Svensk uppslagsbok / Andra upplagan. 11. Förman - Grimas / 575-576 (1929-1955) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germaner

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rastyp markant avvika från dem, som eljest tala
de germanska språken. Särsk. under äldre tid
talade man ofta om en germansk ras, men detta
kommer med skäl alltmer ur bruk (jfr Människan).
Enl. en mycket allmän men varken oemotsagd el.
bevisbar uppfattning ha g. varit bärare av den
höga kultur, som under bronsåldern härskade i s.
Skandinavien och n.V. Tyskland. I historiska
källor omtalas folk, som med skäl kunna anses som
g., första gången i länderna n. om Balkanhalvön
under 2:a årh. f.Kr. (jfr Bastarner och Cimbrer).
Under förra delen av 1:a årh. f.Kr. nådde g:s
område fram till Rhen. De inblandade sig då i
gallernas inre strider och kämpade med romarna (jfr
Ariovistus). Vid tiden för Kristi födelse innehade
de Danmark, s. Skandinavien och Tyskland ung.
mellan Rhen i v. och Weichsel i ö., och vid denna
tid underlade de sig nuv. Böhmen och Mähren.
Om förhållandena längre ö. ut är man underrättad
blott genom fornfynd; de anses tala för att redan
då germanska stammar varit bosatta i s. Ryssland.
— G. levde vid den tid, när de trädde i beröring
med den romerska kulturen, ingalunda på vildarnas
el. nomadernas nivå. De voro bofasta, deras
huvudnäringar voro jordbruk och främst
boskapsskötsel. En social och ekonomisk differentiering
hade gjort sig gällande: utom trälarnas, de
frigivnas och böndernas klasser fanns en tongivande
adel; även präster omtalas. Någon germansk
samhörighetskänsla existerade ej. G. levde splittrade
på olika stammar under konungar och hövdingar.
Av större politisk betydelse voro
folkförsamlingarna, tingen, vilka utgjordes av alla fria män
inom stammen men behärskades av adeln. Ätten
var av grundläggande betydelse för det
gammalgermanska samfundet.

Huvud av german på Trajanuskolonnen i Rom. Omkr. 120 e. Kr. Se även bilder å pl. vid sp. 573.

De viktigaste stammarna voro följande. Under
1:a årh. e.Kr. bodde bataverna och friserna i nuv.
Nederländerna, chaukerna vid Tysklands
Nordsjökust, cheruskerna kring mellersta Weser,
chatterna i landet ö. om övre Rhen. Hermundurerna bodde
i landet kring Böhmerwald, i Böhmen och Mähren
slogo sig markomanner och quader ned. Schlesien
var befolkat av vandaler, n. om dem bodde
burgunder, och ännu nordligare vid Weichsels mynning
i Östersjön mötte goterna. Vid Östersjön bodde
även rugierna. Om folken i det inre Tyskland äro
vi sämre underrättade: langobarderna bodde v.
om nedre Elbe. Ett mäktigt folk i det inre av
Tyskland vid namn semnonerna kan man ej med
säkerhet lokalisera. De sägas liksom andra i det
inre bosatta stammar vara sveber*, ett uttryck,
som av olika klassiska förf. använts i helt olika
betydelse. I Norden namngivas olika folk; av de
under de första årh. e.Kr. omtalade folken här låta
sig endast svearna med säkerhet identifiera.

Man torde kunna säga, att g. vid sitt första
historiska framträdande utvecklade en kraftig,
mestadels gent emot de keltiska folken riktad expansion.
Bastarnernas, cimbrernas och Ariovistus’
framträdande markera denna. Genom den romerska
gränsens framflyttande åt n. försvårades och slutl.
omöjliggjordes expansionen. Gränsen mot
romerska riket förmådde g. icke överskrida, endast oroa.
Redan detta föranledde romarna till kraftåtgärder
mot dem. Augustus uppgjorde planen att draga
fram det romerska rikets gräns utmed Elbe,
Moldau och Donau samt igångsatte, för att
förverkliga den, stora krigsoperationer, främst i landet
mellan Rhen och Elbe. Under Drusus och Tiberius
lyckades romerska härar 13 f.Kr.—6 e.Kr.
pacificera detta land; det återstod för romarna endast
att kuva landet längst i s. Böhmen, där konung
Marbod av markomannernas stam härskade över
ett obetvingat folk och kring sig samlade en
koalition av i ö. bosatta stammar. De krigsföretag,
vilka Tiberius avsett att år 6 rikta mot Marbod,
omöjliggjordes emellertid genom ett svårartat
uppror i Pannonien. — I n.v. styrde efter 6 e.Kr.
den romerske ståthållaren Varus de erövrade
delarna av Germanien. Okloka åtgärder från hans
sida framkallade starkt missnöje bland g., och
mot honom bildades en germansk
sammansvärjning under ledning av den cheruskiske hövdingen
Arminius*, vilken ledde till slaget vid Teutoburger
Wald* och det romerska väldets tillintetgörelse
i Germanien 9 e.Kr. Augustus uppgav planen att
erövra landet intill Elbe och fastställde Rhen och
Donau som gräns mot g. Hans efterträdare
fullföljde så till vida hans politik, som de ej åsyftade
någon direkt ockupation av det av g. befolkade
landet intill Elbe: Germanicus’ krigståg mot g.
under Tiberius’ regering sakna större betydelse. —
Marbods mäktiga koalition av i ö. bosatta
germanstammar hade efter slaget i Teutoburgerskogen
erhållit vid sin sida en annan koalition, huvudsakl.
av i v. bosatta stammar under Arminius.
Uppkomsten av dessa stamförbund var betingad av
faran från romerska riket. Sedan denna efter
Germanicus’ hemkallande blivit mindre kännbar, dröjde
det icke länge, förrän stridigheter mellan de två

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>