Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gesäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GESÄLL
Stockholm hade denna egendomliga tradition
tagit sig uttryck bl.a. på så sätt, att g. givit sin
sammanslutning namnet Ogifta
skomakaregesäll-skapet. — Kravet på gesällbrev som intyg på
förvärvad yrkesskicklighet vidhölls även sedan
skråväsendet avskaffats 1846. Enl. den då utfärdade
fabriks- och hantverksförordningen skulle näml,
g. med arbetsprov (gesällstycke) styrka sin
yrkesskicklighet och förses med gesällbrev, utfärdat av
vederbörande hantverksförening. Numera
erfordras i allm. varken gesällstycke el. gesällbrev, men
i enstaka fall upprätthålles traditionen från
skråtiden, vilket emellertid sker fullt frivilligt (se
Hantverksföreningar).
Gesällskapen voro i allm. av betydligt
senare datum än mästarnas sammanslutningar,
ämbetena. Liksom den enskilde g. stod under
mästarens förmynderskap, befunno sig gesällskapen
under mästareämbetenas kontroll och domvärjo. —
De flesta av de svenska gesällskapen kommo till
stånd först på 1600- och 1700-talen. Deras
verksamhet reglerades medelst de s.k.
gesällartiklarna, vilka ofta ”skänktes” av mästareämbetena
och alltid stadfästes av vederbörande myndigheter.
Varje gesällskap hade en styrelse, bestående av
en el. två åltgesäller (ordf.), samt ett visst
antal b i s i 11 a r e. Inom vissa yrken hade
mästareämbetet förbehållit sig rätten att utse en el. två
av bisittarna. Den äldste av dem brukade fungera
som kassaförvaltare och benämndes
lådmästare. Inom vissa gesällskap upprätthölls denna
funktion av en 1 å d g e s ä 11. Han ansvarade
jämte ytterligare två av styrelsens led. för g e s ä
ll-s k a p e t s låda, vari artiklarna och övriga
tillhörigheter förvarades. Sammanträden höllos
merendels en gång i kvartalet och benämndes
kvartal. De fingo icke hållas utan att vederbörande
mästareämbete var representerat. De flesta
gesällskapen förfogade över härbärgen, där även
krogrörelse bedrevs; härbärgesföreståndaren kallades
därför krogfader. Den senast i gesällskapet
inskrivne medl. kallades u n g g e s ä 11 el.
ungbroder och tjänstgjorde som åltgesällens biträde.
Han hade bl.a. i uppdrag att uppvakta g. med
kallelser till sammanträden o.s.v. Slutl. kan nämnas
den s.k. skänkgesällen, som fungerade som
ceremonimästare. — Gesällskapen hade, förutom
ombesörjningen av arbetsförmedlingen, till
uppgift att bistå sjuka och nödlidande medl. Varje
gesällskap fungerade därför som en sjuk- och
be-gravningskassa, och större gesällskap ägde t.o.m.
krankkammare, d.v.s. lokaler, vari sjuka medl.
erhöllo vård. Möjligheterna att inverka på
arbetsvillkoren voro för gesällskapen mycket
begränsade. Skråförordningarna tilläto helt enkelt icke
kollektiva viljeyttringar från g:s sida i
lönepolitiskt syfte. Något starkare släktskap med vår tids
fackföreningar kunna därför gesällskapen icke
anses ha ägt. Men konflikter mellan gesällskapen
och mästareämbetena förekommo då och då och
togo sig särsk. i utlandet uttryck i strejker. F.ö.
använde sig gesällskapen med förkärlek av ett
slags blockad- och bojkottförfarande. De
utfärdade näml. s.k. skymfebrev, riktade mot
mästare, med vilka man hade något otalt, el. mot g.,
som av en el. annan anledning fallit i onåd hos
dem. Varje gesällskap förfogade även över något,
Stockholms hovslagargesällskaps låda. 1652. Nordiska
museet.
som kallades för svarta boken el. svarta
tavlan, och där kunde både mästare och g. få
figurera. — Gesällbrevet var icke inom alla yrken
tillräckligt, för att inträde i gesällskapet skulle
kunna erhållas. Man krävde inom vissa yrken,
t.ex. snickare- och typografyrkena, även att den
inträdessökande skulle underkasta sig en
invigningsceremoni (”behyvling” inom
snickareyrket, ”postulation” inom typografyrket), som
ofta utgjorde en parodi på en döpelseakt och f.ö.
utfördes på sådant sätt, att det krävdes stor
själv-övervinnelse för den, som skulle underkasta sig
densamma. I samband därmed invigdes den
nyvordne g. i yrkets Handwerks-Gebräuche och
Ge-wohnheiten (hantverksbruk och sedvänjor), vilka
varje rättskaffens g. och mästare hade att
noggrant iakttaga. Ävenledes delgavs den s.k. Grussen,
d.v.s. ett slags lösen, som g. skulle vara förtrogen
med, då han befann sig
på vandring för att
söka arbete.
Invigningsceremonien slutade med att den
invigde fick avlägga
yrkeseden och dricka ur
välkomman, en
stor bägare,
förfärdigad av tenn el. silver
och ofta behängd med
skyltar el. plåtar, som
under årens lopp
skänkts av invigda g.,
framför allt
mästarsöner. — I och med
skråväsendets
avskaffande upphörde
gesällskapen. Inom en
del yrken ombildades
de till sjuk- och
be-gravningskassor, och
som sådana ha
enstaka av dem ägt
bestånd ända till våra
dagar. — Litt.: S.
Am-brosiani, ”Från de
svenska
skråämbetenas dagar” (1920); S.
SU ii.
20 — Red. avsl. 22/a 49.
Stockholms
hovslagargesällskaps välkomma. Nordiska
museet.
— 609 —
— 6lO —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
