Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geokronologi, geologisk tideräkning - Geokronologiska institutet - Geolog - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOLOGI
Formationer Maximal mäktighet enl. Holmes 1937 Ungefärliga
periodgränser i mill. år från nutiden
Pliocen 4,000 m
Miocen 6,400 ,,
Oligocen 4,600 ,, 35
Eocen 4,300 „ ’ 50
Krita i9>5oo „ 80
Jura 6,000 ,, 140
Trias 7,600 ,, 180
Perm 4,000 ,, 230
Karbon 12,000 ,, 260
Devon 11,300 „ 290
Silur 4,600 „ 320
Ordovicium 12,000 ,, 350
Kamhrium 12,000 ,, 380
Finlands karelider c:a 800
Svekofenniska gnejszonen c:a 1,200
Pegmatiter i Karelens
äldsta gnejser I,600 2,100
äldsta tidsbestämda pegmatitmineral med c:a 2,000
mill. år.
G. De Geers geokronologiska metod åsyftar i
första hand en bestämning av kvartärtidens
senare del (de s.k. senglaciala och postglaciala
skedena) och grundar sig på den s.k. varvigheten hos
vissa sedimentära jordarter, främst leror och
älvsediment (se Varvig lera och Älvsediment) el. hos
vissa med dem till sitt bildningssätt jämförliga
varviga bergarter, t.ex. de från det
permokarbonis-ka nedisningsområdet i Sydafrika, Australien m.fl.
trakter kända, varviga lerstenarna
(permo-karbo-niska istiden). Denna varvighet förutsättes
beteckna den årliga periodiska slamavsättningen.
Genom att räkna antalet varv och sammanställa dem
i de på olika lokaler i leran upptagna profilerna
ha De Geer och hans lärjungar upprättat en
sammanhängande tidsskala för kvartärtidens senare
del fram till nutiden, omfattande tillhopa c:a 18,000
år. Istäckets avsmältningstid, den s.k.
senglaciala tiden, kännetecknad av israndens
till-bakaryckande till istäckets centrum, indelas därvid
i följande skeden: det daniglaciala, med
tillbakaryckande från det yttersta gränsläget i s.
över Danmark (Dania) till sydligaste Skåne, är
till sin längd ännu ej fastställt; det g o t i g 1 a c
i-a 1 a, med tillbakaryckande från Skåne över
Götaland till den inre randen av det stora s.k.
fenno-skandiska ändmoränbältet i mellersta Sverige,
omfattar c:a 6,000 år; det finiglaciala om c:a
1,500 år med tillbakagång från nämnda
moränstråk och fram till isdelaren i centrala Jämtland,
där denna genombröts av den västerut uppdämda
s.k. centraljämtska issjön. Därmed börjar den
postglaciala tiden, vars längd fram till
nutiden geokronologiskt fastställts ur årsvarven
hos älvsedimenten i mellersta Norrland till c:a
8,700 år. — De under senare tid av skilda
perso
ner företagna varvmätningarna av likartat slag
inom de forna kvartära nedisningsområdena i
Nord- och Sydamerika, Island och Himalaya, Nya
Zeeland m.fl. har De Geer sökt sammanställa med
den svenska tidskalan (s.k. f j ärrkonnek t
e-r i n g), som härigenom till tiden ytterligare
utbyggts i avsikt att göra den normgivande även
för den internationella kvartära tidräkningen.
Tyvärr har dock blott en ringa del av det
geokronologiska iakttagelsematerialet ännu
offentliggjorts. Trots den kritik, som rests mot metoden
och dess resultat, särsk. mot de nämnda
fjärr-konnekteringarna, torde dess betydelse som den
första relativt exakta tidsbestämningsmetoden
allmänt erkännas. I utlandet har den också
flerstädes upptagits. Efter att ytterligare ha fullkomnat
den geokronologiska metodiken har sålunda
finländaren M. Sauramo kunnat bestämma den exakta
tidpunkten för israndens successiva lägen över s.
Finland under avsmältningstiden. — Litt.: G. De
Geer, ”Geochronologia suecica principles” (i
”Vet-akad:s handlingar”, 18, 1940). E.Nn;G.Fn.
Geokronologiska institutet, upprättat 1924 och
underställt Stockholms högsk:s styrelse, har till
syfte att utgöra en centralpunkt för de av G.
De Geer igångsatta geokronologiska
undersökningarna i in- och utlandet. Inst:s
publikationsse-rie, ”Data från Stockholms högsk:s
geokronologiska inst”, ingår även i ”Geologiska föreningens
förhandlingar” och i ”Geografiska annaler”.
Geolog [-å’g], vetenskapsman, som ägnar sig
åt studiet av geologien el. dess praktiska utövande,
även beteckning för tjänsteman i en stats
geologiska ämbetsverk, då ofta med ett utmärkande
till-lägg, ss. s t a t s g e o 1 o g.
Geologi’ (mlat. geologi’a, läran om jorden,
till geo-* och grek. log’os, lära), vetenskapen om
jorden, dess byggnad, dess tillblivelse och
utvecklingshistoria. I ung. sin nuv. bet. skall
ordet ha förekommit i tryck första gången i
prästen Mikkel Escholts på danska avfattade och i
Kristiania 1657 tryckta ”Geologia Norvegica”
(beskrivning om ett jordskalv s.å. med förklaring
av dess orsaker). G. omfattar en mångfald
sinsemellan olikartade studiegrenar; dess
arbetsmetoder äro också ganska olikartade, så att g.
å ena sidan är en beskrivande
vetenskap, å andra sidan en analytisk och
historisk. G. har starkt behov av
hjälpveten-skaper, såväl från det matematiska, fysiska och
kemiska området som från det biologiska.
Viktigast bland dessa äro mineralogi* och p
a-1 e o n t o 1 o g i*, vilka äro oumbärliga stöd för
den geologiska vetenskapen och stundom räknats
in under densamma men också utvecklat sig
självständigt på egna banor, mineralogien delvis som
mineralfysik och mineralkemi,
pa-leontologien även som paleobotanik och
paleozoologi. Vissa av de grenar och
under-avd., i vilka g. kan delas, ha också uppnått en viss
självständig ställning. Att framställa en strikt och
logisk indelning av g. i hela dess omfång är
förenat med vissa svårigheter. En tudelning av
ämnet i allmän och historisk g. ger sig täml. av sig
själv. — Den allmänna g. innehåller såväl
en beskrivande del som en analytisk. Den b
e-s k r i v a n de omfattar 1) fy sio gr afisk g..
— 517 —
— 518 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
