Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gem el. gemm (sten) - Gemara - Gematri - Gemeinschaftsbewegung - Gemen - Gemenasiska sällskapet - Gemensamhetsfiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEMARA
de mörkare som bakgrund. Ex. på denna tidiga
kamékonst, som framför allt utövades i
anslutning till hovet i Alexandria, äro de berömda
dubbelporträtten av Ptolemaios Filadelfos och
Arsinoè (se bild vid Arsinoè) i Wien och
Leningrad. Kamékonsten användes också för
framställning av praktskålar och bägare, t.ex. den s.k.
”Tazza Farnese” i Neapel, en onyxtallrik, prydd
med en allegori över Nilen. Mot slutet av den
hellenistiska tiden började konstvänner anlägga
saml. av kaméer och g.; konung Mithradates av
Pontos ägde t.ex. 2,000 onyxbägare. Romerska
stormän, som Pompejus och Caesar, följde
exemplet; den senare anlade en saml. g. (daktyliotek)
i Venus Genetrix’ tempel i Rom.
Under den tidigare romerska kejsartiden
fortsattes den hellenistiska tidens traditioner i fråga
om både g. och kaméer. Kejsar Augustus’ tid,
då konstnärer som Dioskurides och Aspasios
verkade, kan i viss mån anses som den klassiska
glyptikens glanstid. Bland de förnämsta verken
från denna epok må nämnas ett sardonyxporträtt
av Augustus i London och den ryktbara
”Gem-ma Augustea” i Wien, en allegorisk
framställning av Tiberius’ pannoniska triumf 12 e.Kr.
Under senare delen av 1 :a årh. e.Kr. upphörde
emellertid den stora kamékonsten. Även
sigill-glyptiken började gå tillbaka, och de ädlare
materialen ersattes i stor utsträckning av
imitationer i glas och billiga pastor. Ännu på 200-talet
e.Kr. höll sig dock glyptiken på en hög nivå i
rikets ö. provinser, men under senantiken ebbade
dess traditioner ut. Intresset för denna konstart
väcktes till nytt liv under renässansen, och då
grundades saml. av g. och kaméer, som ännu
bestå, t.ex. mediceernas i Florens. Utom i
Italien finnas sådana i museer i Berlin, Wien,
Leningrad, Paris, London, Neapel, Gotha, Dresden,
Köpenhamn och Haag. Särsk. under 1700-talet
samlade man flitigt både original och kopior;
Katarina II av Ryssland ägde en samling på
28,000 avgjutningar. I våra dagar torde ej många
konstnärer av betydenhet arbeta inom detta
område. — Litt.: H. Bouffier, ”Die
Kameenschnei-dekunst für Dilettanten” (1893); E- Babelon, ”La
gravure en pierres fines” (1894); Ä. Furtwängler,
”Die antiken Gemmen” (3 bd, 1900); G. Lippold,
”Gemmen und Kameen” (1922); H. Gebhart,
”Gemmen und Kameen” (1925); F. Matz, ”Die
frühkretischen Siegel” (1928). [SSsJK.H.
2) G. el. g e m m a, pappersklämma (urspr.
sådan med ”knopp”).
Gemar’a (hebr., eg. fulländning, sedan: inlärt,
tradition), religionsv., kommentaren till Mischna
(se Talmud).
Gematri’ (av ovisst ursprung; möjl. återgår det
senjudiska gematria på grek. geometri’a el.
gram-matei’a). Termen g. har först brukats om den
hebreiska bokstavsmystikens metod att efter
talvärdet beräkna ord och inbördes jämföra dessa.
Ansatser till ett dylikt förfaringssätt finnas möjl.
redan i den hebreiska bibeln; sin fulla blomstring
nådde det i senmedeltidens kabbala*. Enl. Talmud
har Gud skapat världen med hjälp av de 22
hebreiska bokstäverna. Det äldsta otvetydiga
meddelandet om talvärderäkning finnes i en babylonisk
tegelinskrift från 8:e årh. f.Kr. Vid vår tideräknings
början var inom den antika världen
talvärdeanspelning en i vida kretsar spridd konst. Detta
framgår av grekiska vägginskriptioner i Pompeji
och av klassiska förf:s omnämnande av
hänsyftningar på namntydning (t.ex. Neros namn på
grekiska likvärdigt med satsen ”han mördade sin
egen moder”). Förhållandet bestyrkes även direkt
och indirekt av vad som bevarats av senantikens
trolldomslitteratur. I NT finnes i Upp. 13 en
uppmaning till den i talvärderäkning förfarne att lösa
en namngåta (”Vilddjurets tal”, jfr
Sexhundra-sextiosex). I nutiden är g:s konst särsk. omhuldad
av de folk, som använda det arabiska alfabetet;
hos judarna har även kabbalistiken ännu sina
utövare. Sannolikt har runmagien, åtm. i en viss
period av sin utveckling, tillämpat en från grekerna
övertagen talvärdeberäkning. Jfr Talmystik. —
Litt.: S. Agrell, ”Senantik mysteriereligion och
nordisk runmagi” (1931). Agr.
Gemeinschaftsbewegung [gamaVnJ aftsbavegou ],
religiös rörelse i Tyskland med syfte att inom fria
föreningar förverkliga innerligare kristet trosliv.
G., som delvis härstammar från gammalpietismen,
har även påverkats av den amerikanska
helgelserörelsen och 1907—11 av pingströrelsen men sedan
återfått sin pietistiska prägel. Från 1888 fick
rörelsen, som är utbredd i hela Tyskland, ett centrum
i de urspr. i Gnadau hållna mötena för ledarna
av G., de s.k. Gnadaupingstkonferenserna.
Geme’n [j-] (från mlty. gemen el. ty. gemeinj, eg.
och förr: gemensam, allmän; av lågt stånd (t.ex.
gemene man), menig (i sht förr); elak,
nedrig; folklig, nedlåtande. — Boktr., gemena
bokstäver, små bokstäver, minuskler (motsats:
v e r s a 1 e r).
Gemena’siska sällskapet leddes urspr. av Paul
German tills, med fransmannen Jean Le Blanc
(Johan von Blanc). G. framträdde först på
Bollhusteatern 1778 och kom följ, år till Göteborg,
där det upprättade en stående teater, Teatern vid
Sillgatan. Repertoaren omfattade till en början
uteslutande lindansning, akrobatik och
pantomimer. Då v. Blanc alltmer ombildade truppen
till ett dramatiskt sällskap, upphörde German i
febr. 1780 att vara meddirektör. Från 1782
benämndes företaget ”Skådespelaresällskapet i
Göteborg” och fortsatte verksamheten till 1785, då
det upplöstes. A.L
Gemensamhetsfiske. Är fiskevatten oskift el.
eljest tillhörigt två el. flera, må delägarna besluta,
att fisket i vattnet skall vara g. (jfr Oskift
fiskevatten). För beslutets giltighet erfordras
faststäl-lelse av länsstyrelse. För dyl. g. gäller lag 3%
1913 om g. G. skall inrättas för visst antal år,
minst 10, högst 25, och kan inrättas efter 3 olika
grunder: 1) fisket nyttjas av delägarna i bolag,
2) fisket upplåtes på arrende, 3) fisket brukas av
delägarna var för sig enl. fastställd plan. Behållen
arrendeavgift skall fördelas efter delaktigheten i g.,
om ej delägarna besluta använda behållningen till
åtgärder för fiskets främjande. Mera än hälften
av influten arrendeavgift må dock ej anslås för
ändamålet, där icke enhällig överenskommelse
därom träffas. Enas icke samtliga delägare om
inrättande av g. och om grunderna för detsamma,
prövas frågan vid särskild förrättning. Till hållande
av sådan förrättning förordnar länsstyrelse Statens
— 439 —
— 440 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
