Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glaciär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLACIÄR
isfält (se bild 5 å pl. vid Arktis). Denna
glaciär-typ, g. av S p e t s b e r g s-t y p (av H. W :son
Ahlmann kallade höglandsglaciärer),
bildar en övergångsform mellan dal- och
pied-montglaciärer å ena sidan och
inlandsisar å den andra. Inlandsisarna
karakteriseras därav, att de som en väldig sköld täcka
stora landområden el. hela kontinenter (Grönland,
Antarktis) och till form och rörelse (åtm. vid
ytan) äro oberoende av terrängformerna. Isens
rörelse sker från ett centrum el. en i s d e 1 a r e
ut mot periferien. På Grönland slutar inlandsisen
merendels på land, där den upplöser sig i breda,
mäktiga dalglaciärer, som flerstädes nå ut i havet
och där sönderbrytas till isberg. I Antarktis når
däremot själva inlandsisen ut till havet. På
hög-fjällsslätter (särsk. i Norge) få g., g. av norsk
typ, platåglaciärer el. höglandsisar,
formen av nästan jämna el. något kalottformade,
jämförelsevis tunna men sammanhängande
iskakor, som höja sig över omgivningen och avflyta
liksom inlandsisarna åt alla håll genom korta
istungor el. dalglaciärer. I polartrakterna finnas på
smärre, mer el. mindre platåformiga öar dylika
iskalotter el. ö i s a r. I Antarktis förekommer en
typ av g., s h e 1 f i s (se bild 5 å pl. vid
Antarktis), som ej finnes annorstädes. Den
täcker det låga kustlandet och grundhavet
(shelfen) utanför men uppvisar f.ö. flera olika
former och bildningssätt. En annan typ av g.,
som huvudsaki. förekommer i sydpolartrakterna,
är isfot- el. snödrivsglaciärerna. De
ha bildats genom anhopning av snö vid foten av
berg. I Karakorum och angränsande bergskedjor
äro g. visserligen till sin allmänna form
dalglaciärer, men de sakna samlade närområden;
när-materialet störtar i laviner ned från de branta
bergssidorna. — Ur geofysisk synpunkt äro temp. i isen
och den därav beroende sammansättningen och
konsistensen av g. de viktigaste faktorerna.
Ahlmann skiljer därför mellan tempererade g.,
”bestående av kristallin is med en temp., som
motsvarar isens smältpunkt”, och polära g., ”som
i större el. mindre grad bestå av kristallin firn
och vilkas temp. intill 100 m djup el. mer är
under o°” (t.ex. g. på Antarktis, som till huvudsaklig
del bestå av hårt sammanfrusen firn, icke av is).
Vintersnön innehåller mycket luft och är därför
vit, sommarsnön smälter hårdare samman, blir
luftfattigare och därför blå; dessutom lägga sig
på sommarsnön tunna skikt av stoft och damm.
På så sätt uppkommer inom ackumulationsområdet
en skiktning, parallell med ytan. I de djupare
skikten omvandlas snön till firn el. firnis, som
består av en kompakt massa av ärtstora korn,
ogenomskinliga och ej genomsläppliga för vatten samt
med oregelbundet fördelade luftblåsor.
Glaciär-tungan däremot består av tätare, luftfattig, blå och
genomskinlig g 1 a c i ä r i s, som är sammansatt
av stora (ända till 12 cm i diam.), oregelbundet
polyedriska kristaller och har en granitisk
struktur. Varje kristall består av ett stort antal mycket
tunna och böjliga blad, som vid tryck glida över
varandra. I denna translationsförmåga ligger en
av orsakerna till isens rörelseförmåga.
Glaciär-isen uppvisar en ofta ganska tydlig strimmighet,
parallell- el. bandstruktur, som i
tvär
— 753 —
snitt ofta är konform med g:s bädd men i g:s
nedre ända har formen av främre delen av en sked.
Ang. uppkomsten av denna strukturform äro
meningarna delade. En del forskare (H. Crammer, H.
F. Reid, H. Hess m.fl.) anse bandstrukturen
uppkommen genom omvandling av firnskikten, medan
andra (A. Hamberg, H. Philipp) tolka den som
resultat av isens rörelsemekanism.
Orsaken till isens rörelse från
ackumulationsområdet till glaciärtungans nedre rand ligger
mindre i underlagets lutning än i det tryck, som de
ständigt anhopade snömassorna inom firnområdet
utöva, ty g. röra sig även på alldeles horisontell
mark, i de undre skikten, särsk. inom de stora
inlandsisarna, t.o.m. mot terrängens lutning. Ang.
de fysikaliska betingelserna för isens rörelse gå
meningarna isär. Tidigare ansåg man g:s rörelser
överensstämma med rörelserna i en plastisk massa.
Undersökningar på bl.a. Hintereisferner i
österrikiska Alperna ha emellertid visat, att glidande
rörelser ingå med mer än 2/s i den totala rörelsen.
Rörelsehastigheten i ytan avtar proportionellt med
djupet men är vid botten icke noll utan kan där
uppgå till 70% av den i ytan. Friktionen mot
underlaget och den inre friktionen äro tillsammans så
stora, att de förbruka nästan all den genom
tyngden uppkomna rörelseenergien; den strömmande
rörelsen blir därför ytterst liten. Man har också
räknat med möjligheten av en diskontinuerlig
rörelse längs s.k. Abscherungsflächen. Den ovan
omnämnda parallellstrukturen, som framträder som
en växling mellan vit, luftfylld is och blå, luftfri
is, anses i överensstämmelse därmed icke härröra
från snöns årsvarvighet utan bero på den
diskontinuerliga rörelsen.
G:s plasticitet är begränsad. När g. glida utför
branta stup, uppstå tvärsprickor, och när de breda
ut sig, spricka de i längdriktningen. Andra
sprickor orsakas av de spänningar, som uppkomma
därigenom, att g:s rörelsehastighet är olika på
olika punkter. Hastigheten är beroende av g:s
mäktighet, storleksförhållandet mellan
ackumulations-och avsmältningsområdet, lutningsförhållandena,
genomskärningsarean m.m. Den har (längs
mittlinjen) inom de större g. i Alperna uppmätts till 5
—10 cm pr dygn (18—36 m pr år) men är mycket
olika inom olika delar av g. (längs mittlinjen av
Hintereisferner har man i g:s övre del uppmätt en
hastighet av 50 m, i mell. delen av 30 m och i nedre
delen av 4 m pr år). Inom den grönländska
inlandsisens avlopp ha uppmätts hastigheter av ända till
15—20 m pr dygn. Dessa stora hastigheter bero på
ackumulationsområdets väldiga omfattning och det
enorma tryck, med vilket isen pressas fram genom
de relativt smala avloppen, samt på den relativt
höga temp., som är rådande vid inlandsisens
randområden. Själva inlandsisarna röra sig däremot
mycket långsamt. Rörelsehastigheten är i allm.
större om sommaren än om vintern; likaså tilltar
den, om avloppskanalen el. dalgången avsmalnar
och g. alltså tränges ihop.
G:s mäktighet är mycket varierande. De stora
alpglaciärernas mäktighet uppgår till ett par 100
m el. mera, inlandsisarnas till över 1,000 m. I
övre delen av Hintereisferners glaciärtunga har
isens mäktighet uppmätts till 184—293 m, inom
Aletschgletschers firnområde till 480—790 m. W.
— 754 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
