Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geologi - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOLOGI
väsentligen från astronomien och geofysiken
hämtade data, 2) g e o k e m i* och p e t r o gr af i*,
vetenskapen om bergarternas sammansättning och
struktur, samt 3) g e o t e k t o n i k*, läran om
jordskorpans uppbyggnad och det sätt, varpå de
olika bergartslagren ingå i densamma. Den
senare delen, vanl. kallad dynamisk g. el.
geo-dynamik, behandlar de krafter, som verka el.
verkat på jordskorpan och åstadkommit dess nuv.
byggnad och ytbeskaffenhet (jfr Geografi). Den
dynamiska g. delar man i två delar, alltefter de
olika verkande krafternas natur och riktning,
sådana, som utifrån verka på jordytan, exogena
(extern dynamik), och sådana, som inifrån
verka på jordskorpan, endogena (intern
dynamik), vardera med anknytningar till olika
andra vetenskaper och med olika arbetsmetoder.
Särsk. i denna del av g. har man med framgång
tagit experimentet till hjälp för att förklara och
utforska gången av de processer, som äga rum i
jorden och på jordskorpan, s.k. experimenta
1-geologi. — Historisk g., stratigrafi,
stundom även kallad formationslära, behandlar
jordens utvecklingshistoria, de förändringar, som
jorden undergått, de geologiska avlagringarnas
ålder, följd och läge, under hänsynstagande till den
dåtida organiska världen och dess utveckling. En
fast grundad stratigrafi bör, om möjligt, stödja
sig på paleontologisk bearbetning av lagerserien.
Den historiska g. behandlar även de fysiska
förhållandena på jordskorpan under gångna tidsåldrar,
och i många fall rekonstrueras dessa på kartor,
s.k. paleogeografiska kartor,
återgivande olika data, vanligast förhållandet mellan
land och hav under någon tidigare jordperiod. De
geologiska förhållandena inom ett visst område
behandlas i den regionala g., som utgör
grundvalen för geografiens kunskap om
världsdelars och länders byggnad.
G. har utom sitt allmänna vetenskapliga värde
stor praktisk betydelse för olika näringar och
industrier. Bergsbruket behöver den för att
konstatera förekomsten av mineraltillgångar och
tillgodogöra dem för industrien; jordbruket behöver
kännedom om jordmånen, där kulturväxterna
skola odlas (se Marklära), ingenjörsvetenskapen
anlitar g:s hjälp såväl för att förskaffa sig nödigt
byggnadsmaterial som för att bedöma de
geologiska förhållanden, som äro av betydelse för
arbetena i fråga. Under världskrigen togs den
geologiska sakkunskapen i anspråk i oväntad grad (se
Krigsgeologi). Ett område, där g. numera spelar
en viktig roll, är den ekonomiska statistikens;
nationalekonomien kräver kännedom om de inom
vissa områden tillgängliga förråden av praktiskt
användbara, i jordlagren förekommande råämnen,
såväl aktuellt tillgängliga förråd som reserver,
vilka under andra förhållanden kunna tagas i bruk.
Geologiens historia. G. är en ganska ung vetenskap.
Från äldre tiders förf., t.ex. de grekiska filosoferna,
härröra endast strödda geologiska iakttagelser.
Först under renässanstiden finner man en
vetenskaplig behandling därav. Lionardo da Vinci
och dansken N. Steno äro eg. de första, som med
rätta kunna kallas geologer; den senares arbeten
om fossilens natur förde g. ett stort steg framåt.
Emellertid stodo i många hänseenden teologiska
betraktelser, särsk. den mosaiska skapelsehistorien
och berättelsen om den stora floden, hindrande i
vägen för en klar förståelse av geologiska
förhållanden. Under 1600-talet och förra hälften av
1700-talet var g. till stor del materialsamling, men det
uppsving, som de beskrivande naturvetenskaperna
fingo vid 1700-talets mitt, icke minst genom Linnés
ordnande och systematiserande arbete, utövade sitt
gynnsamma inflytande också på g., även om det
stora framsteget först kom något senare genom A.
G. Werner, som kring sig samlade en stor
lärjungekrets och bildade en vetenskaplig skola.
Han ordnade såväl mineral som bergarter till
ett system och indelade bergarterna i grupper
el.”formationer” efter ålder och läge, äldst
”grundberget” el. ”urberget”, så ”övergångsberget” och
”flötsberget” samt yngst ”de hopsvämmade
bergen”. Alla bergarter med undantag av de yngre
lavabergarterna, för vilkas bildning man hade
historiska bevis, ansåg han vara avlagrade i vatten,
granit, gnejs, glimmerskiffer, porfyrer m.fl.
(kristallina bergarter) bildade på kemisk väg och de
övriga genom mekanisk avsättning i havet.
Vulkanerna tydde han som lokal antändning av
brännbara ämnen i jordskorpan. Werners åsikter om
bergarternas bildning voro neptunistiska, och hans
skola kallades neptunistisk. Emellertid
hade tidigt en motsatt tolkning av bergarternas
bildning framställts, särsk. beträffande basalten,
vilken tyddes som vulkanisk och plutonisk. Så
uppkom en plutonistisk skola, som motarbetade
Werners, och en öppen strid pågick mellan
nep-tunister och plutonister. Märkesmannen för de
senare var skotten J. Hutton, som 1785
offentliggjorde sin ”teori om jorden” (tr. 1795). Denna
framställdes 1802 i en mera enkel form av hans vän
J. Playfair, och striden ledde slutl. därhän, att
även Werners förnämsta lärjungar, ss. L. von
Buch och A. von Humboldt, började vackla i
sina neptunistiska åsikter, och redan före
Werners död hade plutonismen besegrat den
vittgående neptunismen. För nutidens g. ha dessa
stridsfrågor knappast längre någon betydelse.
En mängd fossil från olika geologiska system
blevo småningom beskrivna och i någon mån
ordnade efter sin ålder. Enl. ledande paleontologer,
ss. Cuvier och A. d’Orbigny, hade varje
system haft sin särskilda växt- och djurvärld, som
gått under på gr. av stora revolutioner (k a t
a-klysm- el. katastrofteori); genom
nyskapelse hade sedan nya organismer tillkommit.
Åt stratigrafien hade Werner icke ägnat
någon vidare uppmärksamhet, men på detta
område gjordes en grundläggande insats av
engelsmannen William Smith. Han gjorde ingående
iakttagelser vid kanalbyggnader o.a. jordarbeten
i s. England och ordnade de i ålder olika
bergarterna efter i dem förekommande fossil
till ett formationsschema, i stort sett
detsamma, som ännu användes för v. Europa.
Katastrofteorien rönte snart från flera håll starkt
motstånd, och den åsikten, att de förändringar, som
gått över jordytan, förorsakats av samma krafter,
som fortfarande verka (aktualismteorien,
se Aktualism) framställdes först 1822 av K. von
Hoff och senare 1830 av C. Lyell i hans
viktiga arbete ”Principles of geology”. Med denna
— 519 —
— 520 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
