Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gorodistjekulturen, borgkulturen - Gort, John Standish - Gorter, Herman - Gorthon, 1. Johan - Gorthon, 2. Stig - Gortjakow, 1. Michail Dimitrijevitj - Gortjakow, 2. Alexander Michajlovitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GORTJAKOV
på naturligt skyddade landtungor, gärna
begränsade på ena sidan av en flod, på den andra av en brant
och på den tredje sidan av en el. flera vallar och
diken. Själva samhället omgavs med ett stängsel.
Karakteristiskt för g. är ett tjockt kulturskikt,
som är rikt på ben av boskap och vilddjur men
fattigt på metallföremål, vilka oftast äro ersatta
av benredskap. — Geografiskt och innehållsligt
särskiljer man 3 grupper inom g.: 1) En östlig,
från floden Kama till Ural, s.k. kostenosnyje
(benbärande); denna fortlevde in i yngre järnåldern.
Hit hör A n a n j i n o-k u 11 u r e n o. 600—200
f.Kr. 2) Djakovo-g., från mellersta Volga till
II-mensjön o. 1000 f.Kr.—700 e.Kr.; inom denna grupp
förekomma även runda borgar utan vall, som
oftast ha ett tunt kulturskikt med endast få fynd
av ben och benredskap. 3) En västlig, omfattande
Estland intill sjön Ilmen, n. och ö. Lettland,
ö. Litauen och ö. Polen ända in i Vitryssland. De
äldsta borgarna grundades inom det sistn.
området, strax efter 1000 f.Kr., och
bebyggelseformen höll sig till o. 400 el. 500 e.Kr. Med
goro-distje förstås även befästa städer, belägna ung.
inom den förstn. gruppens ytterområde och
härstammande från B o 1 g a r y-t iden, 900—1400
e.Kr., med fynd av tatariskt ursprung. — Litt.:
A. M. Tallgren, ”L’époque dite d’Ananino” (i
”Finska fornminnesföreningens tidskr.”, 31, 1919,
med bibliogr.); ”Collection Zaoussailov”, 2 (1918),
”Problems concerning the Central-Russian
Goro-dishche civilisation” (i ”Eurasia Septentrionalis
Antiqua”, 10, 1936); ”Muistse Eesti linnused” (”Les
forteresses préhistoriques d’Estonie”, 1939);
”So-vetskaja Archeologija”, 9 (1947). R.Io.
Gort [gåt], John S t a n d i s h Surters
Pren-dergast V e r e k e r, Viscount G., brittisk militär
(1886—1946), generallöjtnant 1937, fältmarskalk
1943. G. deltog med
stor utmärkelse i
fronttjänst under i:a
världskriget, tjänstgjorde
1937—39 som chef för
brittiska
generalstaben och blev vid
krigsutbrottet 1939 chef för
den brittiska
expeditionskåren till
Frankrike. Han ledde
britternas reträtt till
Dun-kerque och
inskepp-ningen där samt fick
efter hemkomsten till
Storbritannien
organi
sera dess försvar. 1941 blev G. guvernör och
överbefälhavare i Gibraltar, där han genomförde en
betydande upprustning av försvaret. 1942 blev
han guvernör på Malta, där han ledde försvaret
under senare delen av axelmakternas häftiga
flyganfall mot ön. 1944 blev G. överkommissarie för
Palestina och Transjordanien, på vilken post han
kvarstod till sitt avsked 1945. S.E.B.
Gorter [zår’tar], Herman, holländsk författare
(1864—1927). G., som urspr. var läroverkslärare,
blev 1898 medutgivare av den socialistiska
månadsskriften ”De jonge gids” och året därpå i ”De
nieuwe tijd”. Han hade då gjort sig känd som
diktare med verseposet ”Mei” (1889) och ett par
diktsamlingar, påverkade av den franska
symbolismen. Efter att i sin tidigare produktion ha
företrätt en strängt individualistisk poetik sökte han
under början av 1900-talet skapa en dikt för de
bredare lagren med ”Een klein heldendickt” (1906)
och ”Pan” (1912). — Litt.: W. van Ravesteyn,
”H. G.” (1928). E.
Gorthon. 1) Johan Esbjörn G., skeppsredare
(f. 3/io 1876). Efter att ha gått sjömannabanan
och avancerat till befälhavare inträdde G. i
Re-deri-ab. Urania 1913 men bildade 1921
Rederi-ab. Gefion, 1924 Rederi-ab. Gylfe och övertog
dessutom 1928 Rederi-ab. Activ. Han har bl.a.
varit styrelseled. i Sveriges redareförening och
v. ordf, i Sveriges allmänna sjöfartsförening.
2) Nils Stig G., den föreg:s son (f. 26/u 1905).
Efter jur. kand.-examen i Lund 1929 praktiserade
G. inom olika grenar av sjöfartsbranschen i
Norge och England. Därefter inträdde han i
faderns företag och blev efter hand v. verkst.
dir. och chef i Gorthons rederier. Han har bl.a.
varit led. av 1938 års utbildningssakkunniga för
sjömän och 1943 års befälssakkunniga.
Gortjakow [garcnkå^]. 1) Michail D i m
i-trijevitj G., rysk general (1793—1861),
besegrade 1828 turkarna vid Schomla och Silistria och
bidrog genom sin sega energi och en mindre vanlig
strategisk begåvning till det polska upprorets
kuvande 1831. Som överbefälhavare över armén
på Krim 1855 gjorde G. det bästa möjliga av
situationen, i sht vid utrymningen av Sevastopol. Som
generalguvernör i Polen efter 1856 visade G.
förhållandevis stor mildhet.
2) Alexander Michajlovitj G., den
föreg:s kusin, politiker (1798—1883). Från 1841
rysk minister i Stuttgart, slug och ambitiös, med
en ärelystnad, som
stundom slog över i
narraktig fåfänga,
förvärvade G. ett
omfattande inflytande vid
de tyska hoven. 1854
—56 var han minister i
Wien; han hyste en
stark antipati mot
Österrike. I april 1856
utsåg den nyblivne
tsar Alexander II G.
till Nesselrodes
efterträdare som Rysslands
utrikesminister, och
under de följ. 24 åren
förkroppsligade G. i sin person Ryssland i
världspolitiken. Det traditionella samarbetet med
Österrike avbröts, G. spelade under täcke med
Preussen och stödde samtidigt Napoleon III men
avvisade fränt västmakternas inblandning i den
polska frågan. Icke minst i förhållande till
England visade sig G:s smidighet. Under
förvecklingarna i Turkiet 1875—7^ förmådde G. med
skicklighet stormakterna att upphäva
Parisfredens garanti för osmanväldets
oavhängighet-För att distrahera England under det av G.
framprovocerade rysk-turkiska kriget försökte han
uppvigla afghanerna mot denna makt, men härpå
följde bakslag. Freden i San Stefano blev hans,
sista stora triumf. Vid Berlinkongressen kunde
— 965 —
— 966 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
