Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - de Goncourt (Hout), Edmond och Jules - Goncourtakademien - Gond, gonder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOND
Edmond och Jules de Goncourt omkr. 1852.
1923), ”Manette Salomon” (2 bd, 1867), ”Madame
Gervaisais” (1869), alla behandlande skilda så att
säga kliniska fall av modernt psykiskt liv och
dessas utvecklingshistoria mot bakgrund av
kulturförhållandena under andra kejsardömet. Efter
Jules’ död 1870 utgav Edmond ur den gemensamma
kvarlåtenskapen en studie över tecknaren Gavarni
(1873) och återupptog 1877 den skönlitterära
tråden med ”La fille Elisa” (efter äldre, gemensamt
utkast) samt fortsatte på egen hand, och under viss
påverkan av den nu i sitt flor stående
naturalismen, med ”Les frères Zemganno” (1879), där han
ironiskt men träffande tecknar sitt och broderns
samarbete under symbolen av två cirkusclowner,
vidare ”La Faustin” (1882) och ”Chérie” (1884),
varefter han — frånsett en del aktrismonogr. ur
franska 1700-talet och studier i Japans äldre
målarkonst — som slutsten på det hela utgav
brödernas under de 20 gemensamma arbetsåren 1851—
70 minutiöst förda dagbok, ”Le journal des G.”
(9 bd, 1887—96; sv. övers, i urval, 2 bd, 1927), som
kastar ett skoningslöst och mångenstädes brutalt
ljus över det litterära livet i Frankrike från
romantikens upplösning intill naturalismens
genombrott. — Bröderna G. bilda, trots skillnad i ålder
och än mer i temperament, en anmärkningsvärt
sluten konstnärsindividualitet. De ha genom det
subjektiva i själva sin metod, med dess fintliga
kombinerande av vissa psykiska och spec.
fysiologiska fenomen hos levande modeller till nya
typer av trovärdig helhetsverkan, och framför allt
genom sina därav föranledda nervösa konstgrepp
i stil och formgivning, sin givna plats som
grundare av den litterära impressionismen. Den s.k.
konstnärliga realismen, som satts i system av
Taine och dikteriskt invarslats av Flaubert men
hos denne måste utstå en livslång kamp med
arvet från romantiken, fick i bröderna G:s
impressionistiska teknik sitt förverkligande och på sam- |
ma gång, genom det först av dem metodiskt
till-lämpade vetenskapliga förfaringssättet, en direkt
— fast långt ifrån avsedd — anknytning till Zola
och naturalismen. Om metodens hållbarhet som
sådan kan tvistas, men romanerna äro
kulturhistoriskt pålitliga, ha genom stilistiska nybildningar
o.d. spänt ut språkets uttrycksmöjligheter och peka
genom sina trots allt träffsäkra själsanalyser förbi
naturalismen fram mot den rent psykologiska
riktning i romankonsten, som tog vid med Bourget.
Eljest har bröderna G:s omedelbara inflytande
varit mera utvändigt, så att säga personellt, än eg.
djupgående. Deras förnämsta insats gäller det
artistiska. Här äro A. Daudet, P. Loti och P.
Mar-gueritte deras direkta, symbolisterna ur viss
synpunkt deras indirekta lärjungar, och i Norden ha
J. Lie och H. Bang i sina senare skeden medvetet
tagit upp deras blixtbelysningsstil; modernismens
diktarprosa är arv från G. Dessutom får ej
glömmas, att de, ej minst genom väckandet av
intresset dels för Ludvig XV:s rokoko, dels för konst
och kultur i Yttersta östern, som frambesvor den
på 1890-talet florerande ”japonismen”, givit
impuls till impressionismen i målarkonsten. — Litt.:
A. Delzant, ”Les G.” (1889); E. Köhler, ”E. und
J. de G., die Begründer des Impressionismus”
(1912); P. Sabatier, ”L’esthétique des G.” (1920); E.
Seillière, ”Les G. moralistes” (1927); M.
Immer-gluck, ”La question sociale dans 1’æuvre des G.”
(1930). F. Fosca, ”E. et J. G.” (1941). Jfr J.
Mor-tensen i ”Likt och olikt” (1908). Lff.
Goncourtakademien [gåt)ko’r-], fra. Académie
Goncourt, grundades 1896 genom testamente av
Edmond de Goncourt och avsåg att vara ett
stöd åt prosadiktare av mera säregen läggning,
ett slags motvikt till Franska akad. Led. skulle
vara 10 till antalet. De i testamentet angivna
voro A. Daudet, G. Geffroy, L. Hennique, J. K.
Huysmans, P. Margueritte, O. Mirbeau samt
bröderna J. H. och J. Rosny. När G. 1903 trädde
i verksamhet, var Daudet död, och det
föreskrivna antalet utfylldes, genom val, med E. Bourges,
L. Daudet och L. Descaves; tidvis har G. haft
flera platser vakanta. Varje led. har en årslön.
G. utdelar årl. ett pris för ett skönlitterärt arbete
(företrädesvis roman), vilket länge räknats som
en av de förnämsta utmärkelser en fransk förf,
kan få (Prix Goncourt, Goncourtpriset),
har utg. en édition définitive av bröderna
Gon-courts samtliga skrifter med kommentarer av de
olika akad.-led. och planerar en fullständig uppl.
av deras berömda dagbok. — Litt.: J. Ajalbert,
”Les mystères de 1’Académie Goncourt” (1929);
L. Deffoux, ”Chronique de 1’Académie Goncourt”
(s.å.). [Lff]E.
Gond, g o n d e r, ett av dravidafolken (se
Dravida och Munda) i Främre Indien, vars
huvudmassa (c:a 2 V2 mill.) bor i
Centralprovinserna, under det att en mindre del (c:a 3A mill.)
bebor delar av Bengalen, Berar, Hyderabad, Bihar
och Orissa. De nuv. g. synas utgöra endast en
spillra av ett en gång större folk, som genom
ständigt fortskridande hinduisering till stor del
berövats sin etniska egenart. I varje fall utgick
från g. den berömda rajputklanen Candela i
Kalinjar i Bundelkhand, som alltifrån 700-talet
behärskade stora delar av Centralindien, tills de
— 937 —
— 938 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
