Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gauleiter - Gaulhofer, Karl - de Gaulle, 1. Charles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAULHOFER
småkungar, och flera av dem räknades också i
utlandet bland det nationalsocialistiska
Tysklands mest kända män. G. benämndes även
chefen för utlandstyskarnas särskilda partidistrikt,
G au Ausland. S.Br.
Gaulhofer [gau’lhåfar], Karl, österrikisk
gymnastikpedagog (1885—1941), 1919
gymnastikinspektör vid österrikiska skolöverstyrelsen, 1922
generalinspektör (med titeln Ministerialrat) för landets
skolor, 1925 tillika doc. vid gymn. högsk. i Wien,
1932 till sin död rektor vid Högskolan för fysisk
fostran i Amsterdam. G. var Österrikes främste
representant på det gymn. området. Han ivrade
för ett s.k. naturligt gymnastiksystem, där de
konstruerade rörelserna ersattes med ”riktigt
valda och bestämda övningar, som på ett mera
mångsidigt sätt togo hänsyn till de olika
kroppsavsnit-tens funktionella särart”. Han medgav visserligen
de lingska korrektiva, rörelse- och
hållningssko-lande övningarnas berättigande men lade
huvudvikten vid prestations- och smidighetsövningar. G.
deltog 1939 i Lingiadens internat. kongress och
höll här ett klargörande föredrag om sin
gymnastiska ståndpunkt. Han utgav bl.a. jämte M.
Streicher ”Grundzüge des österreichischen
Schul-turnens” (3 Aufl. 1928) och ”Natürliches Turnén”
(2 bd, 1930—31). O.Kgh.
de Gaulle [da gåll’]. 1) Charles André
Joseph Marie de G., fransk militär och politiker
(f. 22/n 1890). G. blev löjtnant 1913. Han
sårades 3 gånger i i:a
världskriget,
tillfångatogs vid Verdun 1916,
försökte fly 5 gånger
men förblev i
tyskarnas händer till nov.
1918. Han
tjänstgjorde 1920—21 i Polen
under general
Wey-gand, blev därefter
lärare i krigshistoria
vid Saint-Cyr,
fortsatte själv sina
studier, var en tid
kommenderad till marskalk
Pétains stab och
ha
de 1929—32 speciella uppdrag i Främre
Orienten. G. var 1932—36 sekr. i högsta
försvars-rådet och blev 1937 överste och chef för ett
stridsvagnsreg. i Metz. Han hade redan i
början av 1920-talet framträtt som militär
skriftställare och efter hand bildat sig en
självständig, gentemot arméledningen kritisk uppfattning
om det franska försvarets organisation och
planläggning. I en 1934 utg. bok, ”Vers 1’armée
de métier”, angrep han den på Maginotlinjen
grundade defensivstrategien. Han föreslog en
yrkesarmé, byggd på den moderna krigstekniken.
Frankrike måste enl. hans mening skaffa sig
ett rörligt, mekaniserat försvar. G. framlade
bl.a. vissa klarsynta teorier om pansarvapnet men
lyckades icke vinna gehör. En av de få, som
insågo betydelsen av dessa idéer, var politikern P.
Reynaud. Denne stödde G. men utan framgång.
— Vid krigsutbrottet 1939 blev G. chef för 5:e
arméns stridsvagnsförband och i maj 1940
utnämnd till brigadgeneral. Med en nyuppsatt
pansardivision uppehöll han vid Laon och
Ab-beville temporärt den tyska offensiven. Då
Reynaud 6/e s.å. ombildade sin regering, blev
G. understatssekr. i krigsdepartementet. I denna
egenskap förordade han kamp till det yttersta,
ev. med Nordafrika som bas. Sedan Pétain hade
bildat regering och begärt vapenstillestånd,
flydde G. till London, uppmanade 18/e genom
brittiska radion fransmännen till fortsatt
motstånd överallt, där detta var möjligt, och
erkändes 28/e av Churchills regering som ledare
för alla fria fransmän (chef des franqais Höres).
Den ensamme generalen vann i början ringa
anslutning. Ledande franska militärer voro med
få undantag icke hågade att hörsamma hans
maning. Han hade också tagit fel, då han
hoppats att omedelbart efter kapitulationen kunna
bilda en fransk exilregering i London med hjälp
av landsflyktiga politiker. Pétain lät i aug. s.å.
döma honom till döden in contumaciam för
”förräderi och desertering”. I dec. s.å.
berövades han sitt franska medborgarskap. Nordafrika
underordnade sig Pétain, ett försök av G. att vinna
Västafrika (angreppet mot Dakar i sept. s.å.)
misslyckades, men Franska Ekvatorialafrika
anslöt sig till G. och blev t.v. hans viktigaste
bas. I okt. s.å. bildade han i Brazzaville ett
imperieförsvarsråd. För den stora franska
allmänheten var G. ännu vid Frankrikes sammanbrott
nästan okänd. Hans namn blev dock snart en symbol
för nationell resning, och våren 1941 trädde han
i förbindelse med de motståndsgrupper, som
hade börjat organiseras i hemlandet. I sept.
s.å. bildade han i London Det fria Frankrikes
nationalutskott (Comité national de la France
libre). På gr. av ovisshet om hans politiska
planer på längre sikt rådde alltjämt, särsk. på
vänsterhåll, en viss misstro mot honom i
Frankrike, men 1942 kom han överens med den
växande motståndsrörelsen, som sände ett
betydande antal representanter till London. I juli
s.å. ombildades nationalutskottet under det nya
namnet Det kämpande Frankrikes
nationalutskott (Comité national de la France combattante).
I sitt förhållande till de allierade hade G.
svårigheter, bl.a. på gr. av USA:s vägran att
bryta med Vichy-regeringen. Nya allvarliga
slitningar uppstodo i samband med invasionen i
Nordafrika. Amerikanerna samarbetade av
praktiska skäl med Darlan och därefter med Giraud,
och först i maj 1943 tilläts G. att bege sig
till Alger. Med stöd av opinionen i hemlandet
hävdade han dock sin ställning. I juni s.å.
upprättade han i Alger tills, med Giraud Franska
befrielseutskottet. Snart trängde han Giraud i
bakgrunden, och i maj 1944 förklarade han
officiellt befrielseutskottet som provisorisk fransk
regering. Dock kunde han icke få denna erkänd
av USA och Storbritannien förrän vid
Frankrikes befrielse. G. beträdde åter Frankrikes
mark 14/e s.å. och höll sitt intåg i Paris i aug.
Under det följ, provisoriets första år hade han
nästan oinskränkt makt. Hans främsta mål var
att återupprätta Frankrike som stormakt.
Därvid försökte han låta landet i viss grad intaga
en mellanställning i förh. till de tre
världsmakterna. I fråga om Tyskland förfäktade han
— 375 —
— 376 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
