Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gide, 2. André
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIDE
estetik, enl. vilken det undermedvetna driftlivet
självt är konstens källåder. ”Paludes” — liksom
bl.a. ”Le Prométhée mal enchainé” (1899) —
karakteriserar G. som en sotie, en genre, som han
gärna använder och som för honom innebär en
farsartad, ofta allegorisk berättelse, där någon
livsåskådningsfråga kritiskt nagelfares. ”Les
nour-ritures terrestres” (1897; sv. övers. 1947), en
lyriskt exalterad prosabok, blev det första av G:s
verk, som kom att få europeisk betydelse, även om
dess njutningsevangelium och dess kritik av
familje-institutionen kommo att starkare tilltala
världs-krigsgenerationens ungdom än sekelslutets. Under
de närmast följ, åren slipades G:s stil i en följd
polemiker främst mot nationalisterna, som
fylkades kring Barrès. Hans åskådning klarnade
och stabiliserades, hans individualetik tog form.
Den humant liberala anda, uttryckt bl.a. i
pacifism och internationalism, som under åren efter
Dreyfusprocessen präglade eliten av Frankrikes
intellektuella, gav form åt G:s lilla symboldrama
”Philoctète” (1899), där Odysseus representerar
den barrèska nationalismen och titelfiguren en
gidesk individualism. I sina två närmast följ,
dramer, ”Le roi Candaule” (1901) och ”Saül”
(1904), återknöt G. till de inre uppgörelser, som
varit hans motiv vid mitten av 1890-talet. De
två dramerna äro båda byggda på spänningen
mellan människans över- och underjag. Med
romanen ”L’immoraliste” (1902; sv. övers. 1921)
började i G:s produktion en följd av fläckfria
mästerverk. På realistisk grund — romanens
händelseunderlag är en resa, som G. själv
företagit runt Medelhavsbäckenet — utspelar sig ett
skeende, som närmast kan karakteriseras som
substantierad moraldialog. I ”Le retour de
l’en-fant prodigue” (1909) fortsattes moraldebatten,
samtidigt som psykologien djupnat, främst under
intryck av Dostojevskij. Två år senare slog G.
igenom inom vidare kretsar med romanen ”La
porte étroite” (1909; sv. övers. 1920). S.å. blev
han också red. för ”Nouvelle revue franqaise”,
länge Frankrikes främsta litterära tidskr. Fr.o.m.
nu framstod han som ledaren för den mest
betydande falangen inom ung fransk dikt. Vid samma
tid tillkom ”Les caves du Vatican” (1914; sv. övers.
1943), liksom ”L’immoraliste” en roman om
övermänniskan. Huvudpersonen, som drives av kall
cynism och hänsynslös maktvilja, har gjorts till
en typisk representant för det hårdnande klimatet
under åren närmast före 1914. i:a världskrigets
utbrott medförde för G. en nervös kris, som snart
ledde ut i en religiös. 1916 kan G:s omvändelse
till en konfessionslös kristendom anses fullbordad.
Kristendomen el. kanske rättare den kristna
människan som problem hade tidigare under 1900-talet
sysselsatt honom, bl.a. i ”La porte étroite”. Efter
omvändelsen följde den vekt sköna novellen ”La
symphonie pastorale” (1919; sv. övers. 1946) och
”Numquid et tu” (1927), den sista ett slags
halv-vetenskapligt försök av G. att härleda sin tro ur
Bibeln. — G. har alltid spelat en viktig roll genom
att skänka livsåskådningsparoller och stoff till
idédebatt. I hans främsta litterära verk, romanen ”Les
faux-monnayeurs” (1926; sv. övers. 1932), är det
också idéer, som föras fram på scenen, snarare än
gestalter; det viktiga sker i diskussioner, icke i
praktiskt handlande. Huvudtemat är, som så ofta
hos G., ett skärskådande av de borgerliga dygderna
och ett avslöjande av dem. I romanen finns också
liksom i ”Corydon” och självbiogr. ett
homosexuellt motiv antytt. Den oppositionsstorm, som
dessa verk väckte, förmådde G. att lämna Paris och
liksom flera gånger tidigare söka sig till Afrika.
Även denna resa medförde nytt, sprängladdat
er-farenhetsstoff. Det var imperialismens och de
ekonomiska exploatörernas maktmissbruk i
kolonierna, som denna gång kallade honom till opposition.
Då hans appell i ”Voyage au Congo” (1928) och
”Retour du Tchad” (1929) förklingade ohörd,
sökte han sig till kommunismen. Tron på
möjligheten att förverkliga en ideell, kristen
kommunism störtade först vid hans besök i Ryssland
1936. Sitt avfall från sovjetkommunismen
redovisade han i ”Retour de 1’U.R.S.S.” (1936; sv.
övers. 1948). — G:s sista produktionsperiod skulle
kunna betecknas som dagböckernas tid. Redan
debutarbetet var som redan nämnts en
dagboks-roman, och den intima journalen ingick ofta även
senare som led i hans böcker (t.ex. i ”Les
faux-monnayeurs”, vars tillkomst han f.ö. också skildråt
i dagboksform i ”Journal des faux-monnayeurs”,
1927). I G:s sista större, i begränsad bemärkelse
skönlitterära arbete, triptyken ”L’école des femmes”
(1929), ”Robert” (1930) och ”Geneviève” (1936;
alla tre i sv. övers. 1948), ha
karaktärsutveckling och karaktärsmotsättningar belysts av
fingerade dagboksanteckningar. Av betydligt större
intresse och även av större konstnärligt värde
är emellertid G:s egen ”Journal 1889—1939”
G939X till vilken fogats ”Pages de journal 1939
—1942” (1944), en hänsynslös självdissektion, lika
öppenhjärtig och ärlig som självbiogr. Formellt
fulländad är den lilla berättelsen ”Thésée”
(1946; sv. övers. 1948), där G. liksom i
dagboken ger ett slags slutrevision över sin tankes
strider. Det som i denna överblick för den
åldrade diktaren ter sig som livets ariadnetråd,
är plikten — en klassicistisk syn, framförd i
klassiskt fulländad stil. — G:s till synes nyckfulla
utveckling har sin grund just i det motsatsfyllda,
det paradoxala i diktarens själsliv. Endast ett par
av de drag, som berättigat lärjungarna att tala
om ”gideismen” som en enhetlig företeelse, skola
sammanfattningsvis nämnas. Den klassicism, som
gjort, att G:s sista verk med rätta jämförts med
den äldre Goethes diktning, återfinnes i växlande
grad i G:s hela produktion. Hans dikt rör sig
liksom Racines med en stor, renodlad problematik.
Bortseende från alla tillfälligheter studerar G.
människans förhållande till moralbuden, Gud,
plikten. Till Frankrikes litterära guldålder anknyter
G. också genom sin enkla och rena stil. Däremot
bryter han bjärt av mot klassisk tradition genom
att oförskräckt dra in aktuellt brännbart stoff i
sin förkunnelse. ”Mitt yrke är att oroa”, har han
gjort till sin paroll. Vid olika tillfällen har han
visat sig förmå ge överraskande uttryck åt det,
som innerst rör sig i samtiden. G:s kanske främsta
kännemärke är emellertid den intellektuella kritik,
varmed han alltid omfattar både sig själv och
sin dikts gestalter. I st.f. ett progressivt skeende
ge hans romaner en serie intellektuella
åsiktsbildningar, från vilka personerna analyseras och mot
— 645 —
— 646 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
