Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geofysiska undersökningsmetoder - Geofyter, geofiler - Geoglossaceae - Geoglossum - Geognosi - Geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOFYTER
baserade på radioaktivitet, temperaturmätning o.d.
Jfr Malmletning.
De magnetiska metoderna ha i regel
till syfte att bestämma storleken och riktningen
av jordens magnetiska fält från ställe till ställe
samt ändringarna i fältet under tidens lopp.
Instrumenten, som användas till detta, äro oftast
mycket fina permanenta magneter, som äro
lämpligt upphängda, så att deras vridningar
noggrant kunna observeras. Också elektriska
roterande spolsystem användas. Magnetiska metoder
spela mycket stor roll både vetenskapligt och
praktiskt. Som ex. på använda instrument
kunna nämnas den banbrytande svenska
Tiberg-Thalén-magnetometern för lokalisering av
järn-malmsfyndigheter samt Schmidts och La Cours
Vertikalmagnetometrar (se Gruvkompass och
Mag-netometer).
De elektriska metoderna äro av olika
art från primitiva elektriska mätningar av
jordlagrens elektriska ledningsförmåga till moderna
undersökningar av atmosfären med hjälp av
radiovågors utbredning, radiosonder, uppsända med
ballong, samt uppsändning av sinnrika elektriska
instrument pr raket för utforskning av
atmosfärens allra översta skikt. Som ex. på en praktisk
elektrisk metod för lokalisering av
malmfyndigheter kan anföras metoden att framkalla
växelströmmar i jordskorpans översta skikt, vilka i
sin tur framkalla växelspänningar på jordytan,
som där kunna registreras med känsliga elektriska
instrument, varvid berggrundens olika element,
bl.a. dess malmer, kunna lokaliseras. Också i
detta sammanhang kan pekas på en banbrytande
svensk insats: Lundbergs och Sundbergs (ab.
Elektrisk malmletning) metoder, som fortfarande
stå i internationell toppklass.
Den gravimetriska metoden består i
mätning av tyngdkraftsändringar från plats till
plats, baserad på det förhållandet, att
tyngdkraften växlar med de underliggande
jordmassornas spec. v., så att stor spec. v. ger större
tyngdkraft och omvänt. De tyngdkraftsmätare,
som nu mest användas, äro gravimetrarna, som
i princip bygga på balansen mellan tyngdkraft
och en konstant fjäderkraft. Tidigare använde
man pendlar, vilkas svängningstid man observerade,
varefter tyngdkraftens storlek beräknades. Denna
metod var dock både långsam och mindre
noggrann. Även metoden att mäta endast differentiella
tyngdkraftsändringar har använts, ss. av Eötvös
med hans berömda torsionsbalans. Genom
tyngdkraftsmätningar kan man klarlägga
geologiska förhållanden, som ej kunna observeras på
ytan, samt lokalisera områden med värdefulla
råvaror, ss. malm, salt och olja. Som speciell
svensk insats må anföras Isings gravimeter,
som var en av de första
gravimeterkonstruktio-nerna, samt Lindblads (Bolidens) gravimeter.
Bland nyare instrument må nämnas G. Nörgaards
gravimeter, som vunnit stor användning vid
gravimetrisk kartering, bl.a. i Skåne.
Den seismiska metoden är baserad på
jordskalvs utbredning och reflexion i skilda
jordlager, i det vibrationerna fortplanta sig snabbare
i fasta berg- och jordarter än i lösa lager.
Vibrationerna registreras på känsliga
seismogra
fer jämte exakt tidsmarkering, varigenom man
kan beräkna, hur lång tid som åtgår för de
seismiska rörelserna att fortplantas genom skilda
berg- och jordarter. Härav kan man dels få
betydelsefulla upplysningar om deras karaktär, dels
beräkna deras mäktighet och utbredning, m.a.o.
göra en kartläggning av de geologiska
förhållandena under jordytan, vilket är av största
betydelse både för geologer och för prospekterande
företag. I detta sammanhang bör påpekas, att
den seismiska metoden är den som givit de bästa
upplysningarna om jordens inre struktur.
Den radioaktiva metoden har givit
mycket värdefulla bidrag till bestämningen av
jordens ålder (c:a 2,000 mill. år). Metoden är
baserad på de radioaktiva grundämnenas ständiga
omvandling. Radioaktiv metod användes också att
lokalisera radioaktiva ämnen, ss. uran, och är
baserad på dessa ämnens förmåga att jonisera det
omgivande utrymmet. G.Nd.
Geofy’ter (till geo-* och grek, fyton’, växt),
g e o f i 1 e r, växter, vilkas föryngringsskott
anläggas under jordytan och, dolda i jorden, genomleva
den för deras utveckling ogynnsamma årstiden.
Geoglossa’ceae, fam. av underordn. Helotii’neae
bland säcksvamparna, omfattande ett flertal
släkten, alla utmärkta av murkelliknande, tung- el.
spadformiga fruktkroppar, vilkas övre del täckes av
hymeniet. Spadmurklan, Spathula’ria
fla’vi-da, har den gula hatten hoptryckt från båda sidor,
så att den liknar en spade. Slemmurklingen,
Leot’ia lu’brica, har en gröngul, klibbig hatt och en
gul fot med grönaktiga prickfjäll. Tungmur
k-l a n, Geogloss’um hirsu’twn, har en klubblik, upptill
tungformigt plattad, borsthårig fruktkropp.
Mössmurklan, Cudo’nia ciAcinans, är
brunblek—grålila, med en dynlik hatt; bildar ofta häxringar på
barrtäcket. Samtliga arter leva som saprofyter i
skogs- och ängsmark. Adn.
Geogloss’um, svampsläkte av fam.
Geoglossa’-ceae*.
Geognosi’ (till geo-* och grek, gnosis,
kunskap), äldre benämning för geologi, geognost
[-åst’] för geolog.
Geografi’ (till geo-* och grek. graf’ein, skriva,
beskriva), eg. jordbeskrivning. I varje större
kulturkrets på jordytan ha småningom bildats
teoretiska åskådningar om den värld, i vilken resp,
folkslag leva. Dessa föreställningar äro
grundade på praktiska erfarenhetsrön, gjorda såväl
under handelsresor som vid direkt för ändamålet
utförda studier och vilka samlats och
systematiserats till bestämda åskådningar, färgade av den
kultur, i vilken de uppstått. Den västerländska
g. är därför ett resultat av den västerländska
kulturen och i själva verket lika gammal som
denna. Den härstammar från Främre Orienten
och Medelhavsländerna. Kaldéerna och egypterna
hade väl alltför ringa erfarenhet om världen
utanför resp, länder för att kunna utbilda något
geografiskt system. Däremot skaffade sig
grekerna sådan kunskap dels genom egna vidsträckta
sjöfärder, dels genom att samla uppgifter hos
andra sjöfartsnationer, med vilka de kommo i
beröring. I de rika joniska kolonierna på Mindre
Asiens v. kust levde framstående filosofer, som
voro de första vetenskapliga geograferna. De mest
— 503 —
— 504 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
