Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gladsax - Gladstone, 1. William Ewart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLADSTONE
socknen (jfr Glafsfjorden och Glava). Namnet
skrevs 1322 in Glathsyas, 1344 de glatsaxa
(avskrift). P.;Er;L.
Gladstone [gläd’stan]. 1) William E w a r t
G., engelsk statsman (29/i2 1809—19/ä 1898), född i
Liverpool, där fadern var en framstående affärsman
(en tid medl. av underhuset samt till sist upphöjd
till baronet). Efter studier i Eton och Oxford
invaldes G. 1832 i underhuset, där han med ett
uppehåll 1846—47 kom att sitta till 1895. I Peels
ministär 1834—35 erhöll den unge G. först en
underordnad post i skattkammaren, därefter platsen som
undersekr. i kolonialdep. Hans starka kyrkliga
och religiösa intressen fingo ett uppmärksammat
uttryck i arbetet ”The State in its relations with
the church” (1838), vari G. förfäktade en strängt
teokratisk åskådning, under anslutning till den s.k.
oxfordrörelsen, av vilken han mottagit starka
intryck. I Peels 2:a ministär intog G. 1841 posten
som v. president, sedan som president i
handels-dep. och spelade på dessa poster en betydande roll
vid det protektionistiska systemets begynnande
ra-sering. En kyrklig fråga, rörande ett anslag till
ett romerskt-katolskt college på Irland, ledde 1845
till G:s avgång ur ministären; samtiden hade svårt
att förstå G:s skäl härför, och forskningen har
ställt sig kritisk mot den invecklade subtilitet, som
G:s moralism utvecklade i försvaret därför. Då
Peels ministär hotades av en svår kris genom
Peels övergång till frihandelsprinciper även i fråga
om spannmål, återinträdde G. i ministären, denna
gång som kolonialminister (dec. 1845), och
kvarstod sedan på denna post till ministärens fall i
juni 1846, utan att göra några bemärkta insatser.
De följ, åren följde G. i stort sett Peels
frihan-delsvänliga, reformkonservativa signaler. Starka
impulser i liberal riktning mottog G. under ett
uppehåll i Neapel vintern 1850—51, där han fick
se den italienska reaktionen i dess värsta form. En
uppmärksammad och betydelsefull roll spelade G.
i kritiken av Disraelis budget dec. 1852. Då
ministären Derby-Disraeli föll på denna fråga,
bildade Lord Aberdeen den nya ministären (av peeliter
och liberaler) med G. som finansminister. G:s
första budget, framlagd i ett stort tal i april 1853,
väckte oerhört uppseende såväl genom den
vältalighet som genom de finanspolitiska reformförslag,
som G. utvecklade. Inkomstskatten utsträcktes till
lägre inkomsttagare, samtidigt som den sänktes;
dess fullständiga avskaffande ställdes i utsikt till
1860. Andra avgifter och skatter sänktes likaledes,
medan skatten på spritdrycker höjdes och en
arvsskatt på fast egendom infördes. Dessa planer
kullkastades delvis av den följande utvecklingen, icke
minst genom Englands deltagande i Krimkriget.
Koalitionsregeringens svaga ledning av
utrikespolitiken och krigföringen framkallade en skarp
kritik, som i början av 1855 fällde ministären. Då hade
G. emellertid redan lyckats genomdriva bl.a. en
viktig univ.-reform och en reform av rekryteringen
inom den civila förvaltningen. I Palmerstons ministär
blev G. finansminister men avgick redan efter ett par
veckor och skulle sedan med mycken kritik följa
ministärens finanspolitik. Även till det
konservativa partiet var emellertid G:s ställning oklar och
kylig. Han vägrade att ingå i Derbys ministär 1858
men stödde ministären i den votering, som ledde
till dess fall, och gick därefter in som
finansminister i Palmerstons nya regering. G:s budget 1860
uppmärksammades framför allt därför, att den
inneslöt en ny handelstraktat med Frankrike,
tillkommen under Cobdens medverkan och byggd på
frihandelsprincipen. Samarbetet med Palmerston
var präglat av ständiga slitningar; utanför sitt eget
dep. lyckades G. ej göra några mera betydande
insatser. Under Palmerstons konservativa regim
utvecklades G. alltmera i radikal riktning. — Efter
Palmerstons död blev Russell ministärens ledare;
G. blev emellertid regeringspartiets ledare i
underhuset och var helt visst ministärens främsta kraft
och största tillgång. Tillsammans förmådde de
regeringen att framlägga för underhuset ett
reformförslag i rösträttsfrågan. Förslaget kom, och
ministären föll (1866) samt efterträddes av en
konservativ minoritetsregering, först under Derby,
därefter under Disraeli. G. bekämpade den sistn:s
rösträttsförslag, men Disraeli förstod att med
utomordentlig skicklighet föra detsamma till seger.
G. åter sökte samla det liberala partiet, splittrat i
rösträttsfrågan, till en enig aktion för avskaffande
av den protestantiska statskyrkan på det
övervägande katolska Irland. Han lyckades häri. Vid
nyvalen till underhuset i dec. 1868 vann också det
liberala partiet, som nu betraktade G. som sin
ledare, sedan Russell i dec. 1867 avsagt sig
ledarskapet, en avgörande seger. När Disraelis
ministär omedelbart efter valen avgick, fick G.
drottningens uppdrag att bilda en ny regering. —
Under sessionen 1869 upplöstes på ministärens
förslag statskyrkan på Irland, och följ, år antogs en
lag, som avsåg att förbättra de irländska
arrenda-torernas ställning. 1873 sökte G. även reformera
det irländska univ.-väsendet men misslyckades
redan i underhuset. Bland övriga reformer märktes
en betydelsefull skolreform, vars bestämmelser om
— 766 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
