Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
koalitionerna uppstodo. Ett stort krig utkämpades
mellan dem; de militära operationerna blevo
oavgjorda men ledde till Marbods fall. Han måste
bege sig över den romerska gränsen. Hans
efterträdare blevo starkt beroende av romarna.
Arminius’ stamförbund gick ävenledes sin undergång
till mötes; när Arminius o. 19 e.Kr. dog, var det
redan blott ett minne. Den germanska världens
inre historia under den närmast följ. tiden
karakteriseras av strider inom och mellan de germanska
folken. I dessa strider inblandade sig den
romerska politiken i enlighet med sin ryktbara grundsats:
söndra och härska. Romarna funno
bundsförvanter mångenstädes. Vissa stammar, t.ex.
hermundurerna, stodo täml. konstant på deras sida, på
andra håll vägde de romarvänliga och de
romarfientliga krafterna mera jämnt. Andra stammar
åter, t.ex. chatterna, voro täml. regelbundet deras
motståndare. På gr. av sin förmåga att utnyttja
dessa inre motsättningar inom de germanska
folken lyckades romarna förskaffa sig ett betydande
inflytande inom den germanska världen. Särsk.
tyckas de ha varit herrar över de strategiskt
viktiga infartsvägarna till Germanien, floderna Lippe,
March och Main. De två förstn. flodlinjerna
behärskades indirekt genom lydkonungar,
Maindalen åter indrogs under 40-talet i det romerska
riket (agri decuma’tes). — Detta romarnas politiska
övervälde i Germanien, som tycks ha dominerat
under Flaviernas tid, blev bestående ung. till
100-talets mitt. Det hade vid sin sida ett lika starkt
kulturellt inflytande från romarnas sida på g.
Romerska köpmän bereste g:s land, gränshandel
förekom regelmässigt. G. kommo in till
romarriket som tillfälliga gäster el. för att t.ex. som
slavar för alltid el. som soldater för lång tid
bosätta sig därinom. G:s kultur är under denna tid
stadd i ett ständigt stigande, gynnad av de efter
allt att döma i stort sett fredliga förhållandena vid
den romersk-germanska gränsen och inom g:s eget
land.
Omedelbart efter 100-talets mitt inträffar i det
fredliga tillståndet en förändring. Tecken tyda
på oroligheter inom g:s eget land, och betydande
folkförflyttningar, kanske med utgångspunkt i ö.
Tyskland, kunna iakttagas. Goternas stam drog
mot s.ö. och bosatte sig n. om Svarta havet,
senare (o. 275) drogo burgunder mot s.v. för att i
Maindalen vinna nytt land. Även vandaler o.a.
stammar bröto upp. En förändring och en
utveckling av stora mått måste även ligga bakom den
företeelsen, att i v. de gamla stammarna försvinna
och lämna plats för nya stammar och stamförbund;
under 200-talet känna vi saxarna utmed Nordsjön,
frankerna utmed nedre och alemannerna utmed
övre Rhen. Mest betecknande för de nya
förhållandena äro emellertid de stora oroligheterna vid
den romersk-germanska gränsen. Nästan hela
Marcus Aurelius’ regering igenom rasade vid
Donaugränsen markomannerkrigen (se
Markomanner), sannolikt orsakade av de nämnda
folkförflyttningarna inom den germanska världen. Det
lyckades romarna endast efter största
ansträngningar att återställa lugnet vid gränsen. I detta
syfte antog man vissa germanstammar till
bundsförvanter och upplät åt dem mark inom det
romerska väldet; besegrade g. placerade man även
i slutna enheter som halvfria jordbrukare (colo’ni)
på romersk botten. Tillvägagångssättet hade gamla
anor inom Medelhavsvärlden och hade tidigare
kommit till användning i romarnas germanska
politik, ehuru ej i samma skala som fr.o.m. Marcus
Aurelius. Det blev utgångspunkten för den
utveckling, som skulle leda till g:s slutliga
övertagande av makten inom Medelhavsvärlden. —
Efter markomannerkrigen återkom vid den
romerskgermanska gränsen aldrig det lugn, som tidigare
rått; germananfallen tillväxte på olika håll under
200-talets förra del i antal och styrka för att efter
200-talets mitt under kejsar Gallienus i samband
med en svårartad akut kris inom det romerska
väldet nå sin kulmen. Galliens och Britanniens
kuster härjades av saxare, Gallien, Spanien och
Italien plundrades av franker, burgunder och
alemanner, Donauländerna utsattes för härjningar,
bl.a. av de här bosatta markomannerna, till lands
och sjöss riktade slutl. de n. om Svarta havet
bosatta goterna och deras bundsförvanter
plundringståg mot Balkanhalvön och Mindre Asien.
Krigen liksom de andra oroligheterna vid denna tid
medförde för romarna ökat behov av soldater; i
ständigt ökad utsträckning rekryterades hären dels
av de innanför romarriket bosatta g., dels av g.
från landet på andra sidan riksgränsen, vilka mot
sold sökte sig tjänst i de romerska härarna.
Inom härarna tjänade de sig upp först till lägre
befälsgrader, senare till allt högre, fr.o.m. 300-talets
början till de högsta. 300-talet karakteriseras av
den romerska härens fullständiga germanisering.
Fr.o.m. 300-talets mitt kan man betrakta processen
som avslutad. — När de våldsamma germanska
anfallen mot romarriket under och efter 270-talet —
senast i Britannien — avtogo i styrka, måste vissa
betydande landområden uppgivas av romarna:
agri decumates ö. om Rhen och Dakien n. om
Donau. På sistn. område slogo goterna — senare
västgoterna — sig ned. Fördrag med dem ledde
vid vissa tillfällen till att de blevo romarnas
bundsförvanter (foedera’ti); deras land, Dakien, var
då knutet till det romerska väldet ung. på samma
sätt som vissa andra utmarker för detsamma. —
För det romerska rikets inre utveckling blev krisen
efter 200-talets mitt epokbildande. Det romerska
rike, som framgick ur Aurelianus’, Diocletianus’
och Constantinus’ reorganisationsarbete, var en
militärdespoti, vari den verkliga makten vilade
hos militärståndet samt deras ledare, kejsarna.
I och med militärståndets germanisering blevo
sålunda g. de ledande inom det romerska väldet.
Inom Germanien hade den utveckling av
kulturen under starkt inflytande från Rom, som gjort
sig gällande redan under det romerska
beroendets tid, ej brutits genom markomannerkrigen och
200-talets svåra stridigheter. Sådan utvecklingen
gestaltade sig, kommo krigen i stället att betyda
en ökad kännedom om den romerska kulturen.
Skiftningar och förändringar i förbindelserna
kunna väl spåras, men ingalunda någon förminskning
i dem. I ökad utsträckning vandrade romerska
produkter in i g:s land — icke minst mynt.
Skrivkonsten lärde g. känna under denna tid; klassiska
religiösa föreställningar trängde fram bland g.
Mysteriereligion, talsymbolik, kristendom spåras
bland g. under 200- och 300-talen. De sålunda på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
