Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotland - Klimat - Växtvärld - Djurvärld - Befolkning och bebyggelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOTLAND
Gotlands största rauk, ”Jomfrun”, vid Lickershamn.
Ur G. Svahnström & T. P. Jacobson, ”Visby. Gotland”.
Landskapsbild från När, s.ö. Gotland.
STF:s bildarkiv; foto C. Falkman.
tern, den torra och kyliga våren och försommaren
samt det stora antalet solskenstimmar under
sommarhalvåret. Ärstemp. i Visby är 6°9. Den
kallaste mån. är febr, med —o°7, den varmaste är
juli med i6°2. Medeltemp. för dec.—mars är o°3
el. nästan densamma som det betydligt sydligare
belägna Lund, som har o°4, medan Västervik på
samma breddgrad som Visby har —o°b. För april
—juni har Visby en medeltemp. av 8°s el. något
lägre än en så nordlig plats som Falun, som har
8°8. Årsnederbörden är i Visby 513 mm och för
hela Gotlands län 524 mm. A.H.M.
Växtvärld. 43% av G:s areal består av
produktiv skogsmark, varav 36% är tallskog och
51 °/o barrlandskog. Den förra är till stor del
örtrik och ansluter sig då nära till lunddälden och
lövängen. Intressanta äro hällmarkerna, vågräta
ytor av kalksten, än nakna, än klädda av ett tunt
jordlager. Där de sakna skog, möter flerstädes
alvarvegetationen, olik Ölands däri, att gräsen
dominera, än med täta gräsängar, än med gräshedar
med rikliga mossor och även stäppliknande
grässamhällen. Där vatten under vinter och vår
samlas i grunda sänkor, bildas de för det gotländska
alvaret karakteristiska vätarna. Myrarna äro
mestadels utdikade och förvandlade till sterila
blekemarker. Deras karaktärsväxt var den på fastlandet
sällsynta agen. På gr. av det milda klimatet
uppvisar floran många s. element, av vilka 9 arter
saknas i det övriga Sverige, ss. Lactu’ca querci’na,
Orchis palu’stris och Ranun’culus ophioglossifol’ius.
Av nordliga el. alpina arter märkas fjälltätörten
och svarthöet. J.F.
Djurvärld. G. hyser en hel del intressanta
djurarter, som icke förekomma i andra svenska
landskap. Den svartvita flugsnapparen, som är en
sydlig form, är allmän men häckar ingen
annanstans i landet, och den östliga rosenfinken har
nyligen f.f.g. funnits häckande i Sverige på Fårön.
Sillgrisslan har likaledes sin enda häckplats i
landet på St. Karlsö. Blåkråkan häckar på Fårön,
tordmulen på båda Karlsöarna, och havstruten har
sin största koloni i landet på L:a Karlsö.
Grågåsen häckar på holmar på ö. G. I kärren häcka
stjärtand, snatterand, svarthakedopping, svarttärna,
rödspov (sällsynt), vattenrall, småfläckig
sumphöna och brun kärrhök (sällsynt). Den
vitkin-dade gåsen övervintrar sedan 1911 i allt större
skaror längs G:s östkust. Av intresse är, att
grävling, mullvad, gröngöling, backsvala och
tjäder saknas, varjämte kräldjur och groddjur äro
sällsynta i förh. till förekomsten på fastlandet el.
saknas. H.
Befolkning och bebyggelse. G. hade 1948 58,696
inv. 1750 var folkmängden 24,281, 1810 32,868,
1880 54,668 och 1900 52,781. Emigrationen till
in- och utrikes orter uppgick 1865—1905 till mer
än 11,000 personer. Med näringslivets
uppryckning från 1890-talet — särsk. må betydelsen av
sockerbetsodlingens införande och anläggandet
av Roma sockerbruk (1894) nämnas — börjar
en period av långsam folkökning.
Befolkningstätheten är 19 pr km2. 23,9% äro bosatta i G:s
enda stad, Visby.
Befolkningsfördelningen återspeglar i stort sett
öns jordmånsförhållanden. Tätbygderna ligga
sålunda inom ett n. och ett s.
moränmärgel-område med centra i resp. Roma och Hemse
socknar, medan de vanl. tallskogsbevuxna
kalkplatåerna, hällmarkerna samt kustsocknarnas
strandzoner äro glest befolkade el. obebodda.
Någon verklig fisklägesbygd finns ej på G., då
fisket sedan gammalt bedrivits av jordbrukare;
egentliga yrkesfiskare äro där en sen företeelse.
Människan invandrade till ön, innan
Litorina-havet ännu nått sin största utbredning (för
o. 7,000 år sedan), och utnyttjade de rika
förutsättningar för bebyggelse, som här funnos i
jakt, fiske och sälfångst vid träsk, myrar och
havskuster. Först i slutet av stenåldern skedde
— 983 —
— 984 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
