Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giacomelli, Hector - Giacometti, Paolo - Giacomo - di Giacomo, Salvatore - Giacosa, Giuseppe - Giallo antico - Gialo, Djalo - Giambellino - Giannini, Guglielmo - Giannini - Dusolina - Gianni Schicchi - Giant’s Causeway - Giaour - Giarabùb, Djarabub - Giard, Alfred - de Giardini, Felice - Giardino, Gaëtano - Giaur (giaour) - Gibbon, Edward
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIBBON
nare (1822—1904), framträdde som skicklig
djurtecknare och illustratör och utförde bl.a.
dekorativa initialer och ramverk för Dorés bilderbibel.
G. utgav en biogr. med katalog över grafikern
Raffet (1862).
Giacometti [Jakåmett’i], P a o 1 o, italiensk
dramatiker (1816—82), skrev o. 100 effektfulla och
populära teaterstycken, bl.a. ”Torquato Tasso”,
”Bianco Visconti”, ”Corrado”, ”Maria Antoinetta”
och ”11 poeta e la ballerina”.
Giacomo [ja’kåmå], italiensk namnform för
Jakob.
di Giacomo [ja’kåmå], Salvatore, italiensk
skald (1860—1934). G. räknas som en av modern
italiensk litteraturs största konstnärer, men då
hans främsta verk, korta lyriska poem, skrivits på
neapolitansk dial., är han föga känd av icke
italienare. Lyriska inslag finnas i hans dramer och
noveller, som också ha motiv ur neapolitanskt liv,
samt i de lärdomshistoriska verk, vari G. skildrar
hemstaden Neapel: ”Napoli, figure e paesi” (1908),
”Storia del teatro San Carlino” (4 ed. 1924) etc.
”Poesie” (sista uppl. 1927), ”Prose” (med biogr.
av F. Gaeta, 1928), ”Teatro” (1920). — Litt.: Biogr.
av K. Vossler (1908) och L. Russo (1921). G.Bgh.
Giacosa [jakå’sa], G i u s e p p e, italiensk
dramatiker (1847—1906). Från sentimental idyll
övergick G. till historiskt drama, till realism (”Tristi
amori”, 1887; ”Stulen lycka”, uppf. i Stockholm
1892), till ibsenianism (”Diritti deH’anima”, 1894)
för att sluta med social satir (”Come le foglie”,
1900; ”Som blad för stormen”, uppf. i
Stockholm 1903; ”11 piü forte”, 1904). G. har även
skrivit noveller från sin piemontesiska hembygd
(”No-velle e paesi valdostani”, 1886) och (jämte L.
Illica) libretterna till Puccinis ”Bohème”, ”Tosca”
och ”Madame Butterfly”. G.Bgh.
Giallo anti’co [JalTå] (ital., till giallo, gul, och
antico, gammal), marmor* med citrongul till
rödgul färg.
Gialo, D j a 1 o, oas i Libyen, se Augila.
Giambelli’no [ja-], målare, se Bellini 3).
Gianni’ni [ja-], G u g 1 i e 1 m o, italiensk
publicist och politiker (f. 1891). G., som även varit
verksam som komediförf., grundade 1945
vecko-tidskr. ”Uomo qualunque”, som propagerade för
den opolitiska fackmannastaten och snabbt fick
stor spridning. Han bildade något senare en
politisk rörelse med samma namn. Denna vann
betydande framgång vid valen 1946 men splittrades
i slutet av 1947. I jan. 1948 övergick G. själv
till Nittis nyskapade liberaldemokratiska
valblock. S.Br.
Gianni’ni [ja-], D u s o 1 i n a,
amerikansk-italiensk sångerska (f. 1902), elev av fadern,
tenorsångaren Francesco G., och Marcella Sembrich,
debuterade vid 12 års ålder på faderns teater i
Philadelphia, 1927 i Hamburg, 1928 på Covent
Garden i London samt framträdde sedermera bl.a.
i Stockholm, Berlin, Genua, Wien, på Metropolitan
i New York samt vid festspelen i Salzburg 1935
och 1936. G:s utsökta sångkonst, stämmans
sällsynta skönhet och rikedom samt hennes
utomordentliga föredrag och dramatiska inlevelse i sina
roller gjorde henne till en av 1930-talets främsta
operaartister. P.L.
Gianni Schicchi [jann’i skikkT], enaktsopera av
G. Forzano, musik av G. Puccini (den sista operan
i en trilogi, utom G. bestående av ”Manteln” och
”Syster Angelica”), uppförd f.g. i New York 1918
(Stockholm 1920, Köpenhamn 1924). Huvudroller:
Gianni (baryton), Simone (bas), Rinuccio (tenor),
Lauretta (sopran).
Giant’s Causeway [JäVants kå’zQel] (eng., ”jättens
promenad”), se Antrim.
Giaour, se Giaur.
Giarabüb [ja-o’b], Djarabub, oas i Libyska
öknen, nära egyptiska gränsen och inom den
stora depressionen s. om Cirenaicaplatån, som här
sänker sig till 29 m u.h. G. har flygstation och
är knutpunkt på vägen Bardia—Siwa; stor moské
och muhammedansk läroanstalt. G. var 1855—
95 säte för senusiorden. Oasen besattes 1926 av
italienarna.
Giard [zia’r], Alfred, fransk zoolog (1846—
1908), 1873 prof, i Lille, 1887 vid École normale och
1888 vid Faculté des Sciences i Paris, har genom
sina skrifter över evertebrater och sin
lärarverk-samhet höjt intresset för biologiens studium i
Frankrike. Postumt utgåvos G:s ”CEuvres
diver-ses” (2 bd, 1911—13).
de Giardi’ni [ja-], F e 1 i c e, italiensk violinist
och tonsättare (1716—96), elev av Gomis. G., som
gjorde en glänsande karriär som violinvirtuos,
huvudsaki. i Italien och i London, skrev talrika
violinkompositioner, kammarmusik och operor.
Han var även ledare av operaföretag.
Giardi’no [Ja-], G a è t a n o, italiensk
militär (1864—1935), officer vid inf. 1882, generalmajor
1916, generallöjtnant 1917, armégeneral 1920 och
marskalk av Italien 1926. G. var vid krigsutbrottet
1915 stabschef vid 4:e armékåren, blev 1916 chef
för 48:e inf.-fördelningen på Görtzfronten och
1917 armékårchef. Juni—nov. 1917 var han
försvarsminister och blev i april 1918 chef för 4:e
armén, med vilken han försvarade Monte Grappa
och deltog i höstoffensiven. 1923 var han
generalkommissarie för förvaltningen i Fiume. E.Bz.
Giaur (giaour) [jaur] (turk, gevr, av pers.
gabr), i turkiskan beteckning för de i Persien
boende parserna (gebrerna); senare allmän beteckning
för icke-muhammedan, spec. kristen, använd i sht
i det vardagliga talspråket. Jfr Kafir.
Gibbon [gibb’an], Edward, engelsk
historieskrivare (1737—94), stammande från en
förmögen köpmanssläkt, erhöll en bristfällig
skolupp-fostran, vistades en kort tid i Oxford, där han läste
på egen hand och
övergick till katolicismen,
varpå han sändes till
en kalvinistisk
prästman i Lausanne, som
återomvände honom.
Snart stämd skeptisk
mot religion över
huvud under inflytelser
främst från Voltaire
och Bayle, vilkas
själsfrände han kom att
förbli, kände han
däremot sin håg för
studier och lärdom stän-
— 633 —
— 634 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
