Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer, 2. Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEIJER
Erik Gustaf Geijer.
Porträtt utfört av J. G. Sandberg 1828. Svenska
akademien.
dium hos Kant, Fichte och Schelling, var härmed
slut, och han började omsätta sina kunskaper i
ett originellt och mångsidigt författarskap. Efter
hemkomsten blev han 1810 doc. i historia i
Uppsala, insände s.å. ett svar på Svenska akad:s
prisfråga: ”Hvilka fördelar kunna vid menniskors
moraliska uppfostran dragas af deras
inbillnings-gåfva?” och erhöll åter stora priset. Hans skrift
kan betraktas som ett romantiskt program; han
stod däri på den tyska idealismens grund och
vände sig polemiskt mot rationalistisk och
utilis-tisk upplysningsfilosofi. Denna polemik fortsattes
1811 i broschyren ”Om falsk och sann upplysning
med afseende på religionen”. S.å. var G. med om
att stifta Götiska förbundet*, vilket genom den på
hans initiativ utg. tidskr. ”Iduna” kom att göra en
betydande insats i den nationella odlingen. Till
G:s urspr. musikaliska och filosofiska intressen
sällade sig poetiska, och han framträdde i
”Idunas” första häfte (1811) som skald med en rad
dikter i götisk anda, bl.a. ”Manhem”, ”Vikingen”
och ”Odalbonden”, som grundläde hans rykte.
Under några år (1811—14) fortsatte han sitt lyckligt
begynta poetiska författarskap dels i ”Iduna”,
dels i ”Poetisk kalender” (med bl.a.
”Majbetraktelser”, ”Vallgossevisa”, ”Shakespeare” och ”Den
lille kolargossen”). Med den seHares utgivare
At-terbom knöt G. 1813 en vänskapsförbindelse, som
blev av betydelse för dem båda; G. påverkades
därigenom i nyromantisk riktning. Med
anledning av den 1811 tillsatta psalmbokskommittén
utgav G. 1812 ”Försök till psalmer”, varav en del
intogos i 1819 års psalmbok. Det i England
stimulerade Shakespeare-studiet satte frukt,
förutom i den ovannämnda dikten, i en övers, av
”Macbeth” (1813). Delande nyromantikernas
intresse för folkdiktningen utgav G. jämte A. A.
Afzelius ”Svenska folkvisor” (3 bd, 1814—16) med
en inledande avh. ”Om den gamla nordiska
folkvisan”. Ett inlägg i den aktuella estetiska
diskussionen var den i ”Iduna” 1817 införda uppsatsen
”Betraktelser i afseende på de nordiska mythernes
användande i skön konst”, som riktade sig särsk.
mot Lings överdrivna göticism. Den är märklig
genom sin i viss mån realistiska tendens.
G. blev 1815 e.o. adjunkt i historia och höll s.å.,
som vikarie för E. M. Fant, föreläsningar över
Skandinaviens historia under hedna- och
medeltiden, med vilka han hade en storartad framgång.
1817 efterträdde han Fant som prof, och var
framgent Uppsala-univ:s mest uppburne föreläsare,
verkande genom sin karaktärsfulla personlighet
lika mycket som genom sin konstnärliga
framställning. Hur stor popularitet han förvärvat sig,
blev uppenbart, då han i början av 1821 åtalades
för den kunskapsteoretiska och
religionsfilosofiska studien ”Thorild. Tillika en philosophisk eller
ophilosophisk bekännelse” (1820), urspr. tänkt som
inledning till G:s uppl. av Thorilds ”Samlade
skrifter” (4 bd, 1819—35). Ett par uttalanden däri om
treenighetsdogmen och försoningsläran befunnos
kätterska. Åtalet, som icke synes ha varit en
teologisk aktion utan igångsatts av G:s litterära
motståndare, väckte allmän indignation, och G. blev
efter juryns frikännande dom föremål för stora
hyllningar. För sina litterära förtjänster belönades
han 1824 med medlemskap i Svenska akad. —
Hos G. gjorde sig det historiska intresset nu allt
mer gällande bredvid det filosofiska och estetiska.
Ur de 1815 hållna föreläsningarna framgick den
i ”Iduna” 1816 tryckta essän ”Den skandinaviska
halfön”, en teckning av nordisk natur och
folkkaraktär, som tillhör det yppersta G. skrivit. I
utvidgad form kom den att bilda inledningskapitlet
till ”Svea rikes häfder”. I sin historiska forskning
var han ännu filosofiskt inriktad, vilket synes dels
av den programmatiska föreläsningen ”Om
historiens nytta” (i ”Iduna”, 1820), dels av den
konstruktiva historisk-politiska avh. ”Feodalism och
republicanism. Ett bidrag till
samhällsförfattningens historia” (i ”Svea”, 1818—19). I den senare
visade sig G. som en anhängare av den ”historiska
skolan”; han avvisade naturrättsfilosofernas lära
om ett samhällskontrakt och ville se något
ursprungligt i all samhällsgemenskap. Den
romantiska orienteringen gav sig till känna framför allt
i hans blick för det organiska och hans aktning
för det traditionella i statslivet. Från dylika
allmänt historiska betraktelser vände sig G.
emellertid till den svenska historien och lade upp det stora
arbetet ”Svea rikes häfder”, vars första och enda
del, gående till mitten av 800-talet, utkom 1825.
Anmodad att medarbeta i det tyska
samlingsverket ”Geschichte der europäischen Staaten” skrev
han ”Svenska folkets historia” (3 bd, 1832—36),
som behandlade tiden till Kristinas tronavsägelse.
Som en forts, på detta verk kan man betrakta
”Teckning af Sveriges tillstånd . .. under tiden från
Carl XII:s död till Gustaf III:s anträde af
regeringen” (i ”Svenska akad:s handlingar”, 1838). Det
mellanliggande partiet, Pfalzarnas historia, kom
han aldrig till att skriva.
— 411 —
— 412 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
