Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOGRAFI
kända representanterna för denna joniska skola
voro Anaximander och den några årtionden yngre
Hekataios från Miletos. De konstruerade de
första världskartorna, på vilka den bebodda
jorden (Oikumen’e) var uppdelad i de 3
världsdelarna Europa, Asien och Libyen och omgiven av
världshavet (Okeanos’). Deras världsbild
förbättrades av Herodotos, som dels förläde Europas
n. kust längre mot n., än man förut gjort, dels
fastställde, att Kaspiska havet är ett slutet hav
och att Asiens ö. kust var betydligt avlägsnare,
än de joniska kartorna utvisade. Samtidigt med
jonierna fanns i Storgrekland (s. Italien) en
filosofisk skola, ledd av Pythagoras, som uppställde
och bevisade läran om jordens klotform. Senare
vidgades och sammanställdes grekernas kunskap
om främmande länder och folk av framstående
och beresta lärde, ss. Pytheas från Massilia,
historikern Polybios och antikens lärdaste geograf
Strabo, som i 17 böcker samlade sin samtids
kunskap om jorden. Samtidigt med denna
beskrivande g. utvecklades pytagoréernas lära om
jordens klotform ytterligare av Aristoteles,
Di-kaiarchos och framför allt av Eratosthenes, den
matematiska g:s grundare. Avslutningen av den
antika g:s utveckling utgjorde astronomen
Clau-dius Ptolemaios’ stora arbete i 8 böcker. Det
innehöll i tabellarisk form uppgifter på geografisk
längd och bredd för 8,000 orter, fördelade över
den då kända världen, samt dessutom en
världskarta i 26 blad, utförd i en ny projektion (konisk),
el. åtm. anvisningar, hur en dyl. karta skulle
framställas. — Romarnas insats i den
vetenskapliga g. var däremot obetydlig. Deras förnämsta
geografiska förf, voro Tacitus och naturforskaren
Plinius. — Medeltiden betecknade i Västerlandet
en tillbakagång i geografiskt vetande. Bevisen
för jordens klotform föllo i glömska; jordytan
uppfattades som en flat skiva. Kartografien
nedsjönk till framställning av naiva fantasibilder.
Högst i geografisk bildning stodo under
medeltidens första hälft araberna, som ägde kännedom
om Aristoteles’ och Ptolemaios’ arbeten
(Alma-gest) och som därför aldrig betvivlade jordens
klotform. Deras kunskap om länder och folk
vidgades genom islams och den arabiska kulturens
och handelns snabba utbredning. Bildade araber
företogo vidsträckta resor genom den gamla
världen och skrevo högt skattade, beskrivande
handböcker. De mest betydande arabiska geograferna
voro Massudi, al-Idrisi och Ibn Batuta. Genom
korstågen tillväxte också i det kristna Europa
den geografiska kunskapen under medeltidens
sista hälft, och i samma riktning verkade den
uppblomstrande handeln och sjöfarten. Med
ledning av de erfarenheter, som vid denna insamlats,
framställdes efter mitten av 1200-talet ett slags
synnerligen goda sjökort, de s.k. kompasskartorna
el. portolanerna, på vilka särsk.
Medelhavsländernas kuster äro väl återgivna. På dessa
por-tolaner och även på Marco Polos o.a:s
reseskildringar grundades de världskartor, som sågo dagen
under medeltidens sista årh. — Tack vare de
stora geografiska upptäckterna vid den nya
tidens början tog g. ett jättesteg framåt. Nästan
lika revolutionerande för den vetenskapliga g. var,
att Ptolemaios’ arbeten blivit bekanta i Europa.
Hans atlas utkom f.g. 1472 och blev
grundläggande för den nya tidens kartografi. Den utgavs
sedan under mera än ett årh. i alltjämt nya uppl.,
av vilka var och en utvidgades med nya kartor
av moderna kartografer, så att de slutl. utgjorde
atlasens huvuddel. De kartografer, som genom
sina utmärkta kartor förde g. framåt, voro bl.a.
J. Werner, G. Mercator och A. Ortelius.
Kartografiens framsteg vilade på och möjliggjorde i
sin tur en rik utveckling av den matematiska g.
Redan 1617 utförde Snellius i Holland en
triangelmätning, och i Frankrike verkställdes 1668—70
den första gradmätningen av Picard. Sedermera
gjorde man 1736—37 jämförande mätningar av
meridianbågens längd, dels i Lappland under ledning
av Maupertuis och A. Celsius, dels i Peru under La
Condamine och Bouguer (jfr Geodesi, sp. 497).
Härigenom fastställdes, att jorden är en
rota-tionsellipsoid. Samtidigt med de övriga
naturvetenskaperna framträdde vid denna tid den fysiska
g. som vetenskap. Dess grundare i modern
mening är B. Varenius genom sin ”Geographia
generalis”. Hans förnämsta efterföljare voro
fransmannen Buache (”Atlas physique”, 1754) och
svensken T. Bergman (”Physisk beskrifning öfver
jordklotet”, 1766). Av utomordentlig betydelse
blev naturforskaren A. v. Humboldt, för vilken
g. var ren naturvetenskap och vars
fysisk-geo-grafiska samlingsverk ”Kosmos” (1845—62) blev
det förnämsta under flera decennier. Det
kompletterades dock av den svenske botanisten G.
Wahlenberg, som parallelliserade
vegetationsbältena med isotermerna och härigenom grundade
den geografiska behandlingen av växttäcket. I
motsats till Humboldt ställde K. Ritter
människan i g:s centrum och hävdade som dennas
förnämsta uppgift att uppvisa sambandet mellan
natur och kultur. Denna tankegång upptogs
sedermera och utvecklades omkr. sekelskiftet till
den moderna antropogeografien (numera
vanl. benämnd kulturgeografien) av F.
Ratzel och dennes efterföljare, fransmännen J.
Brunhes och A. Demangeon. Den moderna
fysiska g:s grundare äro F. v. Richthofen och A.
Penck, som behandlat terrängformerna induktivt
genetiskt. Ledande morfolog jämte honom blev
amerikanen W. Morris Davis, vars metod är
de-duktivt genetisk och vars idéer accepterats av
nästan alla morfologer. Efterföljare till dessa
båda äro bl.a. E. de Martonne, F. Machatschek,
S. Passarge och C. Troll. Den regionala g.
har metodiskt utvecklats av É. Reclus, A.
Hett-ner, A. Philippson, Th. Fischer och W. Sievers.
G:s och kartografiens historia ha framgångsrikt
behandlats av A. E. Nordenskiöld och K.
Kretsch-mer. Den geografiska vetenskapens starka
uppsving och stora anseende ha föranlett, att den
numera är representerad vid de flesta univ. De
första professurerna i g. i Sverige upprättades
1897 i Lund och 1901 i Uppsala och Göteborg
samt 1928 i Stockholm. Innehavare av dessa
professurer ha varit: i Lund H. H. v. Schwerin
(1897—1912), H. Nelson (1916—47); i Uppsala K.
Ahlenius (1904—06), A. Hamberg (1909—28), J.
Frödin (1929—44) och F. Hjulström (1944—47);
i Göteborg O. Nordenskjöld (1905—28), S. De
Geer (1929—33), F. Enquist (fr. 1938); i
Stock
— 505 —
— 506 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
