Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genberg, 1. Paul - Genberg, 2. Anton - Gencentrum - Genck, Genk - Gendarmeri - Gêne - Genealog - Genealogi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENCENTRUM
moralis” (1846) och
”Belysning och
granskning af den Hegelska
philosophiens
hyper-boreiska referering”
(s.å.), riktad mot
upp-salahegelianen F. G.
Afzelius. Litterärt,
filosofiskt och
tidshis-toriskt givande är
G:s dagbok från
tyska resan (manuskr. i
Lunds univ.-bibl.). —
G. invaldes s.å. han
blev prof, som
repre
sentant för univ. i riksdagens prästestånd, där
han genast uppmärksammades för sin talekonst
och stora praktiska duglighet. Han anslöt sig till
de s.k. reformvännerna och upptogs under
mars-oroligheterna 1848 i styrelsen för Reformvännernas
sällskap. April s.å. förmåddes han att som
ecklesiastikminister inträda i ministären, där han
stannade till 1852. Han tog 1848 en väsentlig del i
utarbetandet av den s.å. förkastade propositionen
i representationsfrågan. Av G:s initiativ under
statsrådstiden kan nämnas hans modernisering av
elementarundervisningen och univ. (statuter av
1852). Som biskop deltog han i riksdagen 1853/54
samt kyrkomötena 1868 och 1873, då han särsk.
framträdde som auktoritet på kyrkolagstiftningens
område. 1871 blev G. medl. av Svenska akad. —
Litt.: J. A. Eklund, ”P. G.” (1905); A. Nyman,
”Lundensisk filosofi genom tvenne årh.” (i ”Från
Platon till Einstein”, 1933). N.;Th.
2) Anton Jonsson G., den föreg:s brors
dotterson, målare (1862—1939), studerade vid
Konstakad. 1884—89 och gjorde sig snart känd
som skildrare av den norrländska landskapsbilden,
särsk. fjällvärlden i snö. Även stockholmstrakten,
Dalarne och födelsebygden Jämtland ha skänkt G.
motiv för hans i brett maner uppbyggda
stämnings-landskap. G. är representerad på Nationalmuseum
med bl.a. den stora duken ”Vinterafton”.
Gencentrum, ärftl. Särsk. vid studiet av olika
kulturväxters variation har det visat sig, att
mång-formigheten är starkast i centrum av
utbredningsområdet och avtar utåt periferien. Detta torde
bero på att vid artens spridning efter hand allt
fler gener gått förlorade, medan de finnas kvar
i artens centralområde. Detta centralområde
representerar därför även artens g. och vanl. också
dess ursprungsområde.
Genck, G e n k, stad i prov. Limbourg i n.ö.
Belgien, 35 km n. om Liége; 29,098 inv. (1947).
Kolgruvor.
Gendarmeri’ [Jan-] (fra. gendarmerie, av
gendar-me, urspr. blott plur. gens d’armes, till gens, män, de,
av, med, och armes, vapen). Gens d’armes (g e
n-d a r’m e r) el. hommes d’armes kallades adelsmän,
tjänande i de medeltida franska konungarnas
livvakt och från 1445 i Karl VII:s tungt rustade
ordonnanskompanier. Napoleon I:s beridna
elitgendarmer tillhörde det tunga gardeskav. I
Preussen fanns till 1806 ett kyrassiärreg. gendarmer. —
Sedan början av 1800-talet ha g. funnits i ett
flertal länder för upprätthållande av inre ordning,
särsk. på landsbygden. G. voro i allm. militärt
organiserade men lydde i sin tjänst under civila
myndigheter. De tyska och österrikiska g.
rekryterades av f.d. underofficerare vid armén. I krig
funnos fält-g., vilka upprätthöllo ordningen i de
opererande truppernas rygg. I Persien
organiserades och leddes av svenskar 1912—15 ett g.
Fortfarande finnas i flera stater g. för
ordnings-hållning och för gränsbevakning; ang. deras
förekomst och organisation se resp, staters
försvars-väsen. E.O.B.
Gène [zän] (fra., eg. tortyr, bekännelse), tvång,
förlägenhet, bryderi. Sans géne [sat) zä’n], utan
förlägenhet, obesvärad. — Genant [fenajjt’],
generande, obehaglig, pinsam. — Jfr Genera.
Genealog [j-å’g] (grek, genealogis),
släktforskare.
Genealogi’ [j-] (fra. généalogie, av grek,
genea-logi’a, till genea’, födelse, härkomst, och logfos,
lära), släktvetenskap, släktforskning; släktregister.
G. som teoretisk släktvetenskap behandlar
grunderna för läran om släkter i allm. och anger
metoden och källorna för dyl. arbete. Som
praktisk släktforskning utgör g. tillämpning av dessa
metoder vid framställningen av skilda släkter.
Härvid skiljer man på s.k. an tavlor el.
anträd, i vilka med utgångspunkt från en viss
ättelägg i släktledsrader upptagas dess förfäder
på såväl faderns som moderns sida, och
stamträd el. stamtavlor. Med fullständiga
stamträd — ofta prydligt tecknade — menas vanl.
samtliga avkomlingar från vissa stamföräldrar på
mans- och kvinnosidan, medan stamtavlor i regel
hålla sig till endera linjen. För att vinna
överskådlighet och ökat utrymme för genealogiskt
material använder man nu för tiden vanl. i
släktöversikter tabellform med ny tabellsiffra för varje
familjefader. Så är fallet i större släktböcker,
medan släktkalendrar ofta hålla sig till
släktleds-principen (med indragning på sidan för längre
ned i släktlinjen gående led) och endast behandla
nu levande personer med inledande översikt av
släktens historia och äldre generationer. — G. har
sedan gammalt utgjort ett viktigt hjälpmedel till
historien och har jämväl fått stor betydelse för
den moderna rasbiologien, för vilken den i mycket
bildar utgångspunkten. Intresset för släktforskning
har väsentligen vidgats efter sammanförandet av
våra arkivskatter i landsarkiven. — Vid utredning
av en svensk släkt äro de huvudsakliga
primärkällorna församlingarnas kyrkböcker (dop-,
vigsel-och dödböcker), de för Sverige och Finland säregna
in- och utflyttningslängderna, husförhörslängderna
(församlingsböckerna) samt rådstu- och
häradsrätternas bouppteckningar. — Intresset för g. och
personhistoria har lett till bildandet av samfund
för studium och forskning på detta område.
Sålunda fick Sverige 1876 i Svenska
autografsällskapet (från 1905 Personhistoriska samfundet) ett
samlande organ för släktforskning; dess
publikation var 1879—97 ”Svenska autografsällskapets
tidskr.”, från 1898 ”Personhistorisk tidskr.” I
senare tid ha tillkommit, förutom talrika lokala
föreningar, Genealogiska föreningen, som bildades
1933 och utger ”Medlemsblad” (från 1934) samt
de båda serierna ”Släktböcker” (från 1937) och
”Skrifter” (från 1938), och Föreningen för
släktforskning, bildad 1946, med bl.a. publikationerna
— 447 —
— 448 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
