Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germansk mytologi - Germansk rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERMANSK RÄTT
arna (jfr O. Almgren, ”Hällristningar och
kult-bruk”, 1927). Det har ifrågasatts, om germanerna,
innan de kommo under främmande
kulturinflytande, över huvud ägde någon högre mytologi.
Å andra sidan tyda gudanamnen, sådana de
föreligga såväl i de tidigaste skriftliga källorna
som i ortnamnen, på en gammal germansk
gudatro. Sydgermanernas 7åu, angelsaxarnas Tiw
och nordbornas Tyr skulle sålunda vara identisk
med urindoeuropeernas överste himmelsgud,
motsvarande indernas Dyäus-pitä och grekernas Zeus.
Han gällde sedermera hos germanerna framför
allt som krigsgud. Däremot tycks
västgermaner-nas Donar (nordgermanernas Tor) under romersk
tid icke ha ägt någon motsvarande dyrkan hos
östgermanerna. Tacitus’ förmodan, att
germanerna dyrkade Mercurius framför andra gudar,
har lett till flera forskares mening, att Wodan
(nordgermanernas Odin) från börjat spelat
största rollen i g. Detta är föga troligt, och Oden
är som kultgud sen; men denne gud, som
samtidigt varit stormdemon, dödsgud, släktheros och
kultgud i allm. (sannolikt delvis efter keltisk
och romersk förebild), har med beundransvärd
seghet långt in i kristen tid behållit sin plats i
de germanska folkens medvetande, bl.a. som
de trolldomskunnigas potentat.
Fruktbarhetsgu-dinnan Nerthus dyrkades enl. Tacitus, som
utförligt beskrivit hennes kult, av ett kultförbund
av 7 germanfolk. Hon äger i Norden en
motsvarighet i Njord men även i Frej, vars kult i
Uppsala väsentligt påminner om Nerthus-kulten.
De av ett östgermanskt folk (nahanarvalerna)
dyrkade tvillinggudarna Alcis sammanställas av
Tacitus själv med Dioskurerna och kunna
liksom dessa och de indiska Aqviner vara ett
ur-indoeuropeiskt gudapar. De i första
Merseburg-formeln anropade ödesgudinnorna Idisi äro
liksom Eddans tre nornor måhända ett lån från
Medelhavsländerna. — Många drag, som ännu
låta sig påvisas i folktraditionen, framhöllos av
antikens förf, som utmärkande för de samtida
germanernas religion. Den bysantinske
historikern Agathias omtalar alemannernas dyrkan av
klippor och stenar. Den hos alla indoeuropeiska
folk levande trädkulten finner man tydligt hos
germanerna, som särsk. i eken sågo ett högre
väsen. Den även i sen tradition bevarade
käll-kulten går bevisligen tillbaka till förkristen tid,
då källor och floder ägnades gudomlig dyrkan.
— Litt.: J. Grimm, ”Deutsche Mythologie” (4
Aufl., 3 bd, 1875—78); E. H. Meyer, ”Germanische
Mythologie” (1891); W. Golther, ”Handbuch der
germanischen Mythologie” (1895), ”Götterglaube
und Göttersagen der Germanen” (4 Aufl. 1928);
E. Mogk, ”Germanische Mythologie” (i
”Grund-riss der germanischen Philologie”, 3, 1900, förk.
uppl. i ”Sammlung Göschen”, 2 Aufl. 1921); P.
Chantepie de la Saussaye, ”Geschiedenis van
den godsdienst der Germanen” (1900; eng. övers.
”The religion of the Teutons”, 1902); P.
Herr-mann, ”Deutsche Mythologie” (2 Aufl. 1906); R.
M. Meyer, ”Altgermanische Religionsgeschichte”
(1910); J. von Negelein, ”Germanische
Mythologie” (2 Aufl. 1912); K. Helm, ”Altgermanische
Religionsgeschichte”, 1—2 (1913—37); Fr. v. der
Leyen, ”Die Götter und Göttersagen der
Ger
’— 587 —
manen” (ny ed. 1920); C. Clemen,
”Religionsgeschichte Europas”, 1 (1926); J. de Vries,
”Altgermanische Religionsgeschichte” (2 bd, 1935—37);
H. Güntert, ”Altgermanischer Glaube nach Wesen
und Grundlage” (1937); H. Schneider, ”Die Götter
der Germanen” (1938); G. Dumézil, ”Mythes et
dieux des Germains” (1939); W. Bætke, ”Das
Heilige im Germanischen” (1942). S.Ld.
Germansk rätt. I likhet med de spridda
germanstammarnas äldsta språk förete dessa folks äldsta
rättsregler sådan frändskap, att de sammanföras
till en gemensam grupp, g. Efter den språkliga
uppdelningen plägar man skilja lagarna i 3
huvudgrupper: 1) Nordgermansk rätt
(norsk-is-ländsk, svensk, dansk), 2) östgermansk
(goter, vandaler, burgunder), 3) västgermansk
(allemanner, franker, bayrare, friser, thüringar
samt angler och saxare). Likheten i rättsligt
hänseende grundade sig dels på likhet i
kulturståndpunkt, dels på rasfrändskap. Rätten var folkets,
icke landets. De vandrande germanfolken togo
sin rätt med sig in på de förut romerska områdena
i Gallien, Italien, Spanien och levde där efter sina
egna lagar jämsides med den äldre, romaniserade
befolkningen med dess lagar. G:s betydelse för
nutiden framgår därav att den präglade hela det
medeltida samhällslivet och jämte romersk rätt
ännu utgör grundvalen för den
europeisk-amerikanska kulturens rättstillstånd. I Sverige äro
fa-milje- och jordrätten än i dag främst g. Liksom
all primitiv, ursprunglig rätt växte g. fram ur
folkets eget rättsmedvetande; den bevarades länge
endast i den muntliga traditionen, i rättskunniga
mäns hågkomst (jfr Lagsaga), ofta, till stöd för
minnet,, i den allittererade versens form el.
ord-stävets märgfulla korthet. Urspr. en ren
sedvane-rätt, en produkt av folkets sedvänjor, undergick
givetvis g. med den allmänna kulturutvecklingen
vissa förändringar, säkerl. icke alltid utan
me-ningsstridigheter, som danska lagar visa. I
historisk tid sätter en medvetet nyskapande
lagstiftning in, oftast framkallad av tidens stora
kulturbärare, konungamakten och kyrkan. Enär
sydger-manerna först av germanfolken kommo i beröring
med den romerska kulturen och dess skrivkonst,
blev också deras rätt först upptecknad, alltifrån
480-talet. Om de olika lagarna se de olika
folkslagen (namn ovan). I olikhet mot nutida lagar
omfatta de sydgermanska icke hela rättssystemet
el. alla levnadsförhållanden utan endast spridda
brottstycken därav, mest straff- och
straffprocessrätt; privat- och statsrätt beröras helt flyktigt,
kanske emedan så enig uppfattning rådde i dessa
stycken, att ett antecknande därav ansågs onödigt.
Sydgermanernas lagar visa redan starkt beroende
av de romerska grannarnas rätt. Vida
ursprung-ligare och mera germanskt oblandade äro de nära
1,000 år senare upptecknade nordiska lagarna. Det
avskilda läget beredde åt det avlägsna Norden en
kulturell och rättslig isolering, som här bättre
än annorstädes bevarat g. från ett vida äldre
tidsskede. Se Nordisk rätt. Ung. vid samma tid (1200
—1300-talen) vaknade sydgermanernas, tyskarnas,
rätt åter upp från en månghundraårig dvala i den
oskrivna sedvänjans hägn, och nya tyska
rätts-uppteckningar sågo dagen (se Sachsenspiegel och
Schwabenspiegel). — Litt.: K. v. Amira, ”Grund-
- 588 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
