Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giftiga djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIFTIGA DJUR
djuren utmärkas av att vissa vävnader el. organ
ant. ständigt el. periodiskt innehålla gift. Hos dessa
djur saknas apparater för giftets överförande på
andra djur, och giftet utövar sin verkan, endast om
de giftiga djuren el. delar av dem förtäras. I detta
fall kan tydl. giftet endast indirekt vara ett
försvarsmedel, i det att de passivt giftiga djuren
undvikas av sådana djurformer, som lärt känna deras
giftighet.
Aktivt giftiga djur förekomma framför
allt bland nässeldjur, insekter, tusenfotingar,
spindeldjur, fiskar, groddjur och ormar.
Nässel-djurens giftapparat utgöres av de s.k.
nässel-cellerna, som i stort antal ligga i huden, framför
allt på fångstarmarna. Då ett mindre djur
kommer i beröring med fångstarmarna, brista
nässel-cellerna, deras med gift fuktade trådar slungas ut
och träffa offret, som förlamas och snart dör
(jfr Havsanemoner). — Bland insekterna
(se Insektgifter) är det företrädesvis
gadd-s t e k 1 a r n a, ss. bin, humlor och
geting-ar, och bland dem endast honorna, som äro
försedda med giftapparat. Denna består i
regel av en gadd, det omdanade
äggläggnings-röret, och två giftkörtlar, av vilka den ena
avsöndrar ett surt och
den andra ett alkaliskt
sekret (fig. l). Båda
körtlarna mynna i gadden,
som är belägen i
bakkroppens spets och kan dragas
in och stjälpas ut. Då
djuret sticker, blandas de
båda körtlarnas gift och
pumpas av en särskild
inrättning genom gadden
ut i såret. Giftapparaten
tjänstgör dels till försvar,
ss. hos bin och humlor,
dels till anfall, ss. hos vissa getingar och hos
rov-steklarna. Giftet verkar vanl. mycket snabbt;
stundom förlamas offret nästan ögonblickligen. Även
på högre djur utövar giftet ofta en stark verkan.
Så utgör t.ex. för en hund (av 4,5 kg kroppsvikt)
27 mg, för en mus (kroppsvikt 20 g) 0,5 mg och
för en sparv (kroppsvikt 30 g) 0,4 mg bigift en
dödande dos. — Spindeldjuren (se
Spindelgifter) äro allmänt försedda med giftapparater.
Särsk. skorpionerna ha sedan gammalt
varit kända och fruktade för sina giftiga styng. Den
smala bakkroppens sista led (”gadden”) är
klofor-migt böjd, och i dess skarpa spets mynna två
giftkörtlar. De egentliga spindlarna ha
skarpa, kloformigt böjda överkäkar, i vilkas spets en
giftkörtel mynnar. Samtliga arter äro giftiga för
de djur, av vilka de livnära sig, företrädesvis
insekter. Av korsspindelns giftiga styng dö flugor,
myggor och smärre fjärilar efter några minuter.
Emellertid finnas spindelarter, som äro farliga
även för de högre djuren och människan. Sedan
gammalt ha de stora fågelspindlarna
ansetts vara farliga giftdjur, och vid experimentella
undersökningar har det också visat sig, att vissa
arter äga ett starkt verkande gift, som framkallar
en förlamning av andningscentra och därmed
döden. Smärre fåglar och däggdjur duka mycket
snart under, och en kanin (1,260 g kroppsvikt)
Fig. 1. Schematisk bild
av giftapparaten hos
ett bi.
a den sura giftkörteln, b
dess reservoar, c den
alkaliska giftkörteln, d gadden.
dog inom 4 min efter ett enda stygn av en dylik
spindel. Huruvida fågelspindlarna även äro
farliga för människan, är dock ej med säkerhet visat.
Den spindelart, som på gr. av sin giftighet gör den
största skada, är den s.k. karakurt. Under det
att styng av den europeiska formen ej anses
livsfarliga för människan, tyckes detta vara fallet
med den rysk-asiatiska. En närstående
nordamerikansk art är den s.k. svarta änkan och en
australisk k a t i p o, vilka båda kunna förorsaka
dödsfall hos människan. Sedan gammalt har den
s.k. taranteln ansetts vara ett även för
människan farligt giftdjur, men något dödsfall av dess
bett är ej med säkerhet känt.
Bland fiskarna (se Fiskgifter) förekomma
en del aktivt giftiga former (g i f t f i s k a r).
Deras giftapparat utgöres av giftiga hudkörtlar,
vilkas sekret överföres på andra djur medelst skarpa
taggar på gällocket el. stjärten och genom styva,
spetsiga strålar i el. framför ryggfenan. Bland
de giftigaste arterna märkas i första hand de
hu-vudsakl. i tropiska hav levande s t i n g r o c ko
r-n a. På den långa, smala stjärten finnas en el.
flera, med tillbakariktade sågtänder beväpnade
taggar, och i huden intill ligga giftiga körtelceller.
Ett styng av dessa taggar framkallar hos
människan nästan olidliga smärtor, svåra lokala
förgift-ningssymtom och ofta en allmän förgiftning, som
kan sluta med döden. Bland benfiskarna är det
framför allt inom fam. drakhuvudfiskar
och fjärsingsläktet, som giftiga former förekomma.
Vad den förstn. fam. angår, tillhöra de flesta
giftiga arterna de varmare haven, och deras
giftapparat utgöres av de i ryggfenans främre del
befintliga spetsiga och styva benstrålarna, som äro
försedda med giftiga körtelceller. Den vid svenska
västkusten förekommande fjärsingen är icke
blott de nordiska utan de europeiska havens
giftigaste fisk. På gällocket finnes en
bakåt-riktad, skarp tagg, vid vilken en giftkörtel mynnar,
och ryggfenans främre styva strålar äro även
försedda med giftiga körtelceller. Styng av
fjärsing-ar äro icke blott ytterst smärtsamma utan kunna
även förorsaka en dödlig förgiftning. — Bland
aktivt giftiga djur spela ormarna (se Ormgifter)
utan jämförelse den viktigaste rollen. De för
människan giftiga formerna tillhöra så gott som
uteslutande två grupper, näml, giftsnokarna och
huggormarna. Samtliga dessa arter äro
försedda med särskilda giftkörtlar, belägna under och
bakom ögonen (fig.
2, a). Utförsgången,
som ofta är vidgad
till en giftblåsa,
mynnar vid basen av
gifttänderna (fig. 2,
b). Dessa äro
sylvassa, svagt krökta
bakåt och i regel
längre än de övriga tänderna. Hos giftsnokarna
finnas flera gifttänder, som sitta på vardera sidan
i främre delen av överkäken. På framsidan äro de
försedda med en längsgående ränna (fig. 3 A).
Huggormarna ha endast en, på vardera sidan i de
korta överkäkarna sittande gifttand (fig. 2, b~) och
bakom denna smärre reservtänder, av vilka den
främsta träder i funktion, om gifttanden skulle bry-
Fig. 2. Giftapparat hos
huggormen.
a giftkörtel, b gifttand.
— 659 —
— 660 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
