Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gibbon, Edward - Gibbon, Perceval - Gibboner, långarmsapor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIBBON
Gibboner.
digt ökas; historia hade från barnaåren varit
hans älsklingsläsning, och 20-årig fattade han
beslutet att genomläsa ”samtliga latinska
klassiker, historiker, skalder, vältalare och filosofer, i
kronologisk ordning”, ett beslut, som han
genomförde. Efter att tidigt ha börjat söka bland
olika ämnen för ett historiskt verk, fick han
under ett besök i Rom 1764 den första idén till
en skildring av det romerska väldets nedgång
och fall, varpå han vigde långa år åt
hopsamlandet och bemästrandet av ett enormt
källmaterial samt med iver ägnade sig åt grekiska språket
och litteraturen, som han dittills försummat. Han
tjänstgjorde några år i milisen i sitt hemland, satt
i underhuset 1770—83 som anhängare till Lord
North men utan att någonsin ta till orda, och
erhöll en sinekur som commissioner of trade and
plantations. I Londons politiska och litterära
sällskapsliv var han en framträdande figur, känd för sin
lärdom, sina sirliga maner, sin fulhet och sin
markerade personliga fåfänga; hans vän C. J. Fox har
skildrat honom, sådan han tedde sig på tu man
hand — ”struttande fram och åter i rummet i värja
och sammet, ofta med en belåten blick på sitt
av Reynolds utförda porträtt, och vanl.
avslutande sina välrundade perioder med en genitiv”.
Under sina senare år levde han mestadels i
Lausanne, där han skrev sitt stora verk. ”The
decline and fall of the Roman empire” utkom
1776—88 (sv. övers, i 16 bd, 1820—34, ny förk.
övers, i 2 bd, 1947—48) och gav honom genast
rangen som sitt årh:s störste historiker; däri
skildras Roms öden från Antoninernas tid till
Konstantinopels fall. Med en sällsynt förening
av stil och lärdom har han härmed
åstadkommit ett verk av stort och förblivande värde
såväl från litterär som från historisk synpunkt; av
engelska historiker är det endast Macaulay, som
möjl. kan ställas i jämbredd med honom. Hans
verks begränsningar äro stora: hans
historiefilosofi är av enkel 1700-talsart; hans stora
fientlighet gentemot kristendomen gör framställningen
ensidig i många stycken och ger den stundom
en ton av billigt hån, och flera avsnitt äro nu
föråldrade. Gentemot detta stå tankeklarheten,
den lysande stilen och ett ojämförligt
herravälde över stoffet som positiva kvaliteter, vilka
alltjämt göra verket till det kanske lättast
läsliga bland alla historiska verk av motsvarande
omfång. Bland hans övriga skrifter märkas
främst hans ”Memoirs” (utg. postumt 1796, fullst.
i ”The autobiographies of E. G.” av J. Murray,
1897), avfattade i samma majestätiska ton som
historieverket. Standarduppl. av ”Decline and
fall” av J. B. Bury (7 bd, 1896—1900). — Litt.:
C. A. Sainte-Beuve, ”Causeries de lundi”, 8 (1854);
W. Bagehot i ”Estimates” (1858); J. C. Morison,
”G.” (1878). F.G.B.
Gibbon [gibb’an], Perceval, engelsk
journalist och författare (1879—1926), uppfostrades i
Tyskland och gjorde vidsträckta resor bl.a. som
krigskorrespondent. Bland G:s noveller märkas
”Vrow GrobelaaFs leading cases” (1905; sv.
övers. 1907, 1910), som ger en träffande bild av
boerlynnet, ”The adventures of Miss Gregory”
(1912) och ”The second-class passenger” (1922),
— 635 —
— 636 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
