Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotiska språket - Gotisk fraktur - Gotisk notering - Gotisk skrift - Gotisk stil, gotik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOTISK FRAKTUR
men urnord. èa^aR, got. gasts, gäst, men urnordiska
^astiR); och indoeur. e, som behållits i
forngermans-ka språk, har i gotiskan (utom i krimgotiskan)
blivit i (t.ex. got. niman taga: ty. nehmen, grek, nemo),
utom framför h, r (t.ex. got. saihs: sv., lat. sex, got.
bairan: isl. bera, lat. fePo). I vissa hänseenden
intager g. i fråga om ljudutvecklingen en
mellanställning mellan västgermanska och nordiska språk.
Gemensam med de senare är t.ex. ”skärpningen” av
jj till nord, ggj, got. ddj, och av ww till ggiv, t.ex.
got. ivaddjus, sv. vägg, av äldre wajju-, got. triggws:
ty. treu. Av rester från indoeuropeisk tid märkas
f.ö. bevarande av dualis i pronomen och verb, av
den mediopassiva formen och av
reduplikationssta-velser i perfektformer. — G. utdog i Italien o. 600,
i Spanien väl på 900-talet, men kvarlevde i en i
flera avseenden avvikande form på Krim ännu in
på 1700-talet (se Krimgoter). — Den gotiska
bokskriften har sannolikt skapats av Wulfila. Av de
27 tecknen härstamma de allra flesta från det
grekiska alfabetet, några, som det synes, från det
latinska och ett par från den samgermanska
runraden. Av vokalerna betecknas kort e med ai, kort
o med au och långt i med ei, av vilka dubbeltecken
de två förstn. också brukas för att utmärka
diftonger. Hv och kv ha egna enkla tecken; g framför
gutturaler utläses på grekiskt sätt som guttural
nasal (xj), alltså briggan som bringan, sigqan som
sinkvan; dock ej, där got. ggiv uppstått ur urgerm.
u (w) mellan vokaler, t.ex. bliggwan, slå. — Litt.:
F. Wrede, ”Über die Sprache der Ostgoten”
(1891); W. Streitberg, ”Gotisches Elementarbuch”
(6 Aufl. 1920); W. Braune, ”Gotische Grammatik”
(11 Aufl. 1939); se f.ö. Codex argenteus. E.H.
Gotisk fraktur, boktr., se Fraktur.
Gotisk notering, mus., se Neumer.
Gotisk skrift, se Gotiska språket.
Gotisk stil, gotik, betecknar den stilart, särsk.
inom byggnadskonsten, som härskade under
medeltidens senare del, den mest utpräglade och
originella, som framkommit efter antiken.
Namnet g. uppkom under renässansen (sannolikt
genom Vasari), urspr. använt på hån, med
hänsyftning på goterna, som ansågos ha bidragit
till förstörandet av den antika kulturen. Först
efter 1800-talets mitt blev begreppet g. fixerat;
förut hade man i Sverige med ”gotik”
(”götisk stil”) menat medeltiden i allm.
Gotikens system (se Byggnadskonst, sp. 469 f.)
ledde bl.a. till spetsbågens konsekventa
användning (fra. style ogival, spetsbågsstil). Särsk. i
Frankrike (se d.o., sp. 397) kom spetsbågen
tidigt till användning, t.ex. i arkaderna (Autun).
Kyrkornas korbildning och kapellanordningar
blevo rikare, särsk. genom cisterciensordens
verksamhet (Cluny, Clairvaux); gudstjänsten fordrade
allt bättre belysning; fönster och portaler
utvidgades, murpartierna inskränktes, och för att kunna
uppbära trycket från bågar och valv — nu
mestadels korsvalv med ribbor — förstärktes de av
strävpelare, snart även av strävbågar. Efter en
övergångsperiod av längre el. kortare varaktighet
slog gotiken ut i full blom. Redan vid 1100-talets
mitt finna vi den i Frankrike, stilens egentliga
hemland, som därmed övertog det konstnärliga
ledarskapet i det medeltida Europa; abboten Suger
i Saint Denis blev här en föregångsman. Den
Gotiskt strävsystem. Från domen i Amiens.
nya stilen präglades av en mot himlen strävande
vertikalism, den utmärkte sig för större livlighet,
omväxlande ljus och skuggverkan, lätthet och
spetsighet. Unggotiken hade ännu enkla
former, större ytor, jämnare utbredning. Under
höggotiken (på 1200-talet i Frankrike och
England) ökades höjdförhållandena (Amiens),
murarnas sammandragning, pelarnas indelning,
valvens djärvhet, fönstrens storlek och
utsmyckning, dekorationens prakt. Små spiror, fialer,
sköto upp på tak och strävpelare. Spetsarna
kröntes av ”korsblommor”. De lutande kanterna
dekorerades av elastiskt hoprullade blad,
”krabbor”. Profilerna på listverk m.m. tillspetsades och
markerades ofta av djupa hålkälar (karnis-profil).
Portalerna, som gärna pryddes av bildverk mellan
rundstavar (kolonetter) och kantstavar, kunde få
ståtliga baldakinuppbyggnader. Också strävpelare
pryddes av baldakiner. Smågavlarna mellan
strävpelarna genombrötos till vimperge. Den
geometriska indelningen i dessa öppningar liksom i
fönster och i blinddekorationer bildade ett
”rosverk” med trepass, fyrpass etc. Bågarnas ”näsor”
gåvo en bladlik kontur. Klöverbladsformer voro
redan för unggotiken betecknande. Bland livfulla
dekorationer märktes slutl. fantastiskt formade
takvattenkastare. — Spetsbågssystemet gav
tillfälle till stor omväxling i grundplan och
uppbyggnad; rumsindelningen blev smidig; då den
strängt kvadratiska grundplanen icke uppehölls,
kunde lika höga valv anbringas med olika
pelar-avstånd och
växlande storlek av travén
(valvavd.). Valven
fingo rikare
indelning (stjärnvalv,
nätvalv). Mellan
fönstren upplivades
murarna av gallerier,
triforier (i England
också kleristorier),
stundom, särsk. mot
medeltidens slut, blott
Krabbor.
— 975 —
— 976 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
