Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mångfaldigt sätt bestyrkta förbindelserna mellan
romare och g. blevo av betydelse icke blott för
de närmast gränsen boende germanska
stammarna; de göra sig i många avseenden gällande
även hos de fjärmast från romarriket boende
germanska folken i Norden. Den utveckling, som
under markomannerkrigen erhållit en ytterligare stöt
framåt och sedan allt kraftigare gjort sig
gällande, ledde också till ett ökat germanskt inflytande
inom det romerska riket. I Germanien gestaltade
sig förhållandena under inflytande av
förbindelserna med romarna alltmer erinrande om
förhållandena i s. Riksgränsen skilde, när efter 350 en ny kris
inträdde, ej längre två i alla avseenden skilda
världar från varandra.
Av betydelse för den kommande utvecklingen
var hunnernas framträdande som politisk
maktfaktor. Under 300-talet utvecklade denna makt sig
till en betydande faktor i ö. Europas politik, och
ett stort antal germanska folk, bl.a. östgoterna,
gåvo sig under deras överhöghet. Västgoterna,
vilka vid denna tid till stor del voro arianskt
kristna (jfr Arianism) och bebodde det
gammalromerska landet Dakien n. om Donau, anhöllo hos
kejsar Valens att få förflytta sina boplatser till land
s. om Donau. De erhöllo 375 den begärda
tillåtelsen. Denna bosättning anknöt i alla avseenden till
ett flertal äldre förebilder. Men den var av vida
större dimensioner än de tidigare. Vissa
tvistigheter uppstodo, när bosättningen skulle
verkställas, och västgoterna vände sina vapen mot de
romerska prov. på Balkan. När Valens i spetsen
för en här anlände för att bringa västgoterna till
lydnad, led han det förkrossande nederlaget vid
Adrianopel. Stridigheterna avslutades dock med
västgoternas bosättning inom det romerska riket;
efter det romerska rikets delning 395 placerades
de av det östromerska rikets ledande män i
Illyrien, vid gränsen mot det västromerska väldet. De
betraktades som en romersk här, deras placering
i Illyrien var direkt riktad mot Västrom.
Missämjan mellan det väst- och östromerska
riket samt det av hunnerna framkallade oroliga
tillståndet i landet n. om Balkanhalvön äro de
viktigaste faktorerna under den närmast följ. tiden.
I dessa stridigheter spela g. de flesta betydande
rollerna, dels som ledare för riksdelarnas politik
(se Stiliko), dels som anförare för utanför
romerska riket bosatta g., vilka på gr. av hunnertrycket
sökte sig in i det romerska väldet, dels också som
fältherrar i romersk tjänst. Främst märkes
Alarik, västgoternas kung; med stor skicklighet
förstod han att begagna sig av rivaliteten mellan öst
och väst inom riket för att tillskansa sig och sitt
folk fördelar; slutl. förde han sitt folk mot
Italien, där han 410 intog och lät plundra Rom. Hans
efterföljare förde västgoterna 412 till Gallien och
Spanien; dessa länder hade 406 träffats av en från
ö. kommande invasion av främst sveber och
vandaler. Från sina gamla boplatser hade i deras spår
burgunder, alemanner och franker utbrett sig över
galliskt område; det återstod för den vanmäktige
kejsaren i Rom endast att erkänna de territoriella
förändringarna. Sveberna bosatte sig i n.v.
Spanien, vandalerna i s.ö. Spanien — detta land
lämnade de 429 för att i stället taga i besittning den
bördiga prov. Afrika —, västgoterna i s.v.
Frankrike; deras land utökades efter vandalernas tåg till
Afrika med dessas gamla del av Spanien. De
germanska folken antogos som romerska
bundsförvanter; en del av den odlade marken uppläts åt
dem, varemot de åtogo sig att försvara landet.
Det hela var dock föga mer än en fiktion, ty de
fiender, som romarnas i Spanien bosatta
vandaliska bundsförvanter skulle bekämpa, kunde endast
vara ett annat med romarna förbundet folk, som
tillkämpat sig bundsförvantskap — t.ex.
västgoterna. Reellt behärskade de germanska folkens
kungar som anförare för krigarklassen de
landområden, som de skulle försvara. Formellt var och
förblev dock kejsaren i Västrom herre även över
de länder, som de numera så föga älskade
bundsförvanterna av germansk stam innehade. Helt
skilt från det romerska väldet torde däremot under
början av 400-talet Britannien ha blivit. Avsöndrat
från Rom genom de inträffade händelserna,
berövat sina soldater på gr. av vissa politiska
tilldragelser, led landet svårt av härjningar från skotska
stammar. Den romerska befolkningen inkallade
dit germanska stammar, främst angler och saxare,
för att övertaga landets försvar. Också de voro
urspr. bundsförvanter, men liksom på kontinenten
blevo de inom kort de härskande.
Efter 450 var — om ett område i n. Gallien
undantages (se Syagrius) — den västromerske
kejsaren omedelbar herre endast över Italien. Men
även här var hans myndighet närmast formell, och
även här tillhörde största delen av makten den
germanska militären. När 476 den ledande
mannen vid kejsarhovet nekade att villfara några av
den germanske generalen Odovakars krav, lät
denne förklara kejsaren avsatt samt utropade sig själv
till de i Italien bosatta g:s konung. Italien hade
därmed erhållit samma styrelseform som övriga
delar av det västromerska riket. Men under det att
i dessa de germanska folken genom fördragen
erhållit sitt land som romerska soldater och sålunda
blivit kejserliga härar, så hade i Italien den av
olika germanska nationaliteter sammansatta
kejserliga hären genom Odovakars kupp blivit ett
germanskt folk. En annan följd av denna kupp var,
att den östromerske kejsaren numera ensam var
kejsare; som sådan erkändes han även av dè
germanska folken. — Germanfolkens bosättning
inom och n. om det östromerska riket innebar för
detta rike allvarliga faror. Med stor framgång
förstodo emellertid östroms ledande män att begagna
sig av motsättningen mellan g., och de i landet n.
om Balkanhalvön etablerade, tidvis mäktiga
heruliska, gepidiska och rugiska rikena blevo ej
bestående. En huvudsakl. av östgoter bestående här
förmåddes att under ledning av Teoderik den
store draga till Italien, där 488—491 Odovakar
bekrigades och störtades samt ett östgotiskt rike
etablerades.
Genom den process, som i vidsträckt bemärkel-,
se kallas den germanska
folkvandringen, kommo g. först närmare romerska riket, sedan
i ständigt växande tal in i detsamma och allt högre
upp på den sociala rangskalan för att till sist
genom de med hunnertrycket förbundna
förflyttningarna — den germanska folkvandringen i inskränkt
betydelse — övertaga den politiska makten i hela
Västeuropa m.m. För g. i det område, som redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
