualavh. 1907—08, ny utökad uppl. ”Marcus
Larsson. Ett svenskt geni”, 1943), ”Ferdinand
Fagerlin” (1910), ”Konstnären prins Eugen” (1915,
ny uppl. 1947), ”Ivan Aguéli. Människan —
mystikern — målaren” (2 bd, 1940—41), ”Olof
Sager-Nelson” (1945). G. har dessutom skrivit kap. om
17- och 1800-talens måleri i Romdahls och
Roos-vals ”Svensk konsthistoria”, flera katalogverk,
uppsatser och essäer. Som skönlitterär förf,
har G. även framträtt med bl.a. dramat
”Ba-tavernas sammansvärjning” (1936; uppf. i
Lübeck 1938). [E.W.USv.
2) Einar Bernhard G., skolman (1879—1948),
fil. kand. 1903, fil. lic. 1913; lärare vid
Lunds-bergs internatläroverk 1905, rektor där 1922—42;
styrelseled. i Föreningen för det folkliga
musiklivets främjande 1932. Efter studier av
skolväsendet i England och USA införde G. efter
mönster därifrån självstyrelse och i viss
omfattning självstudier i st.f. klassläsning vid
Lunds-bergs lärov. Utom kantater och körverk utg.
G. ”Karaktärsdaning genom social fostran”
(1928). E.Bng.
Gauffre’ring [gåf-], textil., se Goffrering.
Gaugame’la, by i Assyrien nära Ninive vid
Kermelisfloden. G. fick sin berömmelse genom
det stora slaget mellan Alexander den store och
Dareios 31/io 331 f.Kr. Efter slaget drog sig
perserkungen tillbaka till staden Arbela, som
oftare än G. brukar anges för att lokalisera
slaget. G:s exakta läge är omtvistat.
Gauguin [gågät)’]. 1) Eugène Henry Paul
G., fransk målare, grafiker och bildsnidare (1848
—1903), vid sidan av Cézanne och van Gogh
den främste banbrytaren för det moderna
måleriet. G. föddes i Paris som son till en fransk
journalist, modern var peruanska av kreolsk
härstamning. Efter att under ungdomsåren ha
utbildat sig till sjöofficer, bosatte sig G. 1872 i
Paris som banktjänsteman, och följ, år gifte han
sig med en danska, Mette Gad. G. gjorde 1874
bekantskap med C. Pissarro, och därmed väcktes
hans intresse för konsten. Han började måla på
sin fritid, utställde från 1880 med
impressio-nisterna och tog 1883 avsked från sin
befattning vid banken för att helt ägna sig åt
konstnärskapet. 1884 flyttade G. med sin familj
till Danmark, men redan följ, år återvände han
ensam till Frankrike. Utan existensmöjligheter i
Paris sökte han sig 1886—87 till fiskläget
Pont-Aven i Bretagne, och efter att 1887 ha företagit
en resa till Panama för att arbeta i
kanalbolagets tjänst, uppehöll han sig en tid på
Marti-nique. Sommaren 1888 slog han sig åter ned i
Pont-Aven, där han med kortare uppehåll
vistades till hösten 1889, då han flyttade till det
närbelägna Le Pouldu. Hösten 1888 tillbragte
G. även ett par mån. i Arles hos van Gogh, men
utbrottet av dennes sinnessjukdom avbröt
samvaron. Våren 1891 avreste G. till Tahiti, i vars
exotiska miljö han hoppades finna en fristad för
sig själv och en inspirationskälla för sin mot
primitiv förenkling och uttrycksfullhet syftande
konst. G. återvände 1893 till Frankrike, men
1895 övergav han slutgiltigt civilisationen,
bosatte sig ånyo på Tahiti och från 1901 på
Do-minica, där han i utblottat tillstånd avled 1903.
I sina tidigaste målningar från mitten av
1870-talet anslöt sig G. närmast till barbizonskolans
intima naturskildring, men under ledning av
främst Pissarro närmade han sig o. 1880
impressionismen, vars formupplösande ljusskildring han
dock aldrig helt tillägnade sig. En målning som
den av Huysmans uppmärksammade ”Étude de
nu” (1881, Glyptoteket, Köpenhamn) visar
under den lätt impressionistiska tekniken en fast
formkänsla, som även återkommer i konstnärens
impressionistiskt betonade målningar från förra
hälften av 1880-talet. I målningarna från
Pont-Aven 1886 visade G. under intryck av Cézanne
en viss åtstramning av form och färgsättning,
liksom han under sin vistelse på Martinique drev
upp sin färgskala mot en mer dekorativ
intensitet, men den avgörande vändpunkten i hans
konstnärliga utveckling inträffade först i
Pont-Aven 1888. Här sammanträffade G. med den
unge målaren É. Bernard, och under intimt
samarbete med denne, som härvid trol. spelat den
impulsgivande rollen, utformade G. den nya,
syntetiskt-symbolistiska konst, varmed han
framträdde på en symbolistutställning på Café
Vol-pini i Paris 1889. I reaktion mot den
formupplösande impressionismen utmärkes G:s
syntetiska konst av en strävan att återföra måleriet
till det tvådimensionella ytplanet och att förläna
bilden en fast dekorativ och samtidigt
uttrycksfull kompositionell struktur genom att arbeta
med hela ytor i starka lokalfärger, omskrivna
av en markerad, rytmiskt stiliserad konturlinje.
Viktiga impulser till denna syntetiska stil
hämtade G. från japanska färgtryck, primitiv romansk
konst och icke minst från den av honom
beundrade Puvis de Chavannes. Medan G:s mål-
— 371 —
— 372 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
