Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Getskötsel - Getsläktet - Getraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GETSLÄKTET
Nilget (t.v.) och bock av svensk lantras.
och mineralfoder. Fodermedlen skola vara torra.
Törsten stillas med rent och friskt dricksvatten.
Ransonernas storlek anpassas efter djurens ålder,
levande vikt och produktion (se Utfodring). —
Under betäckningssäsongen bör bocken varje dag
erhålla ett par kg hel havre. Utfodringen äger i
regel rum 2 ggr om dagen. Endast högdräktiga
och digivande getter samt killingar känna behov
av flera måltider. Om sommaren böra djuren
släppas ut på betesmarkerna för att erhålla frisk luft,
motion samt billig och närande föda. — Jfr
Get-avel. H.Fqt.
Getsläktet, Caprä, tillhör underfam. getdjur och
kännetecknas av kraftig, undersätsig kropp, kort
huvud och stora, i genomskärning mer el. mindre
ovala, upprättstående el. bågformigt böjda horn,
vilka äro störst hos hannen. Pälsen är lång,
sträv-hårig och hakan försedd med skägg. Den
trekantiga och på undersidan nakna svansen bäres
upprätt. Karakteristiskt för g. är även den fräna
lukten, som är särsk. framträdande under brunsttiden.
Vilda getter förekomma i Europas, Mellan- och
Västasiens och Nordafrikas bergsområden. De äro
sällskapliga, livliga och kloka djur, som med stor
vighet och säkerhet taga sig fram i de
otillgängliga bergstrakter, i vilka de leva. Även killingarna
klättra omedelbart efter födseln lika djärvt som de
gamla. G. indelas i stenbockar och egentliga
getter. Bland de varandra ytterst närstående
stenbockarna finnas 3 arter i Europa, främst a 1
p-stenbocken, C. ib’ex. Den har en mankhöjd av
1 m och väger 75—100 kg. De stora, bågformiga
hornen nå en längd av 1 m med en vikt av 10—
15 kg. Alpstenbocken förekom förr i hela
alpområdet men är nu nästan utrotad; endast en sista
rest lever, strängt skyddad, kvar i n.v. Piemont.
I Pyrenéerna, resp. Kaukasus förekomma C.
py-r enat’ca och C. cauca’sica, tur. Dessutom må nämnas
C. sibirica, i Sibirien, C. nubia’na, i Nubien och
Arabien, samt C. walie, i Etiopien. Av egentliga
getter finnas två vilda arter, besoargete n*,
C. hi’rcus, och den i Afghanistan och Himalaya
levande skruvgeten, C. Falcone’ri, som blir
1,15 m hög och har raka, korkskruvlikt vridna,
meterlånga horn. Ang. h a 1 v f å r
(övergångsformer mellan får- och getsläktena) se Fårsläktet.
Jfr Halvgetter. H.Bn.
Getraser. Den domesticerade geten är ett av
våra äldsta husdjur. Redan i förhistorisk tid
fun-nos tama getter i Asien, Afrika och Europa.
Subfossila djurlämningar visa, att tamgeten
förekom i Sverige under yngre stenåldern och
antagl. kommit hit från Mindre Asien och n.
Afrika via Grekland, Italien, Schweiz och
Tyskland. Tamgeten härstammar med stor
sannolikhet från 3 vilda arter, näml, besoargeten och
skruvgeten samt en utdöd vild stamform (C. pri’sca). Från
denna lära de flesta nu levande europeiska getraser
leda sitt ursprung. Under pålbyggnadstiden fanns
i Europa en från Asien kommen tamget, som
benämnts torvgeten (C. hircus palu’stris).
Denna härstammade trol. från besoargeten och
försvann småningom genom korsning med en
senare tamform, koppargeten (C. hircus
Kelle’ri), besläktad både med skruvgeten och
med C. prisca. Enl. en annan uppfattning skulle
de europeiska tamgetterna härstamma från 2
s.k. urraser, av vilka den ena (C. hircus var.
ensicornis) hade bakåt bågböjda, sabelformade
och alls ej vridna horn och den andra (C.
— 617 —
— 618 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
