Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geografiska sällskapet i Finland - Geografisk bredd - Geografisk karta - Geografisk längd - Geographica - Geographicus - Geoid - Geoisotermer (isogeotermer) - Geokarp - Geokemi - Geokronit - Geokronologi, geologisk tideräkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOGRAFISK BREDD
kirja” (”Finlands geografiska handbok”, 1936).
”Fennia” innehåller avh. i geografi, geologi m.m.
och utgavs tidigare (från 1888) av Sällskapet
för Finlands geografi, som också utgav ”Atlas
över Finland” 1899 och 1910. Geografiska
föreningen i Helsingfors utgav ”Terra” (1888—
1912 med titeln ”Geografiska föreningens tidskr.”)
och ”Vetenskapliga meddelanden” (1892—1920).
Sällskapets förhandlingar införas i ”Terra”. J.C.
Geografisk bredd, latitud, se Bredd.
Geografisk karta, se Karta.
Geografisk längd, longitud, se Längd.
Geogra’phica [-f-], en sedan 1936 av Uppsala
univ:s geogr. inst., med understöd av Knut och
Alice Wallenbergs stiftelse utgiven geografisk
skriftserie (se även Frödin, John, och Hjulström,
Filip).
Geograph’icus, -a, -um [-f-] (lat.; ”geografisk”),
artnamn på växter, t.ex. vissa lavar, som på bark
bilda tunna streck el. linjer, liknande en karta
el. karttecken.
Geoi’d (till geo-* och grek. eide’s, liknande), se
Geodesi, sp. 495.
Geoisotermer (isogeotermer), tänkta ytor
i jordens inre, vilka sammanbinda punkter med
lika temp. Ju närmare jordytan, desto mera
parallellt med denna gå g. men antaga mot djupet
alltmera sfärisk form. Särsk. för tunnelarbeten
kunna g. lätt konstrueras på gr. av de
temp.-mätningar, som utförts under de förberedande
arbetena. Kännedomen om g:s förlopp har stor
praktisk betydelse såväl för arbetets utförande som
för trafikens bedrivande. Jfr Geotermiska måttet.
Geokarp’ (till geo-* och grek, karpos’, frukt),
om en växt, vars frukt genom särskilda
inrättningar borrar sig ned i jorden och där mognar, ss.
jordnöten, jordärten och alpviolen. Jfr Aerokarp och
Amfikarp.
Geokemi, läran om jordens kemiska byggnad,
har till uppgift att undersöka och bestämma, i
vilken grad och på vad sätt de olika grundämnena
uppbygga jorden. Ehuru atmosfären och
hydro-sfären likaväl som jordens inre tillhöra det
geo-kemiska forskningsområdet, är det dock framför
allt den fasta jordskorpan, dess mineral och
bergarter, som tilldra sig största intresset, och eftersom
den fasta jordskorpan till mer än 99 % upptas
av de 9 vanligaste elementen (syre, kisel,
aluminium, järn, magnesium, kalcium, natrium,
kalium och titan), alla väl kända med hänsyn till
förekomstsätt och fördelning, har den moderna
g. väsentligen kommit att inriktas på
bestämningar av mineralens och bergarternas halt av
sällsynta element samt på utredningen av lagarna
för dessa elements uppträdande. Utom sitt
teoretiska intresse har g. även fått stor praktisk
betydelse för uppletandet av de värdefulla, sällsynta
elementen, liksom också för bedömandet av deras
Profil genom Simplon, utvisande geoisotermernas förlopp. Siffrorna över
profilen angiva jordtemperaturen nära jordytan.
användbarhet i metall-legeringar o.a. syntetiska
produkter. — Litt.: W. Vernadsky, ”La
géochi-mie” (1924); G. Berg, ”Vorkommen und
Geoche-mie der mineralischen Rohstoffe” (1929); V. M.
Goldschmidt, ”The principles of distribution of
Chemical elements in minerals and rocks” (i
”Journal of the Chemical Society”, 1937). Hdg.
Geokroni’t, miner., blysulfantimonit, Pb-Sb2S8,
stålgråa, rombiska kristaller el. korniga aggregat,
påträffade bl.a. i Sala och Falu gruvor.
Geokronologi, geologisk tideräkning.
Ur de geologiska sedimentformationernas
lagring i förhållande till varandra och deras
fossilinnehåll kan deras inbördes ålder fastställas (se
Stratigrafiskt schema). Försök ha gjorts att
uppskatta de geologiska tidsåldrarnas längd ur
sedi-mentmäktigheterna och jämförelse med de
nutida sedimentationsprocessernas intensitet. Den
största av de många felkällor, som därvid
inkomma, är omöjligheten att uppskatta tidsvärdet av
de i nästan alla större sedimentserier
förekommande avbrotten i sedimentationsförloppet, som
ofta omfatta längre tidsrymder än själva
lagerföljden. En mindre osäker uppskattning av
geologiska tidsvärden uppnås genom beräkningar, baserade
på denudationsprocesserna. Med dessas nutida
intensitet nedbrytes och borttransporteras av
landytan
inom Mellansveriges
ur-bergsterränger ............. 1 m på c:a 27,000 år
inom Rhens dräneringsom-
råde ....... 1 „ ,, „ 20,000 „
inom Västalperna ........... 1 „ „ „ 2,000 „
Ur dylika data har tertiärperioden beräknats
omfatta 45—60 mill. år.
Nya möjligheter för tillförlitligare
åldersbestäm-ningar öppnades, när W. Soddy och W. Ramsay
1903 visade, att gasen helium bildas vid
sönderfallet av radioaktiva ämnens atomer.
1 t uran bildar 1 cm3 helium på ............. 9 år
och 1 g uranbly (atomvikt 206) på .. 7,600 „
1 t torium bildar 1 cm3 helium på .... 55 ,,
och 1 g toriumbly (atomvikt 208) på 19,500 „
Sålunda kan ur förhållandet helium: uran (resp,
torium) det radioaktiva mineralets ålder beräknas,
förutsatt att intet helium senare bortgår. De
erhållna tidsvärdena äro därför minimivärden. Vid
sönderfallsprocessen bildas emellertid som
slutprodukt utom helium även bly, varför
förhållandet uran: uranbly (resp, torium: toriumbly) kan
användas för åldersbestämning. En
förutsättning för metodens användbarhet är, att de olika
blyarternas mängd kan bestämmas. De
erhållna värdena äro maximivärden. I tab. å sp. 517
återges den beräknade geologiska
tidsskalan enl. R. Schwinner (1944).
Jordskorpans halt av
bly, uran och torium
möjliggör också en
uppskattning av jordens övre
åldersgräns, som synes
ligga mellan 3,000 och
4,000 mill. år. En undre
åldersgräns ge urbergets
— 515 —
— 516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
