Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gesundsjön, Gesunden - Gesvint, geschvint - Gesäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GESVINT
Gesällbrev, utfärdat av skomakareämbetet i
Kristianstad 1796.
verk. Vid n.ö. stranden höjer sig Stadsberget
nästan lodrätt till 429 m ö.h. — Namnet består
urspr. av prep. i samt ett ursprungligt sjönamn,
vilket torde vara bildat till ett från Norge känt
älvnamn ’Eisa, den som far fram med
våldsamhet el. stark fart, här syftande på sjöns utlopp
Krångedesforsen, samt und, vatten, sjö (se B.
Flemström i ”Ortnamnssällskapets i Uppsala
årsskr.”, 1943, sid. 31 ff.). 1378 skrevs sjönamnet
j Esunde. J.C.;Er.
Gesvint’, geschvint (ty. geschwind), hastigt,
raskt, kvickt. — ”G e s vi n t a skot t”, krigsv.,
se Patron.
Gesäll (ty. Geselle, eg. som bor i samma sal el.
rum), yrkesutbildad arbetare, förnämligast inom
hantverket och under skråtiden. Under
skråväsendets* dagar voro yrkesutövarna i allm.
uppdelade i tre kategorier: lärlingar, g. och mästare.
För att bli erkänd som g. fordrades viss lärotid,
i flesta fall 3 år, samt ett av vederbörande
mästareämbete utfärdat intyg, g e s ä 11 b r e v, på att
nödig färdighet i yrket inhämtats. För att erhålla
sådant intyg krävdes, att ett arbetsprov utfördes,
vilket skulle godkännas av mästareämbetet el. i
vissa fall mästareämbetet jämte den myndighet, som
hade till uppgift att tillse skråordningarnas
efterlevnad. Arbetsprovet benämndes i regel
gesällstycke. G:s förhållande till mästarna reglerades
dels i de s.k. allmänna skråordningarna, dels i de
av vederbörande myndigheter för varje yrke
utfärdade el. auktoriserade skråordningarna och dels
i de s.k. gesällartiklarna, d.v.s. av vederbörande
mästareämbete och myndigheter fastställda
stadgar för gesällorganisationen, det s.k.
gesällskapet. G:s ställning var icke den frie
arbetarens. I likhet med lärlingen stod han under
mästarens husbondevälde. Han åtnjöt i regel kost och
logi hos mästaren, och den kontanta lönen var i
allm. obetydlig. Det hörde till ordningen, att en
nybliven g. skulle bege sig ut på vandring i syfte
att skaffa sig arbete på olika orter och i olika
länder för att på så sätt förkovra sig i yrket.
Gesällvandringen var på Gustav Vasas
tid obligatorisk. En svensk g. skulle sålunda ha
vandrat minst 2 år, innan han kunde räkna med
att erhålla mästares rang och värdighet. 1669 års
allmänna skråordning föreskrev visserligen, att
vandringen skulle vara frivillig, men i
verkligheten fortfor den att vara obligatorisk. Den
vandrande g. skulle vara försedd med vandring
s-p a s s, vilket skulle vid anfordran uppvisas.
Vand-ringspasset ersattes sedermera med en
gesällbok, i vilken enl. en 1844 utfärdad förordning
skulle lämnas uppgift om g:s yrke, namn, ålder,
födelseort och föreg. anställningstid. — Svenska
g. företogo ofta vandringar utomlands, framför
allt i Danmark, Tyskland och Österrike. Då en
vandrande g. kom till en stad i syfte att söka
arbete, var han skyldig att omedelbart sätta sig i
förbindelse med vederbörande mästareämbete el.
gesällskap. Inom de större yrkena funnos g
e-s ällh ärb ä r ge n, dit den vandrande g. hade
att begiva sig. Föreståndaren för härbärget el.
en särsk. förordnad
omskådningsmästa-re el. omskådningsgesäll skulle hjälpa
honom att söka efter arbetstillfällen. Om arbete ej
kunde uppbringas, var g. skyldig att inom kort
tidsfrist åter lämna staden. Syftet med
gesällvandringarna var utan tvivel gott, men småningom
urartade denna sedvänja, och detta medverkade
till ståndets förfall. Särsk. i slutet av 1700- och
förra hälften av 1800-talet var det svårt att bereda
alla g. arbete, och följden blev, att många
nödgades ströva omkring utan att finna
utkomstmöjligheter och förlitade sig på att allmogen skulle
lämna dem mat och husrum. Dryckenskapen
florerade också mycket såväl bland de g., som befunno
sig i arbete, som bland de arbetslösa vandrarna.
— Inom vissa yrken, t.ex. skomakare- och
snickareyrkena, var det tradition, att g. skulle vara
ogifta. Gifta g. tolererades icke av de ogifta som
arbetskamrater. Detta hade till följd, att de gifta
ofta tvingades att i strid mot gällande
skråordningar söka uppträda som bönhåsar el.
bön-hasar, varvid de ställde sig i nivå med fuskare
och blevo av mästareämbetena och gesällskapen
behandlade som sådana. Inom skomakareyrket i
Klensmedsgesällskapets härbärgeskylt i Stockholm,
1624. Nordiska museet.
— 607 —
— 608 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
