Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Głowacki, Aleksander (Bolesław Prus) - Glover, Terrot - Gloversville - Golver-torn - Gloxinia - Glozel - Glubokovskij, Nikolaj Nikanorovitj - Glucinium - von Gluck, Christoph Williband
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLOVER
befolknings kamp mot förtyskningssträvandena i
Posen, ”Dockan” (1890), ”Emanciperade kvinnor”
(1894) m.fl. Ett älskligt verk från hans sista
ska-parperiod är berättelsen ”Barnen” (1910). G.
utgav även teoretiska inlägg om samhällsproblem
och livsåskådning. Agr.
Glover [gluvv’9], T e r r o t Reaveley, engelsk
filolog och religionshistoriker (1869—1943), 1901
lecturer i antikens historia i Cambridge, 1917—21
i naturlig och jämförande religion i Oxford,
utgav ett flertal betydande skrifter, som framför
allt behandla de historiska förutsättningarna för
kristendomens uppkomst och dess verkningar på
den antika kulturen: ”Life and letters in the
fourth century” (1901), ”Studies in Virgil” (1904,
2 ed. 1912), ”The conflict of religions in the
early Roman empire” (1909), ”The Jesus of
history” (1917; sv. övers. 1922), ”From Pericles
to Philip” (1917), ”Jesus in the experience of
man” (1921; sv. övers. 1925), ”Progress in
religion” (1922), ”Herodotus” (1924), ”Paul of
Tar-sus” (1925; sv. övers. 1928), ”Democracy in the
ancient world” (1927), ”The influence of Christ
in the ancient world” (1929), ”The world of the
New Testament” (1931), ”Polybius” (i ”Cambridge
ancient history”, 8, 1930), ”The literature of the
Augustan age” (därst., 10, 1934), ”Greek byways”
(1932), ”Horace” (s.å.) och ”The ancient world.
A beginning” (1935)- G. var från 1924 ordf, i
brittiska baptistunionen. E.An.
Gloversville [glBvv’ezvil], stad i staten New
York, USA, n.ö. om Schenectady; 23,329 inv. (1940).
G. (”handskmakarnas stad”) är ett av världens mest
betydande centra för handsktillverkning; mer än 2/s
av USA:s hela handskfabrikation är förlagd till G.
Glover-torn [glEvv’a-], se Svavelsyra.
Gloxfnia, växtsläkte av fam. Gesneriaceae med 6
arter i tropiska Amerika. — Den som
prydnadsväxt under namnet G. hyb’rida allmänt odlade arten
tillhör släktet Sinnin’gia*.
Glozel [glåzäll’], ort i kommunen
Ferrières-sur-Sichon, dep. Allier, Frankrike, världsbekant för
en serie enastående fynd, som framkommo 1924,
bl.a. ett antal lertavlor med skrivtecken av
tidigare okänd art. Tack vare beledsagande, daterbara
föremål ansågos fynden stamma från en tidig del
av yngre stenålder, men efter ingående,
sensationella undersökningar kunde konstateras, att det
rörde sig om en grov förfalskning.
Glubokovskij [globt?kå’fskaj], Ni kola j N i
kanor o vit j, rysk teolog (1863—1937), prof, i
ex-egetik i Petersburg, genom ryska revolutionen
landsflyktig, 1923 prof, i Sofia. G. höll 1918
Olaus-Petri-föreläsningar i Uppsala (i ser. ”Kyrkans
enhet”, II, 1921) och var en av bulgariska
kyrkans delegater vid ekumeniska mötet i Stockholm
1925.
Gluci’nium, kem., dets. som beryllium.
von Gluck [glokk], Chris toph W i 11 i b a 1 d,
österrikisk tonsättare och operareformator (2/?
1714—15/n 1787). G:s fader var skogvaktare bl.a.
hos furst Lobkowitz i Leipa (n. Böhmen), där G.
växte upp; påståendet att han varit elev i en
jesuitskola har nyare forskning vederlagt. 1731 kom
han till Prag, där bl.a. den skicklige
kontrapunk-tisten B. Czernohorsky tog sig an hans musikaliska
uppfostran. 1735 besökte han Wien, vars rika mu-
sikliv gjorde ett djupt intryck på honom; han kom
i förbindelse med furst v. Melzi, som tog honom
med till Milano, där Sammartini en kort tid var
hans lärare och där 1741 G:s första opera
(”Arta-serse”; text av Metastasio) uppfördes. Denna
förskaffade honom ett sådant anseende, att han fick
beställningar på en rad nya operor till olika
italienska städer. 1745 reste G. till London
(Hay-market Theatre), där
hans operor
emellertid icke gjorde lycka;
året därpå lät han
också engagera sig vid
det mingottiska
operasällskapet och reste
med detta i 3 år som
kapellmästare
(Dresden, Prag, Hamburg,
Köpenhamn). 1750
gifte han sig rikt
(Marianne Perg, dotter till
en bankir), så att han
icke behövde för
längre tid binda sig vid
nå
got ämbete; sista delen av sitt liv levde han
uteslutande upptagen av att komponera. — Under
den första perioden av G:s
kompositionsverksam-het spelade hans musik en betydande roll i
sångspelets, balettens men särsk. den italienska opera
buffa’s och opera seria’s historia; det finnes många
kompositioner av denna art, närmast i Galuppis,
Guglielmis och Jomellis stil. Långsamt mognade
hos G. tanken att ställa sig i opposition till den
dramatiska uttrycksform, i vilken han var
uppfostrad; hans bekantskap med Händeis storslagna
uttryckssätt (på londonresan) och med Rameaus
operor gav honom säkert impulser i denna riktning.
Men först 1762 framlades det första av de arbeten,
som skulle få reformerande betydelse i operans
historia: ”Orfeo ed Euridice” (Wien, 5/io 1762). I
denna och flera av de närmast följ, operorna tog
G. avstånd från Metastasios intrigopera och vände
sig till en ny, mera förenklad operatyp, vars
text-förf. var R. da Calzabigi, senare Le Blanc du
Roullet. Såväl i denna opera som i ”Alceste” och
”Paride ed Elena”, som följde kort efter (1767—70),
är libretton anlagd på att skildra människosjälens
stora och enkla känsloupplevelser i få men brett
upplagda scener, fyllda med passionerad, helt
igenom psykologiskt motiverad handling. Intrigerna,
de poetiserande jämförelserna och de skruvade
sentenserna äro bannlysta. Musiken härtill, för vilken
G. själv redogör i företalet till partituren till de två
sistn. operorna, söker på enklast möjliga sätt i
toner omsätta denna storhet i det poetiska uttrycket.
Texten framsjunges i brett burna, lugnt
deklamerande, ofta av sötma fyllda melodier, stödda av
den enklaste harmoniska apparat; det
musikantmässiga, varpå den tidigare italienska operan lagt
vikt ända till överdrift, är försvunnet; de enskilda
karaktärerna äro tecknade i få, skarpt dragna
linjer; körens roll är betydligt utvidgad, liksom också
recitativet har stort utrymme. — G:s geniala
reformering av operan saknade icke anknytning till
föregångare, dels i de florentinska adelsmännens
första operaförsök o. 1600, dels i vissa traditioner
i fransk opera (Lully); det var därför icke utan
— 843 —
— 844 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
