Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gog och Magog - Gogol, Nikolaj Vasiljevitj - gogra, Ghagra - Goguel, Maurice
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOGUEL
som ständigt söka fila sönder järnmuren, vilken
dock blir hel igen till nästa dag.— Olof Rudbeck
uppfattar Gog och Magog som goternas och
därmed svenskarnas förfäder. v.Sw.
Gogol [gå’gali], N i k o 1 a j V a s i 1 j e v i t j,
rysk författare (1809—52). G. var son till en
lill-rysk godsägare av kosackextraktion med livligt
intresse för ukrainska folkminnen och fick sin första
utbildning vid’
gymnasiet i Nezjin. 1828
kom han till
Petersburg, försökte sig som
skådespelare och förf,
men misslyckades. G.
tänkte nu utvandra till
Amerika men kom
blott till Hamburg och
återvände snart till
Petersburg. Här sökte
han nu sin utkomst
som lägre tjänsteman
och skrev på lediga
stunder smärre
berättelser. 1831—32 utkom
i 2 bd novellsaml. ”Aftnar på en lantgård vid
Di-kanjka”. 1835 offentliggjorde G. saml. ”Mirgorod”,
bland vars berättelser märkas den färgrika och
livfulla, men psykologiskt och historiskt föga
nogräknade kosackskildringen ”Taras Bulba” (sv.
övers. 1924 och senare) och den groteskt komiska
trätokrönikan ”Hur Ivan Ivanovitj tvistade med
Ivan Nikiforovitj”. G. fick goda förbindelser med
huvudstadens litterära kretsar; bl.a. uppmuntrades
han av Pusjkin och Zjukovskij, om också dessa
icke till fullo fattade hans episka begåvning. Hans
berättelser från den ukrainska hembygden
inneburo något fullkomligt nytt. Deras ofta sprittande
munterhet vann en stor publik utanför den rent
litterära. Efter att från 1834 utan framgång ha
verkat som adjungerad prof, i historia vid Petersburgs
univ. begav sig G. till Moskva, där han hjärtligt
mottogs av Belinskijs krets men starkast blev fäst
vid slavofilerna, särsk. familjen Aksakov. Vid
denna tid författade G. sin ryktbara novell ”Kappan”,
vilken dock först åtskilligt senare blev tryckt.
Det är en gripande berättelse om en lägre
peters-burgstjänstemans glädjefattiga liv, det hela
klarsynt realistiskt uppfattat och dock sällsamt
förbundet med en övernaturlig fantastik i stil med
E. T. A. Hoffmanns. Denna miniatyrberättelse har
varit förebildande för hela den följ, ryska
1800-tals-novellistiken. 1836 fick G. tack vare Nikolaj I:s
personliga ynnest ett starkt satiriskt teaterstycke,
”Revisorn” (sv. övers. 1878), offentligen uppfört.
Här blottades provinsförvaltningens förfall på det
hänsynslösaste men med den mest sprudlande och
glada humor. Pjäsen väckte ett skri av förbittring
från tjänstemannakåren, men dess briljant
tecknade typer applåderades av alla framstegsvänliga,
understödda av den stora publiken. — Efter denna
sceniska triumf begav sig G. utomlands och
vistades företrädesvis i Rom. Pusjkins död (1837)
gjorde ett djupt intryck på G., som nu såg sig stå som
den främste inom den ryska vitterheten. Under sin
utomlandsvistelse hade han huvudsaki. arbetat på
ett stort satiriskt epos ”Döda själar”, till vilket
han fått uppslaget genom en av Pusjkin vid ett
tillfälle berättad anekdot. Verkets i:a del,
fullbordad 1841, trycktes 1842 med titeln ”Tjitjikovs
äventyr el. döda själar” (sv. övers., 2 bd, 1910—14,
och senare). Detta nya arbete mottogs med den
största entusiasm; man väntade nu av G.
slutförandet av ett stort nationalepos. Med i:a delen av
”Döda själar” hade G. emellertid nått höjpunkten i
sitt skapande. I denna bok gives ett mäktigt
panorama över den ryska landsbygdens liv genom
skildringen av den fintlige Tjitjikovs färder för att
uppköpa s.k. ”döda själar”. Härmed åsyftades
livegna, som faktiskt avlidit, men vilkas namn ännu
under en viss tidsperiod kvarstodo i
myndigheternas skattelängder. (Adelsmännens förmögenhet
beräknades efter antalet livegna, och äventyrarens
plan var att med billigt åtkomna fiktiva
ägohandlingar som säkerhet tillnarra sig ett större lån.)
Berättelsen uppbäres av starkt etiskt patos och ger
scener av stor åskådlighet. Särsk.
naturskildringarna utmärka sig genom sin egenartade skönhet.
I två följ, delar hade G. tänkt sig en mäktig forts,
av verket. Han hade att skildra även ”vaknande
själar” och ”levande själar”. Tyvärr var han ur
stånd att utföra planen, överkänslig i sin
självkritik brände han det mesta av sin påbörjade
fortsättning. Religionsgrubbel och en asketisk
livsföring nedbröto hans sista krafter. Omtöcknad till
förståndet dog han i febr. 1852, ensam och
förtvivlad i sitt stora fädernesland, dit han återvänt efter
att bl.a. ha företagit en pilgrimsfärd till det heliga
landet (1848). Ehuru G:s skapande som helhet sett
måste betraktas som en mäktig torso, är han en av
världslitteraturens verkligt stora. Hans inflytande
sträcker sig vida i tid och rum. — Bästa uppl. av
saml. skrifter utg. av Tichonravov (5 bd, 1889) och
Schönrock (2 bd, 1896—97). En senare uppl. av
Korobka (1912 ff.) är oavslutad. På sv. föreligga
bl.a. ”Berättelser” (2 bd, 1888—89),
”Petersburgs-noveller” (1946) och ”Kejsarinnans tofflor” (1948).
— Litt.: Monogr. (på ry.) av V. Schönrock (4
bd, 1892—98), V. Vinogradov (1926), (på fra.)
av R. Tyrnéva (1901), (i ty. övers, från ry.)
D. Mereschkowskij (1914), (på eng.) J. Lavrin
(1926). G. som dramatiker behandlas av M. Theiss
(på ty., 1922), hans stil ha (på ry.) I.
Mandelstam (1902) och V. Vinogradov (1926)
analyserat. Agr.
Go’gra, G h a g r a, vänsterbiflod till Ganges i
Indien, upprinner på n. sidan av Himalaya, som
den inom Nepal genombryter under namn av
Kauriala, och mynnar i Ganges nästan mittemot
Son; c:a 1,000 km lång. G. är segelbar för ångare
ung. från Fyzabad. Största tillflöden äro Rapti
från v. och Chauka från h.
Goguel [gågäll’], M a u r i c e, fransk teolog (f.
1880), prof, i NT:s exegetik vid den protestantiska
teologiska fakulteten i Paris 1906, prof, i
exegetik vid École des hautes études 1927. G. har bl.a.
utg. ”Introduction au Nouveau Testament” (4
bd, 1922—26), ”Jesus de Nazareth. Mythe ou
historie?” (1925), ”Jésus et les origines du
chris-tianisme” (3 bd, 1932—47), ”La foi ä la
résurrec-tion de Jésus dans le christianisme primitif” (1933),
förordet till den franska övers, av A. Nygrens
arbete ”Den kristna kärlekstanken” (”Érös et agapè”,
1944) samt jämte H. Monnier ”Le Nouveau
Testament. Traduction nouvelle ...” (1929). [S.N.lK.Gw.
— 909 —
— 910 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
