Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gnu, gnuantiloper - Gnuggsten, gnuggskiffer - Gnupa - Go - Goa - Goaarrak - Goajira, La - Goajiro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GNUGGSTEN
långa hår. Både ko och tjur bära kraftigt utbildade,
plattade horn av en egendomlig form. Vid basen
äro de böjda nedåt och utåt samt därefter i sin
yttre del uppåt. Inom släktet, som är inskränkt
till Afrika, särskiljas en mängd underarter, vilka
dock kunna grupperas kring 2 huvudarter. Den
äkta el. v i t s v a n s a d e g., av boerna kallad
v i 1 d b e s t, C. Gnu, har en kroppslängd av 2,8
m, däri svansen (80—90 cm) inberäknad, och en
mankhöjd av 1,35 cm. Färgen är övervägande
gråbrun till svartbrun med svansen till största del vit.
Utbredd i Sydafrika, s. om Limpopo. Den andra
huvudarten är strimmig g., blå vildbest,
C. tauri’nus (se bild 2 å pl. vid Antiloper), något
större än föreg. art, av gråblå till askgrå
kropps-färg med mörka tvärstrimmor. Denna förekommer
i Östafrika. — G. uppträda i stora hjordar på
stäpperna och beta gärna tills, med andra antiloper
och med zebror. H.W.
Gnuggsten, gnuggskiffer, geol., se
My-lonit.
Gnupa (Chnob enl. Adam av Bremen, Chnuba enl.
Widukind; f.ö. sannolikt eg. ett binamn, av okänt
ursprung), dansk konung (o. 934), av svensk
härstamning, var son till en viss Olof, vilken kom
från Sverige, erövrade den handelspolitiskt mest
betydelsefulla delen av Danmark kring Hedeby
och där grundade ett rike. G. efterträdde sin far.
Han besegrades 934 av den tyske konungen Henrik
I och blev tributpliktig under honom samt mottog
kanske dopet. Det land, som G. härskat över,
möter oss senare under 900-talet som en del av
Tyskland, vilket sannolikt sammanhänger med
kriget mellan Henrik I och G. — Litt.: C. Weibull,
”Sverige och dess nordiska grannmakter” (1921);
L. Jacobsen, ”Svenskevældets Fald” (1929); S.
Bolin i ”Vetenskaps-societetens årsbok”, 1932. B.
Go, japanskt brädspel, ytterligt populärt, spelas
med 180 vita och 181 svarta ”stenar” på en ruta
med 19 linjer i vardera riktningen. Stenarna
placeras på linjernas korsningspunkter, och spelet går
ut på att instänga och ”taga” motståndarens
stenar. Spelet inlånades på 700-talet från Kina.
Goa [gå’e], portugisisk besittning ung. mitt på
Främre Indiens västkust; 3,377 km2, c:a 550,000
inv., därav mer än hälften kristna. Innanför den
delvis sumpiga kustslätten fylles G. av V. Ghats’
sluttningar med talrika vattendrag.
Huvudprodukter äro ris, kokos- och arekanötter,
manganmalm och ur havsvattnet utvunnet koksalt. Vid
floden Mandavis estuarium ligger huvudstaden
Pangim el. Villa Nova de Goa (20,204 inv.
1940), tillika förvaltningscentrum för hela
Portugisiska Indien. Staden är katolskt
ärkebiskopssäte; över hamnen går en betydande
transitohan-del. Den gamla huvudstaden, Goa Velha, fordom
en rik handelsmetropol, är nu en oansenlig ort
med ruiner, förfallna kloster och kyrkor.
G:s historia omfattar tre epoker, det äldsta
G., det i den indiska sagan bekanta Govapura,
känt sedan åtm. o. 200 e.Kr., det gamla G.
(port. Goa velha), som, grundat 1440, tillhörde
Bijapur, då det 1510 erövrades åt Portugal av
Affonso d’Albuquerque och senare blev centrum
för de portugisiska besittningarna i Främre
Indien, samt Nya G. (port. Goa nova), eg.
Pangim, vartill centralmakten 1759 överflyttades och
som sedan dess varit det portugisiska Indiens
medelpunkt. — En ej obetydlig roll har G. spelat
i Orientens kyrkliga historia. Från G. utgick 1542
F. Xaviers epokgörande verksamhet. Det 1534
bildade stiftet G. blev 1557 ärkestift och erhöll
1606 primatet över hela katolska Orienten. P.;C.F.
Goaarrak [gå’n-], se Arrak och Api.
Goajira [gåazi’ra], L a G., Sydamerikas
nordligaste halvö, mellan Karibiska havet och
Maracai-boviken, till största delen utgörande ett
kommissariat i Colombia; 12,250 km2, 53,409 inv. (1938).
Huvudort är Uribia (340 inv.). Jfr Colombia och
Goajiro.
Goajiro [gåa/i’rå], indianstam på Goajirahalvön,
tillhörande den arovakiska språkgruppen. G.
torde räkna 20,000—30,000 individer. Det är ett i
flera avseenden märkligt folk, de ägna sig endast
i ringa grad åt jordbruk (eljest arovakfolkens
huvudnäring), vartill ej heller den torra, delvis
öken-artade el. med glesa kaktusskogar täckta halvön
inbjuder. G. leva huvudsaki. på boskapsskötsel
och hästavel och äro förträffliga ryttare. Det
sparsamma betet tvingar dem till ett halvnomadiskt
levnadssätt. G. torde vara den enda oberoende
indianstam i Sydamerika, som livnär sig på detta
sätt. Kreatur och hästar äro införda till Nya
världen av de vita, vilka redan på 1530-talet
grundade kolonier nära halvön. Rikedomen på boskap
är ganska stor. Åtskilliga indianer äga tusentals
kreatur var. Hudar och levande djur utföras till
de närbelägna, av kreoler bebodda delarna av
Colombia och Venezuela. Därjämte bedriva g. fiske
vid kusterna och även pärlfiske. G:s sociala
förhållanden äro av stort intresse. De äro delade i
matriarkala, exogama klaner, vilka ofta föra av
blodshämnd dikterade fejder sinsemellan.
Klassskillnaden är skarp. De förnäma och rika hålla
sig med slavar, vilka äro rättslösa men behandlas
väl. Gäldslaveri förekommer. Frågan huruvida
slavarna, som eljest är vanligt bland arovakfolk,
urspr. tillhört en underkuvad stam, är nu svår att
avgöra. Hos g. köpes bruden, och priset beror
av familjens stånd. Medl. av en klan, vilka anses
för nära blodsförvanter, hålla alltid samman.
Notoriska brottslingar kunna dock utstötas ur klanen.
Dessa fredlösa, s.k. cocinas, ha sammanslutit sig
och bebo bergstrakter i s.v., varifrån de överfalla
och plundra vägfarande, indianer såväl som vita.
— Om g. äro krigiska, äro de också gästfria, och
denna gästfrihet visar sig särsk. vid begravningar,
då mängder av gäster inbjudas och ej sällan så
gott som alla den avlidnes kreatur slaktas och
uppätas. Hos g. äger alltjämt efterbegravning
rum. Dansfester anordnas, när torka el.
sjukdomsfall inträffat, som ett medel att påverka andarna.
Medicinmännen söka framkalla regn, återskaffa
bortsprungna kreatur etc. — G:s bostäder äro
enkla: en träställning täckt med kluven
pelar-kaktus. Klädedräkten är för männen en
skambinda, för kvinnorna höftkläde och skjorta. Vid
högtidliga tillfällen bära männen vackert vävda
bomullsmantlar. Eldvapen ha insmugglats från de
närbelägna holländska öarna, men båge och pilar
användas allmänt. Märkligt är g:s pilgift,
bestående av en med tetanussporer bemängd massa,
som hos den sårade inom några dygn orsakar
döden i stelkramp. Gfenom de allt livligare förbin-
— 871 —
— 872 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
