Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giotto di Bondone - Giovanelli, Ruggiero - Giovanna - Giovanni - di Giovanni, Piero - Giovanni Angelico da Fiesole, Fra - Giovanni Capistrano (Johannes av Capistrano) - Giovanni da Bologna - Giovanni da Udine - Giovanni di Fidanza - Giovanni di Pietro - Giovenazzo, Antonio - Giovine d’Italia - Giovinezza - Giovio, Paolo (Paulus Jovius) - Gipa (gippa) - Gippius, Zinaida - Gips
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIPS
das ur stormen), känd genom kopior. O. 1330—33
var G. sysselsatt i Neapel; hans verk där ha dock
gått under. 1334 utnämndes han till ledare för
staden Florens’ byggnadsväsen. S.å. påbörjades
domens klocktorn, till vilket G. enl. traditionen är
arkitekt och där han tillskrives en del
sockelreliefer. — G. är den egentlige skaparen av det måleri,
som frigjort sig ur den medeltida bysantinska
traditionen. Ehuru vissa förutsättningar finnas i
Giovanni Pisanos skulpturer och Cavallinis fresker,
kan först med G. en ny epok anses ha börjat. Det
i formler fångna äldre måleriet med dess
ytmäs-siga, linjebetonade uppfattning efterträdes hos G.
av kroppsligt gripbara figurer och ett med hjälp
av ljus och skuggor gestaltat rumsdjup. Det
tredimensionella seendet har därmed vunnit insteg i
måleriet. Vid detta första steg i realistisk
riktning stannar emellertid G., då den yttre illusionen
icke utgör hans främsta mål. Så står han ännu
medeltiden nära i fråga om färggivningen (särsk.
den traditionella blå bakgrunden). Genom sin
rytmiska linjekänsla och färgytornas fördelning
uppnår G. en ny harmoni i sina kompositioner. Hans
främsta strävan är dock att finna de rätta
uttrycken för de djupaste själsliga upplevelserna. Som
ingen före honom lyckas han åskådliggöra de
bibliska scenernas kraft och höghet. En kristlig
religiositet genomtränger hans gestalter, vilka visa
en innerlig människouppfattning, samtidigt som
de underordna sig helheten. Med enkla medel når
G. en förtätad dramatisk uttrycksfullhet, som före
honom är okänd inom den italienska konsten.
Flera lärjungar följa under 1300-talet i hans fotspår
och utbreda hans riktning över Italien. — Litt.:
B. de Sélincourt, ”G.” (1905); O. Sirén, ”G.” (1906) ;
Ch. Bayet, ”G.” (1907); J. B. Supino, ”G.” (1920);
R. van Marie, ”Recherches sur 1’iconographie de G.
et de Duccio” (1920); F. Rintelen, ”G. und die
G.-Apokryphen” (2 Aufl. 1923); H. Thode, ”G.” (3
Aufl. 1926); B. Kleinschmidt, ”Die Basilika San
Francesco in Assisi”, 2 (1926). K.E.S.
Giovanelli [jåvanälFi], R u g g i e r o, italiensk
tonsättare (o. 1550—1625), Palestrinas efterträdare
1594 som kapellmästare vid Peterskyrkan i Rom,
1599 påvlig kapellsångare. G. tillhör den romerska
skolan, som under 1600-talet förde vidare de stora
traditionerna från Palestrinas dagar; han har
komponerat motetter, mässor, madrigaler och
villa-neller.
Giovann’a [jå-], drottningar av Neapel, se
Johanna.
Giovann’i [jå-], italiensk namnform för Johannes,
di Giovanni [jå-], P i e r o, målare, se Lorenzo,
Don.
Giovanni Angelico [jå- anjälikå] da F i e s o 1 e,
F r a, målare, se Angelico.
Giovanni Capistra’no [jå-] (Johannes av
Capistrano), helgon, italiensk folkpredikant
(1386—1456). Jurist och ansedd borgare i Perugia
blev G. 1416 franciskanmunk, lärjunge till
Bernhard av Siena och dennes medarbetare i att
organisera franciskanordens strängare riktning som en
självständig kongregation. G. var även upprepade
gånger påvlig legat vid flera av Europas hov samt
verkade som väckelse- och korstågspredikant. 1724
helgonförklarad; festdag 28/s. En honom tillskriven
krönika, som även innehåller geografiska notiser
om Norden, torde vara en förfalskning. — Litt.:
C. Bildt, ”Den s.k. Capistrani krönika i Chigianska
bibi, i Rom” (i ”Ymer”, 1892); biogr. av J. Hofer
(1936). S.N.
Giovanni da Bologna [jå- ... bålånj’a],
bildhuggare, se da Bologna.
Giovanni da Udine [jå-.. .0’-], målare, se da
Udine.
Giovanni di Fidan’za [jå- ... -tsa], helgon,
sko-lastiker, se Bonaventura.
Giovanni di Pietro [jå-.. .piälrå], målare, se Lo
Spagna.
Giovenazzo [jåvenafså], Antonio, diplomat,
se Cellamare.
Giovine d’Italia [jå’-], hemligt sällskap, bildat
bland italienska flyktingar i Marseille av Mazzini*
1831. Deras mål var befriande av Italien från
såväl inhemsk som främmande tyranni samt
förening under republikanskt styre. Sällskapet utgav
en likabenämnd tidskr. och upprättade filialer i
Genua, Livorno och på andra platser. Efter 1848
miste det sin betydelse, på gr. av att dess
republikanska ideal besegrades av tanken på ett
nationellt kungadöme.
Giovinezza [jåvinet’sa] (ital., ungdom), namn och
omkväde på den italienska fascisthymnen (canto
dei fascisti), text av N. Olivieri, 1909, omarbetad av
S. Gotta, musik av G. Blanc.
Giovio [jå’viå], Paolo (lat. Paulus J
o-v i u s), italiensk historiker (1483—1552), till en
början läkare, slutl. 1528 biskop av Nocera. G:s
förnämsta arbete är ”Historiarum sui temporis
libri XLV” (2 bd, 1550—52), skildrande Italiens
historia 1494—1547 i en frisk, journalistisk stil;
hans värdeomdömen kunde emellertid köpas med
klingande mynt. Han utgav även ”Vitae virorum
illustrium” (7 bd, 1549—57).
Gipa (g i p p a), sjöv., vid undanvindssegling låta
ett snedsegel gå över från den ena sidan till den
andra. Se Kovändning.
Gi’ppius, Z i n a i d a, författarinna, se Hippius.
Gips (av grek, gypsos, krita), mineral och
bergart, med kemisk sammansättning vattenhaltigt
kalciumsulfat, CaSO4 • 2H,O (jfr Gipssten). G.
kristalliserar monoklint i tavlor el. prismer, ofta
som tvillingar (svalstjärttvillingar). G. har
fullkomlig klyvbarhet med genomgångar i tre
riktningar. Fullständigt utbildade kristaller
förekomma stundom i lerlager el. i tät g. (Montmartre
vid Paris) och som klädnad i drusrum i lager av
g. el. bergsalt. Kristalliserad g. förekommer ofta
i stora, väl klyvbara tavlor, marienglas,
ävensom i trådiga sidengipser el. korniga
aggregat; den renaste vita g., som användes till
skulptur, kallas vanl. alabaster*.
Kristalliserad g. är vanl.
färglös, genomskinlig el.
i ljusa färger. D e r b
g. är vanl. grön el. blå.
— G. har hårdheten 2
och spec. v. 2,2—2,4. G.
är relativt lätt löslig (vid
21° löses 1 d. g. i 420
d. vatten), och i
havsvattnet ingå i de lösta
salterna 3,5—4% g. G.
förekommer i jordlagren
— 701 —
— 702 —
Gips, t.v. enkel kristall,
t.h. tvilling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
